Mormor Rut är egentligen mina kusiners mormor men hon har varit "mormor" sen jag kom till Sverige.

Nu är mormor Rut väldigt gammal och har bott på ålderdomshem i några år.

I onsdags ringde min (ingifta) moster och sa att Rut inte skulle ha så långt kvar.

Kanske dryga veckan.

Så i torsdags på dagen så åkte jag dit för att spendera tid med henne en sista gång.

Det var en otrevlig känsla när jag var på väg.

Jag var ju på väg för att säga "hejdå".

Jag visste det, visste hon det? Antagligen. Det brukar dom göra.

Det kändes lite bissart faktiskt att åka och se någon för sista gången.

Vi satt där och tittade på kort och pratade. Rut var lite trött och mellan varven så tog hon sig en tupplur.

Så vaknade hon till och tittade på oss och vinkade.

Så lugn, så tillfreds.

Jag hoppas jag hinner se henne igen, men om inte, har jag tagit farväl...

Tänk att det kunde komma ett sånt inlägg utan att mamma är här.

Men det var ett måste att tillbringa eftermiddagen/kvällen där.

Som tur var fick jag trevligt sällskap av Susanne, som också var tvungen att inhandla saker inför helgen då dom var bortbjudna.

Själv ville jag hitta present till Micke.

Jag visste vad jag ville ha men att hitta en som passade det var värre.

Kan inte skriva mer om det just nu.

Jag kom hem tomhänt.

Susanne hittade nåt, men inte det hon var ute efter.

Men vi kom iallafall hem mätta! :-D

Eftersom jag fick några timmar med Susanne så var Forumbesöket inte det minsta bortkastat, tvärtom.

Lisa frågade mig om vi skulle ut och plocka svamp på tisdagskvällen, i "våran" skog. Jag har gått här nu i flera år utan att hitta något ätbart så jag var lite skeptisk, men jag gillar utmaningar, så jag var på.

Förutom att Lisa är en himla duktig politiker (jag fattar inte hur hon memorerar allt och har sån koll på allt, vad det än pratas om!) så är hon en jäkel på att hitta svamp i vår skog, det var fullt av dem. Bl a på ställen jag har gått förbi nästan dagligen.

Lisa bettyde uppenbarligen tur, för på torsdagen när jag var ute med hunden så vid stigen bland kvistar och barr så hittade jag några till. Och det var inte ens i närheten av vart vi hittade dom första.

Tur att jag hade en bajspåse med mig...

Fredagen gick i en rasande fart.

Jag var fullt sysselsatt hela dagen.

Jag gick upp och väckte Oliver, fick iväg honom. Drack kaffe, tog ut Athos på en skogspromenad.

Gick ner till affären och handlade.

Kom hem, röjde upp.

Ställde mig och gjorde Räksmörgåsar.

  Sen gjorde jag någon som jag sällan gör. Jag bakade, Fiffirutor.

Dom kallas även: Kärleksrutor, kärlekskaka, Saratårta o s v, men hos mig kallas dem Fiffirutor.

Att baka med en och en halv hand är ingen höjdare.

Och slutade med att jag brände mig och eftersom jag höll i kastrullen och kunde inte byta hand när smärtan var som värst, så gjorde jag så dumt att jag stoppade fingret i munnen, vilket gjorde att jag brände mig där med.

Så kom dom som jag väntade på.

Perla och Nasrin.

Perla hade med sig sina världsberömda Vårrullar. Inga vårrullar är som Perlas. Jag var tvungen att gömma dem fort för att inte hyenorna här hemma skulle få nys om dom!

Nasrin hade med sig sin otroligt goda kycklingsallad.

Eller kycklingröra.

Persisk mat. Man ska äta den med baugette. Och det är precis vad vi kommer att vräka i oss idag! Mmmm :-)

  Ser ni sjalen Perla har på sig.

Dina pruductions!

Besöket slutade som det brukar med Nasrin.

Hon glömde kvar sina glasögon.

Men som tur var hade dom inte hunnit så långt när det upptäcktes, så vi mötte upp dem i centrum.

Tack för besöket, tjejer. Kom igen!

Det skulle kunna vara trevligt.

Det ser trevligt ut, rent av lite gulligt, när vi kommer där, jag, Athos och Frasse.

Och det hade det varit också om det inte var för att Frasse missnöjt skriker hela vägen!

Och jag menar skriker.

Hans röst är så hög, det är inte för intet som han kallas för Pavarotti i området.

Och igår kväll, när jag väl fick ut Athos längre än till tomtgränsen, så hann vi inte mer än ner till skogen när jag hörde (lurar i öronen till trots) Frasses "ljuva" stämma bakom mig.

Han skulle med.

Nästan alla som vi träffade sa först att det såg så trevligt ut när vi kom. Och sen frågade dom vad det var som var fel med katten.

Eller "Men, vilken röst han har?!"

Jag varvar med att bli stressad av honom, men varje gång jag vänder mig och tittar på han så rinner allt bort...   

Men jag ska erkänna att, även om jag tycker det är rart att han följer med, är väldigt tacksam för att det är ytterst sällan!

När vi var på Ikea i söndags så ville Micke köpa en hylla.

Men han blev osäker på måtten så vi lät bli.

Och när vi satt i bilen på väg hem så kom jag på lite småsaker som jag hade glömt, men då var det försent.

Till min stora förvåning ringde Micke idag och sa att han måste nog till Ikea igen, men han skulle komma hem först för han ville åka på kvällen.

Perfekt! Då har jag ju inget inbokat!

Så jag följde med.

Den här Ikea vistelsen gick desstu snabbare. Idag var det bara att ta det som vi behövde och inget strötittandes. *suck*

Jag hann ju inte se allt sist. Det var så mycket folk och trångt.

Nåväl, jag fick det jag ville ha iallafall, och det var ju huvudsaken.

  Väl hemma kastade sig Micke i soffan, och suckade "Ikea två gånger på en vecka!!"

Det tog musten ur stackaren.

Och jag vet vad det betyder. Jag kommer inte komma dit igen för´ns nästa år. När han har förträngt den här upplevelsen... :-/

I söndags hade vi bestämt att åka till Ikea.

Micke hatar att åka dit, så det händer typ en gång om året.  Men nu var vi tvungna, för att Mias "gamla" rum skulle bli mitt pysselrum kombinerat med gästrum.

Eftersom jag är mer Ikeavan än Micke så sa jag att vi bör åka framåt eftermiddagen/kvällen då dom flesta snorisar har åkt hem.

Strax efter 11 ville Micke åka.. Och stället var fullt med..? Just det, skrikande småbarn och stressade föräldrar.

Jag personligen störs inte så mycket av det, men Micke.

Smockfulla ställen med skrikande ungar är inte riktigt hans grej...

Redan innan vi lämnade hemmet började han ge mig instruktioner om hur vi snabbast skulle kunna komma därifrån.

Jag vet inte varför han envisas med det, han vet att jag kommer att ignorera det och vi kommer att gå igenom alla avdelningar i tur och ordning.

Det där "Menshouse" dom har börjat med i Aurstralien är inte så tokigt ändå. Då skulle vi kunna gå i lugn och ro och sen när det var dags för kassan då kan man beepa dem på den lånade personsökaren (det har dom i Australien) och så kan han komma in och betala och bära. Perfekt!

Ialla fall så blev jag jättenöjd med skrivbordet jag köpte och lamporna.

Nu fattas bara gardiner och ev en bokhylla. Eller om jag bara ska ha hyllor på väggen, jag har inte bestämt mig än.  

Idag ville Micke egentligen åka ut på en hojtur.

Motorcyklar är inte min grej. Jag hänger på, men det är också allt.

Och eftersom solen sken och det inte blåste så bästemde vi oss för båten.

Jag gillar att gåka båt.

Nere i hamnen fick vi oss en otrevlig överrasknig.

Någon hade tömt våra båt på bensin. :-(

Så det första vi fick göra var att slänga i reservdunken och köra till Strömma.

Jag gillar att åka båt!

Lite sorgligt var det dock då tanken på att detta ev var sista gången för iår.

Sista gången som jag såg vattnet bullra upp sig bakom båten då Micke gasade.

  Kansek ev sista gången att bättra på den falnade solbrännan.

Vi bestämde oss för att korsa Nämndöfjärden och åka ut till den "riktiga" skärgården.

Jag har varit där förut, i snipan. I den här båten blir allt lite mer "spännande".

Och när vi åkte runt ett ställe såg jag kullerstenar. Helt omotiverat låg dom längst stranden. Och när jag frågade hur dom kom dit så sas det att det var med inlandsisen.

Ser du Sarah, det finns här nere också! Fast inte så mycket som hos er, det var mäktigt!

Vi åkte till ett ställe som jag tror hette Rågskär.

Där stannade vi båten en bit ifrån en ö.

Nästan alla öar var fågelskyddsområde, även om tiden för det inte gällde så ville vi inte lägga till precis vid strandkanten.

När Micke skulle ankra så såg han att överallt fanns det maneter. Blä!

Jag trodde att dom gillade varmt vatten, men det verkar inte som om dom är så kinkiga.

Tyvärr hade jag bra mobilkameran, för under ytan kunde man skymta flera hundra, men endast dom som var vid vattenytan kunde jag fota. Men det var mäktigt att se! Det var första gången jag såg så många på en och samma gång.

Efter ca en timmes fika bestämde vi oss för att köra hemåt.

Moln hade börjat synas över land och vi var lite oroliga att dom skulle ut över havet. Vi hade en timmes färd till våran hamn.

Hemresan var inte så angenäm.

Det hade blivit rullande vågor på vattnet, en del gånger trodde jag våran båt skulle göra en bakåtvolt.

Vilket år som helst ska jag vänja mig vid den här båten...

  Nämdöfjärden syns framöver.     Vid Rågskär.