Undrar hur många gånger man som förälder till barn i övre tonåren tänkt tanken "Gud vad skönt när dom flyttar hemifrån".

Och plötsligt så blir det verklighet.

Och när det händer så blir det som med döden, fast den är väntad det blir en överraskning när den väl gör det.

Max har under hela juli fixat med sin lägenhet. Målat om och haft sig. Så jag visste att det snart var på väg. Och jag var glad för hans skull. Det är jag naturligtvis fortfarande, men igår eftermiddag när han ringde och frågade om jag kunde plocka ihop lite saker han kan tänkas ta med sig i första flytten, då brast det.

Jag stod och storbölade.

Skärpte till mig när Max kom hem, och hade sån tur att Oliver kom hem från Öland så jag följde med och hämtade honom så jag slapp vara hemma när flyttbilen gick. För då hade jag garanterat storbölat, och det vore inte rätt av mig att lägga min ångest på Max. Detta ska ju vara ett nytt och spännande kapitel i hans liv.

Idag försöker jag gaska upp mig. Jag ska ringa honom sen och fråga om han vill att jag ska komma och hjälpa honom med nåt.

Vi kanske kan åka till Ikea och handla. Det är kul! :-)

  Mammas!   

Jag och Yvonne hade bestämt middagsdate. Men tro inte att vi kunde ha den ifred, så där lite mysigt på tu man hand, nej, Niclas skulle promt med och förstöra stämningen... ;-)

Min GI diet var som bortblåst på kvällen. Bortsett från drinkarna så beställde jag hamburgetallrik. Men den var god. Det var nog den mest perfekta hamburgaren jag har fått när jag har beställt! I love Tabac!

Micke och jag har kommit underfund med att vi måste göra nåt åt vikten. Men det är svårt i ett hushåll där vi är så många så alltid rinner det ut i sanden efter ett tag.

Men nu ska vi prova på GI. Det är mat som passar alla och till dem som vill kan man alltid koka potatis, ris eller pasta.

Idag gjorde jag Kycklingsallad med majsröra.

Det var gott!

    I den skulle det också vara stekta championer och smulad fetaost över. Men om Micke skall äta måste det serveras bredvid.

Jag hade redan på morgonen skurit kycklingfiléerna i bitar och lagt dem i en marinad, så dom blev jättegoda när man stekte upp dem sen.

Receptet för den som vill:

En påse Ruccola

En burk kokta Kikärtor

Små tomater. Championer, Fetaost och Kycklingfilé och röd paprika.

Lägg ruccolan i en form och stek championerna och lägg dom över, sen steker man upp kycklingne i bitar och lägger den på. Sen häller man över kikärtorna och tomaterna och paprikan och smular över fetaosten.

Majsröran:

1 burk ca 300 g Majs

3 msk grekisk yoghurt

1,5 tsk sambal oelek

lite curry och lite gurkmeja och salt.

Vispa ihop med en stavmixer.

Jag serverade med qinoa. Himla gott!

Vilket väder det var idag. Mitt på dan, eller snarare mer mot eftermiddagen, när det blev lite uppehåll från regnet så tog jag Athos och gick ut.

Åskan dundrade precis hela promenaden. Athos hade nog på känn att "snart kommer det" så han ville inte gå stora rundan, utan vi vek av mot Svartpotten med ett dovt hot från ovan.

Och precis när vi kom ut från skogen, började det regna, först lite grann,  ochnär vi var fem meter från huset  dånade det till och så kom ösregnet...

Det är nog bara att inse; hösten är här!

Idag hade vi bestämt att åka på en Ålandsresa. Fram och tillbaks över dagen. Så kl 5:30 ringde väckarklockan imorse, rena döden här man hade kommit i säng vid halv två inatt...

Jag och Anneli möttes upp på bussen och så mötte vi Laila vid terminalen.

Efter en välbehövd och efterlängtad kopp kaffe och en chevrésmörgås, så tog vi oss ut på däck.

Vädret var från början inte det bästa, men det var inte kallt, och en god Irish coffee gjorde allt mycket mer behagligt.

När taxfree butiken öppnade var vi där och rekognoserade.

Det tog sin lilla tid.

Och efter det var det dags att ta en drink ute på bryggan.

  Solen sken ute till havs och vi passade också på att bättra på solbrännan.

Efter ett tag var det dags att gå till plan 5 för att kliva av i Mariehamn och byta båt tillbaks till Stockholm.

Vi hade tack och lov första sittningen i buffén. Det var tur för vid det här laget var vi jättehungriga. Vikingline har ju aldrig haft dålig buffé, men idag var den väldigt bra. Jag åt som vanligt föör mycket...

Måltiden avslutatdes med ett behövligt bloss på bryggan. Sen var det dags för taxfree.

Efter shoppingen ville vi ut och sätta oss i solen igen, men nu hade den gått i moln och det hade börjat blåsa kallt, så vi bestämde oss för att sätta oss i "dansbandsbaren" och lyssna på livebandet. Där satt vi i princip tills vi kom i land i Stockholm.

 Tidigt i våras skulle jag laga en gryta jag aldrig hade gjort förut. Och i den skulle det vara en grönsak som jag inte visste vad det var. Men jag tog mig ner till Konsum och letade. Men då jag inte visste vad jag skulle leta efter blev det svårt, så jag gick fram till killen som stog och packade upp frukt och grönt och frågade. Inte ens han var säker på vad det var jag frågade. Men så kom en kvinna i min ålder fram till mig och sa att hon visste vad det var och visade mig platsen där dom borde finnas. Dom var slut. Hon fårgade vad jag skulle ha den till och jag svarade till en gryta. Hon sa att jag nog kunde ta ruccola istället då smaken var likvärdig. Så jag följde hennes råd. Det sista hon sa var: "Jag hoppas jag springer på dig igen, så jag får veta hur det gick."

Tiden gick och jag kikade efter henne  många gånger men såg henne inte. Så en dag när jag var inne en snabbis såg jag henne på vid en disk, så jag tog tag i henne innan hon hann gå och sa att "maten blev jättebra, tack!"

Hon blev jätteglad att jag minndes henne och att jag kom fram och berättade.

- Jag heter Miriam, sa hon.

- Dina, svarade jag, och sen upprepade hon att hon tyckte det var kul att jag kom fram till henne och mycket mer än så blev det inte. Micke satt och väntade på mig i bilen. Detta var i våras.

Idag på den fullpackade bussen hem från båten såg jag att någon vinkade åt mig. Det var Miriam och när platsen bredvid henne blev ledig vinkade hon till sig mig. Vi pratade lite om oss och när vi närmade oss hållplatsen hon skulle kliva av frågade hon: Dina, vill du inte fika någongång?  

Fika är nåt jag är bra på och gillar skarpt. Så vi bytte mobilnr. Ska bli trevligt att träffa henne över en kopp kaffe. Hon verkar vara hur gullig som helst.

Jag har haft en bra dag.

På söndagen efter det att vi kommit hem, ringde Vickan och sa att hon kommer och hälsar på. Hon fick dock inte sitta här länge innan Micke ville till båten. Mest för att se att den var ok efter två veckor.

Etersom vi landade vid 23-tiden i Aten och Sakis, min bror, hämtade oss vid flygplatsen och körde oss raka vägen till Eratini, så kunde vi vakna upp till en strålande baddag. Vi gick raka vägen ner till stranden på måndag förmiddag.

På tisdagen när vi kom hem från stranden vid 14-tiden och då hade några gamla bekanta kommit på besök. Fler tallrikar dukades fram och vi satte oss alla till bords.

      Det var en väl vald dag att komma på besök eftersom det till efterrätt bjöds på en väldigt god tårta. Lilla Margarita fyllde 6 år.

På kvällen gick jag och Micke en sväng längst Eratini. Det finns ett promenadstråk längst med hela byn och den går nästan alla ett par varv upp och ner innan de sätter sig någonstans. Så gjorde även vi.

    Det blåste en hel del där nere. Inte kallt, men nog för att håret skulle stå åt alla håll. Och badvattnet drog upp från botten och blev kallt. Jag doppade mig bara och gick upp igen, inget vatten jag kände att jag ville ligga i.

Micke tyckte å andra sidan att det var jätteskönt.

För mig försvann ganska många baddagar första veckan. Bortsett från att det var den tiden i månaden, så var jag några turer med mamma först till en grannstad som heter Itea. Jag mindes att när Max var liten så brukade vi åka till utanten av staden, där fanns en fin strand och vattnet där var långgrunt. Så då tänkte jag att det också måste vara varmare i det.

När vi hade lämnat mamma hos tandläkaren så åkte jag och Micke till stranden.

Tyvärr blev det en stor besvikelse.

Stranden hade förvandlats till en soptipp, mer eller mindre. Det var riktigt snuskit på sina ställen och ingen strand jag skulle vilja bada vid. Men under tiden vi väntade så gick jag och letade snäckor, för jag minns att man kunde hitta ganska många där. Vi hittade också många små krabbor, men dom enda av dem som var på bra humör och lät sig fotas i lugn och ro var dom som hade lagt sig på rygg med benen uppåt...

Vid nästan alla husväggar finns det små ödlor. I don´t like them men under åren har jag vant mig och står nu ut med att dom finns där. Men jag håller alltid ett öga på vart dom är, och då och då dyker dom upp och jag hoppar inte runt och skriker längre.

  Dom är inte så stora, ca 10 cm ungefär.

Micke hade hört talas om dom grekiska kackerlackorna men enligt han inte sett nån. Hur han nu har kunnat ungå det efter många Greklandsresor. Men så en kväll var "turen" med honom och en kackerlacka kom in på mammas veranda.

  Behöver jag säga att minuten efter det här fotot var han, efter en vild jakt död..

Jag tror inte Micke kommer att tjata efter kakerlackor mer...

Min mamma kommer ursprungligen ifrån den Grekiska halvön Peloponisos. Från en by som heter Riolo. Mormor flyttade därifrån när mamma var 11-12 år, och i samma veva även alla mormors syskon med familj, så då har Riolo inte varit någon by vi har besökt sådär flitigt. Vi åkte plikttroget dit så länge min morfar levde, men det var över dan bara. Riolo var en mycket omodern by, dom som var yngre hade i stort sett flyttat därifrån. Kvar var den äldre generationen och tiden stod därför still där. Husen såg ut som dom hade gjort från början av 1930-talet.

Jag minns att jag inte gillade att vara där. Jag var rädd, det var en liten spökstadskänsla över hela byn. Jag tror jag var 15 år när jag var där sist.

Min mamma tog nu tillfället i akt när hennes älskade svärson som aldrig säger nej till henne var där och ville att vi skulle tillbringa lördagen där. Så vi  packade in oss i bilen och åkte mot Peloponisos.

Jag vill bara säga att Riolo ligger nästan mitt i Peloponisos, uppe på en höjd. Ingen hög höjd, men ändå. Det var väldigt varmt den dagen...

Det som var kul med den resan, förutom att träffa släkten, var att vi nu fick tillfälle att köra över Rio-Adirion bron. Vi har sett flera reportage om den på tv och vi har sett den på håll när vi har varit i Nafpaktos, men nu skulle vi få köra över den. 12,90 Euro per resa...

      När vi hade kommit till Riolo så berättade en man att om vi hade åkt dagen innan så var bron gratis eftersom alla taxichaufförer, som strejkade, hade ställt sig i vägen.

Nåja. Min mamma flyttade från Riolo när hon var i 12-årsåldern, och detsamma gjorde större delen av hennes släkt, dom enda som var kvar förutom min morfar var några gamlingar. Men efter morfars bortgång för nästan 30 år sen så har besöken bara varit sporadiska och inte varat mer ett några timmar.

Riolo har varit en by som folk flyttade ifrån. Dom flesta som har bott där har mest varit äldre. Idag kommer jag ihåg byn som pittoresk, med sina gamla stenhus. Då, för 25-30 år sen, såg jag den mer som en spökby. Jag var rädd även på dagtid. Mest för att när jag var liten så berättade man gärna "spökhistorier"/skrönor för barnen. Det var väl så man såg till att ungarna höll sig på behändigt avstånd.. :-)

Idag är dom enda som bor kavar där min mammas två kusiner, Argiris och Fotis, och så någon gammal avlägsen släktning som jag kommer ihåg endast till namnet. Argiris och Fotis har jag inte sett på över 20 år så det var kul att se dem igen. Och inte nog för Oliver som för första gången fick se vart hans bruna pigment kommer ifrån.

    Det bästa med Grekland är att allt du äter är "hemmagjort". Jag menar att två höns från deras egna fick sätta livet till för den här lunchen. Tomaterna och gurkan från egen skörd, osten hade någon släktning till Fotis fru gjort. Och det smakar faktiskt helt annorlunda.

Det värsta med Grekland är att vart du än kommer ska du äta. Efter lunchen var vi proppmätta, så för att undvika efterrätt så tackade jag för mig och sa att jag ville gå ner till mormors grav. Trots att det var som varmast på dagen, men ord som "nej tack" eller "jag orkar inget mer" finns inte i deras vokabulär. Snabbt var både Micke och Oliver efter mig.

Förutom att bara besöka graven så gick vi runt i byn. Det har ändrats en  hel del. Dom gamla fina stenhusen har fått ge vika för tråkiga putshus.

        Huset högst upp vet jag inte vem den tillhör jag ville bara fota medans nåt av det gamla står kvar, men på dom två bilderna här precis över det är min mormors barndomshem. Ingen bor här, så någon passar på att utnyttja den tomma ytan att hänga sin tvätt. Jag var aldrig in i det, men jag har varit där som barn, eftersom det är övergivet och har varit det ett tag så jag var rädd att någon orm skulle ha flyttat in i skrymmslerna.

Sen kom mamma ifatt oss och propsade på att vi skulle följa med och hälsa på hennes bästaste barndomsvän. Det gjorde vi, och ut kom bakelse trots våra protester.

  Efter den här vännen så fanns det en annan. Frukt ställdes fram. Sen var det en annan men då hälsade vi bara och sen smet både jag, Oliver och Micke. Med svetten rinnande längst ryggen hittade vi tillbaks till torget och till vår stora tur satt Argiris där med en kaffekopp. Så vi parkerade oss där vi med och kom överrens om att där skulle vi sitta tills mamma bestämde att vi kunde åka hem.

Någonting min bror hade tjatat om enda sen vi kom var pannkakor. Svenska pannkakor, som han uttryckte det. Så Micke, som är pannakaksexperten här hemma, fick ställa sig vid stekpannan en kväll.

Utan att överdriva så åt han 20 st (!) den här kvällen.

Iår blev det någora turer till Nafpaktos, det är en stad som ligger ca 6 mil från Eratini, en mycket trevlig och sevärd stad. Det är en av Greklands älsta städer med en historia som sträcker sig 3500 år tillbaks i tiden. Det var här båtarna byggdes av den joniska befolkningen bla. Nafpaktos har haft en mkt betydande roll i det antika Greklands historia. Men tror ni jag fick Micke, kulturens stolpskott?! Nej, han ville bara göra det vi kom för att göra, ev ta en fika och sen åka tillbaks till Eratini. Det är sånthär som gör att jag känner att jag måste ta körkort, så jag kan åka och strosa själv! Själv tycker jag att sevärdigheter väger mkt mer än sol och bad.

        Om man tittar noga på fotot så ser man Rio-Andirion-bron.

  Micke och Panagiotis, min brorsson. Dom fick gå genom Nafpaktos en bit, och efter mkt tjat så satte vi oss på en parkbänk.

Andra veckan hade jag tröttnat på det kalla vattnet i Eratini. Det var i mitt tycke för kallt. Så vi åkte till Galaxidi som ligger ett stenkast från Eratini. Bakom Galaxidi, själva staden, hittade vi världens mysigaste strand. Eller mysig för den delen, den var mer perfekt än mysig. Och vattnet var 1000 ggr bättre än i Eratini. Detta ska bli våran strand i fortsättningen bestämde vi. Det dummaste med den här stranden var att det inte fanns nåt i närheten, den låg lite "off", så man måste ha med sig matsäck. Micke och Oliver gjorde mackor som om det var den sista måltiden.

      I +40 grader åt dom smörgåsar med: smör, ost, salami, bacon, ägg, majonäs, gurka och tomat.   

                Det var perfekt snorkelvatten där, för den som gillar sånt, dvs Oliver, man kunde även hitta fina snäckor.

Andra veckan tog jag mig i kragen och besökte pappas grav. Drog på det så länge som möjligt eftersom jag bara blir ledsen.

Vi hann också gå på lägenhetsspaning. För två år sedan när vi var i Eratini så höll dom på att bygga typ radhus. Nu stod dom klara och tre av dem fyra husen var redan sålda, så vi bad att få titta på den tomma. Och vi blev väldigt intresserade. Den enda haken var att vi skulle vilja ha haft ett sovrum till, och den andra haken var att det saknades en sisådär 1 000 000 kr.

  Framsidan. Tredje huset från vänster är det.

  Baksidan.

Så såg i stort sett våran vistelse i Grekland ut. Bada, sola äta.

Torsdag kväll hade jag bestämt att vi skulle åka till Aten. Då skulle jag åtminstonde få en dag på mig att gå i affärer. Natten i lägenheten var ingen hit. Den hade stått sängd i hur länge som helst, ingen AC och fläkten vi hade där brann... Så på fredagsmorgonen när vi vaknade var våra sänglakan alldeles blöta.

Taxistrejken höll i sig fortfarande, så att försöka gå på någon buss eller spårvagn och trängas med resten av atenarna var inte att tänka på, det var över 40 grader, så vi gick. Tack och lov att vi bor mitt i Aten, så det går att gå överallt även om det är en bit. Vi var mitt i Omonia redan kl 10 på morgonen. På vägen dit passerade vi glasstatyn.

    Det syns inte med blotta ögat, men den här statyn rör sig efter solen, så nästa gång, om det är några timmar senare, så är den vänd åt ett annat håll när du passerar.

När vi nästan var framme vid Omonia var det dags för vaktbyte. Och jag hamnade i rät linje efter dom marcherande soldaterna, Micke flimade, självklart, andra tittade och log, men vid torget kunde jag vika undan, tack och lov.

Vid lunchtid orkade inte mamma vara i stan längre utan åkte tillbaks till lägenheten. Micke vägrade  och vi andra tyckte väl inte heller det var så kul att sitta där. Så vi vandrade runt i Plaka, greklands motsvarighet till gamla stan.

        Sen ville Micke gå till the meat district. Men när vi skulle gå in i gången så slog köttlukten så starkt emot oss så vi vände, annars hade våra magar vänt sig.

  Efter ett par timmars vandrande så hittade vi ett mysigt café nedanför Akropolis. Precis vid caféet var en antik pelare, forna ingången till Aten, och jag tänkte när vi satt där att "undra om vi får betala antikvärde". Och det fick vi...

Vid 21-tiden, efter att ha gått omkring hela dagen, packade vi in oss i en buss och åkte hem till lägenheten. Packade våra saker, flydde ner till en bar som låg nedanför på gatan och satt där tills kl blev halv två, då gick vi hem och hämtade våra väskor, sa adjö till mamma och tog flygbussen till flygplatsen.

Det här blir bara ett litet kort inlägg, jag sitter nämligen och surfar gratis på internetcafét i Eratini gratis, jag har loggat in med butiksägarens kod och han har börjat titta snett på mig...

Iallafall, resan ner gick jättebra. Vi mellanlandade i München, och där blev vi lite sena då någon hade placerat en attachéväska på platsen bredvid oss och sen gått sin väg. Så vi var tvugna att invänta polis för att ta reda på den.

Sent som sjutton så landade vi i Aten där Sakis, min bror, väntade på oss. Vi tog raka vägen ner till Eratini.

Vi kom hit kl 04 på natten.

Vi stannade en stund vid ett café på vägen, och där träffade jag världens goaste byracka, en liten tik som älskade mig från första början.

    Efter att vi bekantat oss så låg hon vid mina fötter hela tiden och när vi reste oss för att gå till bilen så sprang hon efter och ville följa med. Och när hon märkte att hon inte skulle få det tittade hon länge efter mig.

Jag satt där och tårarna rann... Hade hon inte haft loppor hade jag tagit med henne...

Dagen efter var det dags att gå raka vägen ner till vattnet. Tyvärr har jag inga fler bilder för närvarande. Jag måste avsluta eftersom jag tror att jag snart blir utkastat med laptopen efter mig. Men jag återkommer så snart jag kan.

Hoppas alla har det bra i Sverige.