...hände det, jag fyllde år... :-/

Och eftersom det inte går under kategorin "pleasant monents" numera så firar jag inte. Men det är alltid trevligt att umgås med vänner och släktningar och jag vet att vid just denna dag så dyker mina närmaste alltid upp.

Först ut var som vanligt Micke, han väckte mig med blommor och kaffe på sängen..

Jag ska säga lite skamset att detta är en tradition hos oss, vi väcker den som fyller år med frukost på sängen. Numera, sen förra året, kommer Micke ensam till mig eftersom det skulle krävas en bomb att få upp mina barn under sommarlovet/semester vid halv nio på morgonen...

Men, någon som aldrig blivit firad på sängen är Micke. Han är nämligen så himla morgonpigg så han är uppt vid sex när han är ledig, vi får aldrig någon chans..

Jag fick ett par örhängen... :-)

Efter intagen kopp kaffe kastade jag mig upp och gjorde tårtor.

  Fantastiska goda blev dem. Ja, efter att man petat undan jordgubbarna, förstås.

Så kom dom första, och alltid lika välkomna, Susanne och Staffan:

  Av dem fick jag en bok om hur man gör knopar. Kunde inte komma mer lämpligt då jag har lagt mig i hårdträning att försöka lära mig i båten. Än så länge får jag bara försöka med fendrarna... Men snart så snurrar jag fast båten och då flickor, och med flickor menar jag: Laila, Perla, Saba, Anneli, Anneli och Nasrin, då är det vi som drar! :-D

Senare kom Yvonne och sedan Kirill.

Efter ett tag kom släkten, eller ialla fall en bråkdel av den. Min kusin Andreas hans söta fru Nisa och tre av deras barn, och min moster Ingegerd, såklart.

   Kvällen fortlöpte och när kl var ungefär halv tio på kvällen, tändes grillen.

Strax innan kl 23 satte alla sig till bords...

Nåt som jag uppskattade alldeles särskild som inte händer så ofta numera det är att jag hade alla min barn med mig hela kvällen... Snacka om kärringvarning..:-/

Eftersom dom hade lovat regn och åska till igår, lördag, så hade jag och Micke planerat att göra saker här hemma som har blivit stående då det inte har varit kul att hålla på med sånt i värmen.

Men när klockan började närma sig tre och den tropiska värmen inte verkade ge med sig la vi ner allt och åkte till båten.

Och jag passade också på att inviga mina strandskor som jag köpte i Gävle i vintras när vi var där med Susanne och Staffan.

  Just det, Susanne! ;-)

I viken där båten ligger var det 26 grader i vattnet så Micke passade på att ta sig sitt första dopp för året...

Jag skulle också ha badat, om det fanns en strand, men när jag tittade på vattendjupet och det stod 10 m så försvann lusten. Tänk om det ruvade ett sjöodjur där... :-/

Men det gjorde inte så mycket för det fläktade när vi började åka.

Vi åkte nästan ut tills det var öppet hav, där stannade vi till vid ett fint ställe och åt vår medhavda picknick.

Jag så flera större öar som så ut att vara mest skog på, det var bra för där måste det finnas mycket svamp och blåbär. Laila, säg till när det är svampdags, så åker vi!

Jag har inte uppdaterat på ett tag, men jag har haft fullt upp.

På lördagen, efter midsommarafton, hinner jag knappt sluta jobbet förrän jag får ett sms om att Barre kommer hem till mig.

Barre, eller Barbara som hon heter, är en barndomsvän till mig. Hennes familj är kompisar med min.

Hon har flyttat tillbaks till Sverige efter 15 år i Grekland.

Och vips så fick jag en till sambo.

Och med det häcken full.

Det har blivit sena kvällar i hammocken då vi har suttit och pratat om livet i största allmänhet och hennes i synnerhet.

I tisdags så var vi runt i stan och tittade på ett nytt ställe för Barre som hon eventuellt ska börja jobba på, en salong i stan.

Barre är nämligen frisör.

I onsdags kväll var vi och träffade Yvonne och gick på den Etiopiska restaurangen efteråt åkte vi till G:a Stan och åt glass och strosade.

Ja, veckan bara flög iväg, men jag ska försöka skärpa mig, jag tror det blir lite lugnare nu framöver..

  Barre med sin nya cab. :-)

Med en veckas fördröjning, men här kommer det!

Hemma hos oss, eller rättare sagt, jag, har jag ingen riktig tradition att fira midsommar. Den dagen har barnen alltid firat med sin pappa och då har jag alltid jobbad. Men nu har dom blivit så stora så dom firar med kompisar ute i Stockholms skärgård, så vi blev glada att Susanne och Staffan ringde och bjöd oss till dem. Det kanske kan bli tradition? ;-)

Oliver som är i sina värsta tonår fick inte följa med ut på någon ö, han fick följa med mamma istället.

Efter att ha blivit lovade skitväder, så slog det om och blev kanonväder, det tackar vi för.

Susanne och Staffan hade gjort det jättefin, som vanligt och dukat upp med massa godsaker.

Med på midsommar firandet var också Susannes mamma Solveig, min "gamla"dagmamma, hennes man Bigge, Susannes syster Yvonne med man och deras dotter Sofia. Jag tycker det är jättekul att se dem, dom har ju blivit en del av mitt liv eftersom dom har funnits där sen jag kom till Sverige så det blir som en släktträff även för mig.

Den natruliga och avslappnade gruppbilden:

En stund senare dök Pia med man upp och då var det dags för kubbturnering.

    Jag vill bara säga att jag gjorde jäkligt bra ifrån mig, men sen när det var dags för vinnarfoto så ville dom inte ha mig med. Trodde dom, ja!

Vid 22 var det dags att tacka för sig, jag var förvisso ledig på midsommarafton, men jag skulle börja jobba kl 08.00 midsommardagen.

Men, jag ser fram emot nästa år, hoppas jag inte jobbar kväll då!

Tack för en mycket trevlig dag!  

Den officiella jungfruturen är nu gjord.

Det blev en heldag på sjön.

Och jag kom ihåg och ta med mig det allra viktigaste när man ska vara ute länge till havs..

Vi åkte från Danderyd till Åkersberga via "våra" gamla farvatten, det året som jag och Micke träffades så var det en kanonsommar och Micke hade en snipa som vi var mycket ute med, kul att se det igen!

Så kom vi till Åkerskanal och Micke körde in där. Vet inte om han ville visa alla tjejer som nobbat honom en gång i tiden att "se vad ni gick miste om..." ;-)

Vid kanalen la vi till och åt lunch, dvs vår medhavda picknick och inom ett par minuter hade måsarna spanat in oss och kom och ville vara med. Micke blev galen då han inte gillar fåglar. Inte det minsta, men jag fick bra kontakt med en mås, den var så söööt och tittade så snällt på mig så jag kastade åt han lite bröd när Micke inte såg...

  Micke däremot var fientligt inställd och måsarna på hans sidag var inte lika gulliga..   Sådär så han ut hela tiden. Färdig att attackera vilken minut som helst..

Framåt eftermiddagen var vi i höjd med våra egna hemtrakter, Nacka. Micke ville då att vi skulle ringa till Susanne och Staffan att komma med oss på en liten första åktur. Och det gjorde dem. Mycket trevligt! Trevligare hade natruligtvis varit om dom inte gasat så mycket så man hade en chans att prata, men vi fick nog en hel del sagt ändå, trots oväsendet, men det är bara för vi är så otroligt duktiga på att prata, jag och Susanne..

Sämre gick det för karlarna att syra båten, trots att dom var tre stycken. Dom kan ju inte både prata och ha koll på omgivningen, så ibland kom det en våg och i den farten vi höll kändes det som om vi satt i en attraktion på Gröna Lund. Susanne och jag studsade som känngrusar emellanåt.

  japp, det är sånhär min man får efter ca fyra kotförskjutningar...

"Jag håller koll!"

Ja, på vad då?! Inte vågorna iallafall... ;-)

Men det var jättemysigt! Jättekul att ni följde med och vi får hoppas på fler båtturer under sommaren!

Förra året köpte Micke en liten 4-sitsbåt. I år när han skulle titta till det visade det sig att den hade tackat för sig.

Först bestämde vi att vi inte skulle ha någon båt iår.

Men Micke klarade inte det och i tisdags köpte vi en bättre begagnad.    

Detta var inte mitt förstahandsval när det gäller båt, jag gillar snipor. Sådana som puttrat fram i sakta behagligt mak..

Oliver kunde inte hålla sig utan ville ut på en provtur, och Micke ville natruligtvis inte missunna honom det.

Är jag förkyl img så är det deras fel.

Innan vi åkte till båten hade vi varit ute på Ingarö och hyrt en båtplats, den gällde bara över sommaren förvisso, men alltid nåt.

Jag tänkte ta några foton i båten också, men dom envisades att köra så snabbt, bara för att dom kan och för att jag inte gillar det, så jag hade fullt upp med att hålla i mig.

En sak märkte jag när jag gick omkring vid båthamnen i Danderyd; dom har gula sniglar.

  Tyvärr fick jag inte nåt bar kort på det, men dom var alldeles gula... Har vi såna i Nacka också? Jag vet inte att jag har sett några här.

Imorgon hoppas vi på fint väder, för då ska vi nämligen ut med båten på riktigt..

Bin kompis Barre, eller Barbara som hon heter, har flyttat tillbaks till Sverige efter 15 år i Grekland. Och när Mia hade sin studentskiva så beslutades det att vi skulle ha en tjejmiddag.

Efter avslutad middag, som jag tyvärr inte tog kort på, men den var jättegod, så tog vi våra vinglas och gick ner och satte oss på Yvonnes bakgård. Eftersom hon bor mitt inne i stan så läar det mellan husen så vi kunde sitta där ett tag.

Barre berättade om någon som hon var intresserad av och frågade om någon av oss hade facebook så att hon kunde visa honom.

Men då bestämde jag och Yvonne att hon måste ha en egen sida, så vi gick upp och skapade en åt henne.

Det tog längre tid att få en bra profilbild, som dög åt Barre alltså, än att hitta gamla vänner åt henne, men vi gjorde vårt bästa...

  Kvällen avslutades i bra tid, strax efter 23 åkte vi hem.

Det var en mycket trevlig kväll men många skratt... :-)

Jag tycker att jag är en ansvarsfull hundägare.

Jag har alltid flera bajspåsar i fickan.

Jag har alltid min hund kopplad i bebyggd område.

Men när vi är i "våran" skog är Athos alltid lös. Han får vara lös där, det råder ingen koppeltvång oavsett tid på året. Men även där, när vi möter människor vi inte känner igen kopplar jag honom. Inte för Athos skull, han bryr sig inte, men för dom vi möter, vissa kan ju vara hundrädda och då är det inte så trevligt att möta en lös hund. Och i synnerhet inte en sån som min..:-/

Med det tycker jag att jag visar respekt för min omgivning.

Men ibland så dyker det nån joggare upp bakom en stor sten eller ur ett buskage och då hinner jag inte alltid med. Men det brukar gå bra, alla håller sig på sin sida och ler lite åt varandra. Athos går ju nästan aldrig på stigen så dom kommer oftast inte så nära honom. Oftast svischar dom bara förbi dessutom så dom noterar inte alltid hunden.

Så igår så var vi ute och gick och plötsligt runt ett krön i en backe så kommer en joggare. Athos gick en bit ifrån stigen och brydde sig inte, jag hade inte heller en chans att reagera förrän han var förbi. Nere i backen vänder han, springer upp och förbi mig och säger på ett mycket  otrevligt sätt att jag ska koppla hunden!

Uppe i backen vänder han och jag förstod att han skulle komma mot mig igen, men jag hade surat till pga av hans otrevliga ton så jag frågar om han var hundrädd? (Då hade jag självklart kopplat hunden)

Han:

- Nä. Men jag vill inte att du har han lös!

Alltså, den där attityden går inte riktigt hem hos mig. Det blir som fan flyger i mig och jag kommer ner på trotsåldersnivå.

Jag:

- Jasså, det vill du inte?! Hörru, jag behöver inte koppla hunden om jag inte vill! Det är inget koppeltvång här! Men jag hade gjort det om du hade bett mig på ett trevligare sätt, nu kan du glömma det!

Och innan han hinner säga nåt, han öppnar nämligen munnen och drar in luft, så fortsätter jag:

- Kolla Nacka kommuns hemsida får du se!

Sen gick jag. Och han vågade inte springa upp för backen så länge jag var kvar i den. Men jag var skitirriterad. Det är vid såna här tillfällen jag önskar jag hade en ouppfostrad hund som hade hoppat på honom! :-(

Athos, han gick och luktade i gräset..