Äntligen kan man njuta av att det är jul.

Julafton är över. Den var mycket trevlig.

Juldagen också. Den spenderades hemma hos Mickes pappa tillsammans med Mickes syskon m sina familjer.

Nästa år ska jag ta med mig blodtrycksdämpande medicin.

"Mitt stora feta grekiska bröllop" är inte en film i komedigeneren, det är en dokumentär.

Min familj, stor och högljudd och alla lägger sig i allt...

Mickes familj, lågmälda och robbotliknande. Det enda som dom gör spontant och okontrollerat är möjligen att nysa.

Vid kaffet igår efter maten så berättar Mickes brorson att han ska bli pappa. Mickes bror, farfar to be, tittade inte ens på sin son, utan sa lite tyst  med ett krystat leende på läpparna "oj, vilken överraskning"...

Jag satt alldeles chockad över denna brist på känsloyttringar och tänkte först spontant "KULTURKROCK".

Men, nej, jag har bott här länge nog och lärt känna många svenskar.

Det här handlar inte alls om kultur, utan om ett sjukt beteende...

Tack och lov att Micke inte är sån.

Jo, kanske lite men det går att leva med.:-)

Å andra sidan har han gått sex år i internatskola med intensivkurs där man har lärt sig TALA och UTTRYCKA sig. Och att om man råkar visa känslor, oavsett vilka, så är det fullt normalt och helt ok.

Som tur är är det ett helt år kvar till nästa juldag, och vi samlas alla igen, och tills dess har jag nog kommit över chocken.

Tragiskt, dom vet inte vad dom missar...