Första gången jag kom i kontakt med "staffen" var under en husdjursmässa. Jag, barnen och min väninna Yvonne gick omkring och tittade på alla söta hundar som visades.

Så kom vi till ett bås fullt av Engelska staffordshirbullterriers. Jag hade aldrig hört talas om den rasen innan och inte heller sett någon.

Men där fanns dem, fem stycken glada, nyfikna, spralliga och keliga staffar. Bredvid dem fanns dom amerikanska, även dem med samma lynne men lite större. Och jag föll pladask!

När jag hade kelat färdigt så sa jag till Yvonne att "om jag någongång ska ha en hund till så ska det vara en sån!"

Och Yvonne sa: "Men det är ju dom som kallas kamphundar.."

Och jag blev helt ställd. Kamphunar hade man ju läst om, jag visste bara inte vilka det var eller hur dom såg ut och nu blev jag nästan lite sur på dom som ställde ut för att dom inte hade varnat mig som hade ställt mig mitt  ibland dem och låtit mig hoppats på, slickats på och jag gosats med.

Vilken tur jag hade som kom därifrån levande tänkte jag.

Fånigt! När jag inte visste nåt om dem och gick in med öppet sinne så blev jag störtförälskad. Och nu när jag visste vad dom var så blev jag skraj...

Men efter det så stötte jag på fler och fler staffar, och alla var glada och gosiga.

Några år senare blev det tal om hund här hemma.

Jag lånade hundböcker på biblioteket och surfade runt om vilken ras som kunde passa.

Men jag var så kär i den här lilla söta, glada staffen.

På nätet hittade jag flera possitiva inlägg om rasen.

I boken som är skriven av en erkänd "hundkännare" stod det att denna ras lämpar sig absolut inte att ha tillsammans med andra djur!

Återvändsgränd. Jag hade ju två katter...

Så kom jag i kontakt med en känd uppfödare i rasen. Jag hade fått telefonnummret på husdjursmässan då och spart det. Jag rinde upp honom och vi pratade i flera timmar.

Han sa att det här var världens goaste hundar. "Bry dig inte vad dom säger, sa han, hunden blir det du gör den till. Du kan få en pudel att bli aggresiv om du inte lär den rätt".

Full av nytt förtroende bestämde vi oss för den här rasen.

Och när vi träffade Athos första gången kom han springande emot oss överrlycklig, han visste att hans familj hade kommit för att hämta honom.

Och katterna?

Inte en enda gång på åtta år som dom bott tillsammans har det varit bråk mellan dem!

Vi hade t o m kattungar här i två omgångar. Och Athos var den bästa extramamman man kunde tänka sig!

Sen kan jag i ärlighetens namn säga att det är väl inte den mest lättlärda rasen... Men vad vore livet utan utmaningar?!

Varför skriver jag det här nu?

Jo, för att härom dagen så skulle jag och Athos ut i skogen och på vägen ner mötte jag en f d granne från tiden jag bodde på Skogalund, hon köpte hund före mig och blev väldigt engagerad och utbildade sig till höger och vänster och blev enligt sig själv hundexpert.

Jag ropade på henne och vi började prata men när hon såg att Athos var lös fick hon panik och skrek till mig att hon inte ville att min hund skulle komma nära hennes...

Så jag kopplade Athos och frågade om hennes hundar var elaka, för min var då inte det. Så gick jag.

Idiotkärring!

Dom flesta känner till Athos och alla säger att han är jättesnäll.

Och visst finns det hundägare som lyfter upp sina hundar eller går omvägar när vi kommer, men jag bryr mig inte längre. Vad vet dom?

Men jag tog verkligen illa vid mig av den här hundexperten hon har ju träffat Athos när han var valp. Hon måste ha hört av alla andra hur snäll han är. Och just för att hon var en kompis. Det är hon inte längre! Och vänta bara tills hon annonserar att hon ska starta upp hundutbildning.... Då kommer inte jag vara tyst!

  Min farliga hund, Athos.