Första gången jag kom i kontakt med "staffen" var under en husdjursmässa. Jag, barnen och min väninna Yvonne gick omkring och tittade på alla söta hundar som visades.

Så kom vi till ett bås fullt av Engelska staffordshirbullterriers. Jag hade aldrig hört talas om den rasen innan och inte heller sett någon.

Men där fanns dem, fem stycken glada, nyfikna, spralliga och keliga staffar. Bredvid dem fanns dom amerikanska, även dem med samma lynne men lite större. Och jag föll pladask!

När jag hade kelat färdigt så sa jag till Yvonne att "om jag någongång ska ha en hund till så ska det vara en sån!"

Och Yvonne sa: "Men det är ju dom som kallas kamphundar.."

Och jag blev helt ställd. Kamphunar hade man ju läst om, jag visste bara inte vilka det var eller hur dom såg ut och nu blev jag nästan lite sur på dom som ställde ut för att dom inte hade varnat mig som hade ställt mig mitt  ibland dem och låtit mig hoppats på, slickats på och jag gosats med.

Vilken tur jag hade som kom därifrån levande tänkte jag.

Fånigt! När jag inte visste nåt om dem och gick in med öppet sinne så blev jag störtförälskad. Och nu när jag visste vad dom var så blev jag skraj...

Men efter det så stötte jag på fler och fler staffar, och alla var glada och gosiga.

Några år senare blev det tal om hund här hemma.

Jag lånade hundböcker på biblioteket och surfade runt om vilken ras som kunde passa.

Men jag var så kär i den här lilla söta, glada staffen.

På nätet hittade jag flera possitiva inlägg om rasen.

I boken som är skriven av en erkänd "hundkännare" stod det att denna ras lämpar sig absolut inte att ha tillsammans med andra djur!

Återvändsgränd. Jag hade ju två katter...

Så kom jag i kontakt med en känd uppfödare i rasen. Jag hade fått telefonnummret på husdjursmässan då och spart det. Jag rinde upp honom och vi pratade i flera timmar.

Han sa att det här var världens goaste hundar. "Bry dig inte vad dom säger, sa han, hunden blir det du gör den till. Du kan få en pudel att bli aggresiv om du inte lär den rätt".

Full av nytt förtroende bestämde vi oss för den här rasen.

Och när vi träffade Athos första gången kom han springande emot oss överrlycklig, han visste att hans familj hade kommit för att hämta honom.

Och katterna?

Inte en enda gång på åtta år som dom bott tillsammans har det varit bråk mellan dem!

Vi hade t o m kattungar här i två omgångar. Och Athos var den bästa extramamman man kunde tänka sig!

Sen kan jag i ärlighetens namn säga att det är väl inte den mest lättlärda rasen... Men vad vore livet utan utmaningar?!

Varför skriver jag det här nu?

Jo, för att härom dagen så skulle jag och Athos ut i skogen och på vägen ner mötte jag en f d granne från tiden jag bodde på Skogalund, hon köpte hund före mig och blev väldigt engagerad och utbildade sig till höger och vänster och blev enligt sig själv hundexpert.

Jag ropade på henne och vi började prata men när hon såg att Athos var lös fick hon panik och skrek till mig att hon inte ville att min hund skulle komma nära hennes...

Så jag kopplade Athos och frågade om hennes hundar var elaka, för min var då inte det. Så gick jag.

Idiotkärring!

Dom flesta känner till Athos och alla säger att han är jättesnäll.

Och visst finns det hundägare som lyfter upp sina hundar eller går omvägar när vi kommer, men jag bryr mig inte längre. Vad vet dom?

Men jag tog verkligen illa vid mig av den här hundexperten hon har ju träffat Athos när han var valp. Hon måste ha hört av alla andra hur snäll han är. Och just för att hon var en kompis. Det är hon inte längre! Och vänta bara tills hon annonserar att hon ska starta upp hundutbildning.... Då kommer inte jag vara tyst!

  Min farliga hund, Athos.

 

perny

14 oktober 2011 09:09

Hej, och tack för din upplyftande kommentar. Som jag sa även inne min blogg så är jag är jag aldrig själv nöjd utan surfar ofta runt och hittar nya idéer till min blogg.

Ett sätt, om man vill göra lite personligt piff, är att lägga in något härifrån http://hotbliggityblog.com/
det hade jag förr, men nu när blogspot, som är den bloggportalen jag använder, har börjat med personliga bakgrunder själv, så kör jag deras teman.

http://www.perny.nu

Dina

15 oktober 2011 10:14

Mina kunskaper (och tålamod) är begränsade, jag blir helt förvirrad när jag ska försöka göra nåt sånt. Så jag antar, om ingen kommer hit och hjälper mig, så kommer min blogg att se ut såhär... :-/ *ler*

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sommaren och hösten 2014 har inte riktigt varit mitt år. Av många olika anledningar har jag mest försvunnit från joredens yta, känns det som, utom då jag har varit på jobbet, där jag har varit så mycket jag har kunnat. Kanske mest för att slippa ta...

Igår var jag bjuden till Yvonne på girllmiddag. Meningen var väl att vi skulle laga mat tillsammans, men jag jobbade till kl 18- och jag tror att verken Yvonne eller hennes mamma hade lust att börja med maten så sent.  Så innan jag ens hade lämnat ...

Jag vet inte om det är såhär för alla när man blir äldre eller om det är bara jag. Man vill så gärna träffa och umgås med sina vänner, men tiden räcker inte till... När hamnade jag i den här negativa spiralen och hur tar man sig ur?   Då och då l...

Någonting jag aldrig har klarat under hela mitt liv är underklädesshopping. Jag tittar när jag är i butikerna men jag köper nästan aldrig. Bara när jag absolut måste och då blir det mer praktiskt och bekvämt än nåt annat. Kritiken haglar här hemm...

Jag har många vänner från Iran, Irak, Kurdistan, ja området däromkring och nästan alla frågar mig varför jag inte färgar med Henna. Och jag vet inte varför, jag bara gör inte det. Mitt hår skulle bli så mycket bättre om jag använde Henna.   S...