Detta är tillägnat alla som någonsin försökt att få till en regelbunden träningsrutin.

"Kära träningsdagbok.

Till min födelsedag i juli köpte jag en veckas personlig träning på det lokala gymet. Även om jag fortfarande är i fin form sedan jag blev korad till skolans främsta gymnast i högstadiet för 33 år sedan bestämde jag att det vore en bra idé att göra ett försök.

Jag rinde till gymet och bokade upp mig med en personlig tränare som heter Christos, som identifierade sig som en 26-årig aerobicsinstruktör och modell för idrotts- och badkläder.

Mina vänner verkade nöjda med min entusiasm att komma igång! Klubben uppmuntrade mig att föra dagbok för att kartlägga mina framsteg.

     -----------------------------------------------------------------------------

                         Måndag:

Inledde min dag kl 6:00. Svårt att komma ur sängen, men tyckte det var väl värt det när jag kom till gymet och fann Christos väntandes på mig. Han är något av en grekisk gud - med fint hår, underbara ögon och och ett bländande vitt leende. Woohoo!

Christos gav mig en rundtur och visade mig maskinerna... Jag njöt av att titta på det skickliga sätt på vilket han instruerade sin aerobicsklass efter min träning idag. Mycket inspirerande!

Christos var uppmuntrande när jag gjorde mina sit-ups, men min mage värkte redan från att ha gått och hållit in den hela tiden han var i närheten.

Detta kommer att bli en fantastisk vecka!

----------------------------------------------------------------------------------------

                         Tisdag:

Jag drack en hel kanna kaffe, men jag tog mig tillslut ut genom dörren. Chrostos fick mig att ligga på rygg och pressa upp en tung skivstång i luften och sen satte han vikter på den! Mina ben var lite vingliga på löpbandet, men jag klarade de två kilometerna. Hans belönande leende gjorde att det var värt all möda. Jag mår toppen! Detta är ett helt nytt liv för mig.

--------------------------------------------------------------------------------------------

                         Onsdag:

Det enda sättet jag kan borsta mina tänder på är genom att lägga tandborsten på handfatet och flytta min mun fram och tillbaka över den.

Jag tror jag har ett bråck i båda bröstmusklerna. Billkörningen är ok sålänge jag inte försöker styra eller stoppa.

Christos var otålig med mig och insisterade på att mina skrik störde andra gymmedlemmar. Hans röst är lite för KÄCK så tidigt på morgonen och när han skäller blir det ett nasalt gnällande som är mycket irriterande.

Det gjorde ont när jag klev på löpbandet, så Christos satt mig på trappmaskinen. Varför i helvete skulle någon uppfinna en maksin som simulerar en aktivitet så gammalmodig när det finns hissar? Christos sa att det skulle hjälpa mig komma i form och njuta av livet. Han sa något annat skit också.

-----------------------------------------------------------------------------------------------

                         Torsdag:

Rövhålet väntade på mig med sina vampyrliknande tänder som exponerades då hans tunna läppar drogs tillbaka i ett hajleende. Jag kunde inte undgå att bli en halvtimme försenad - det tog så lång tid att knyta mina skor.

Han tog med mig för att träna med hantlar. När han inte såg det, sprang jag och gömde mig på toaletten. Han skickade en spinkig kärring för att leta reda på mig.

Då, som straff, satte han mig på roddmaskinen - som jag sänkte.

---------------------------------------------------------------------------------------------

                          Fredag:

Jag hatar den där jäveln Christos mer  än jag har hatat någon människa någonsin i världshistorien!!! Dumma, spinkiga, anorektiska lilla skitaerobicsinstruktör!

Om det fanns nån del av min kropp jag kunde röra utan outhärdlig smärta skulle jag slå honom med den.

Christos ville att jag skulle jobba med mina triceps. Jag har inga triceps!

Och om du inte vill få bucklor i golvet, ge mig för fan inte en skivstång eller något som väger mer än en smörgås!

Löpbandet kastade av mig och jag landade på nån slags kost- och hälsoinstruktör. Varför kunde det inte ha varit någon mjukare, såsom dramaläraren eller körledaren?

---------------------------------------------------------------------------------------------

                         Lördag:

Satan lämnade ett meddelande på min telefonsvarare och undrade med sin retsamma, gälla röst varför jag inte dök upp idag. Bara ljudet av hans röst fick mig att vilja slå sönder maskinen med min almanacka, men jag saknade styrka att ens använda fjärrkontrollen och tvingades ligga elva timmar i sträck och se Väderkanalen...

---------------------------------------------------------------------------------------------

                          Söndag:

Jag har bett kyrkans taxi att hämta mig för gudstjänsten idag så jag kan gå och tacka Gud att denna vecka är över. Jag hoppas också att min man kommer att välja en rolig present till mig nästa år - som en rotfyllning eller en livmoderoperation. Jag hävdar fortfarande att om Gud hade velat att jag skulle böja mig, hade han spridit ut diamanter över hela golvet!

 

   Halv sju var det möte på kajen vid Slussen framför Vindhem, jag, Laila, Saba,  Perla, Anneli P, Anneli H, Nasrin, Jana och Genet hade bokat in oss på en räkfrossa.

Jag var sen, som vanligt, så när jag kom till slussen 10 minuter i sju,(sju gick båten) var det bara att springa järnet i ösregnet. Men jag kom med! :-)

Gick upp på båtens övervåning, och där satt dem, åtta räk-vin- och allsångssugna kvinnor.

Jag hann nätt och jämt sätta mig så lämnade vi hamnen.

Laila, smart som hon är, beställde in en hel flaska vin till sig själv. Anneli H tog efter. Själv skulle jag vara lite pryd och beställde in ett glas, som innan jag klivit av båten belv en hel flaska i allafall...

Trubaduren på båten var ett stort fan av Tom Jones. Det blev många sådana låtar, och på sätt och vis så störde det inte mig, eftersom jag också gillar honom. Men vid såna här tillställningar borde han spelat mer "allsångsvänliga" låtar.

Fast jag tyckte vi hängde på bra ändå.

Jana försökte gång på gång lokalisera vart vi befann oss i skärgården, och jag vet inte hur många gånger, enl henne, vi åkte förbi Vaxholm...  :-)

     

Kvällen flöt på och plötsligt hör jag: "Titta Vaxholm!"

Jag tittade ut och där var det, castellet...

   

Så här mörkt hade det hunnit bli när vi var vid Vaxholm, det betyder att Jana kommer aldrig få guida oss till sjöss...

Här kommer en fin bild på Jana

   

Mer räkor, mer vin, mer sång, lyckligare vi...

Efter att vi fått i oss ostbrickan var det dags att dansa också.

Tyvärr var det sista dansen, för plötsligt stod båten i hamn igen.

Jag och Anneli H hade fått mersmak, här skulle dansas. Så vi skildes åt och gick upp till mitt gamla stamställe, Engelen.

   

Vi kom in precis för att höra livebandet spela sista låten.

Men en trappa ner ligger Kolingen, så vi gick dit.

Och sen dansade vi från kl 23:30 ca som vi kom dit, till kl 02:30.

Jag minns inte när jag danasade så mycket sist. Det var så himla kul!

Vid halv tre gick vi därifrån för att ta nattbussen hem. Den går ju bara en gång i timmen så då vill man inte missa den. Väl i Slussen upptäckte vi att vi fått fel information om när bussen gick så vi fick sitta där i 40 minuter (!) och vänta.

I vanliga fall hade jag blivit irriterad, men då störde det inte mig, jag hade haft såååå roligt att jag kunde bjuda på sånt! :-)

Men att få ett bra kort var inte lika lätt tydligen..

Jag och Anneli på en bänk i slussen...:

Tack alla för en mycket trevlig kväll!                  

Är det en vanlig dag?

Nej, det är ingen vanlig dag, för det är mammas födelsedag. Hurra, hurra, hurra!

Idag fyller min mamma år!

  

Tråkigt att hon inte är här så vi kan gratta henne ordentligt!

  

Massor med pussar och kramar från oss!

I min familj så är det jag som håller reda på alla nära och käras födelsedagar.

Jag har alltid haft en väggalmanacka där jag från år till år fört över alla som ska firas.

Men på senare år har väggalmanackan bytts ut mot endast filofax och digital kalender.

Så sätt och vis är det synd, för jag tycker det känns tomt på platsen där min almanacka brukade hänga.

Och allas födelsedagar har blivit huller om buller. Vissa har jag skrivit upp i filofaxen, vissa i datorn.

Men så häromdagen hittade jag den! Födelsedagskalendern.

Man bara fyller i allas födelsedagar på respektive månad och när ett år har gått så börjar man om igen med samma kalender. Hur smart som helst!

Och den hänger nu och fyller upp tomrummet efter min väggalmanacka.

Jag är sååå nöjd! :-)

  

  

I fredags, när jag lyssnade på radion med ett halft öra, pratade dom om Hornsgatans dag. Gatan skulle stängas av, restauranger och affärer flytta ut på gatan och allt skulle vara en enda stor folkfest.

Själv kunde jag inte gå dit i fredags eftersom jag jobbade på kvällen.

Men jag tyckte dom sa att att det var hela helgen och jag var ledig lördag och söndag.

Lördag morgon.

Upp kl 7. Jag hade lovat min kompis Yvonne att hjälpa henne med hennes lägenhet. Hon skulle helrenovera och skaffade sig en firma som skulle visa sig vara värdelös. Hela hennes hem blev en katastrof.

Kl 8:00 var jag, Rosie och Carro hos henne tillsammans med en besiktningsman, som gick runt och klankade ner på så gott som allt som var nygjort.

Efter att han gått var det bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Hemmet skulle dammas och möbler skruvas ihop.

Kl. 15 var vi klara och efter en utpustning i Yvonns säng, kom Micke och hämtade mig vid fyratiden.

Strax innan jag lämnade Yvonnes lägenhet, ringde Ann och undrade om vi skulle in till Hornsgatansdag, som jag pratat mig varm om dagen innan. Och det skulle vi nog.

Hem och duscha och så åkte vi in till stan. Vi parkerade någonstans på Söder, gick Götgatan ner och kom till sist till en mycket trafikerad Hornsgata....

Micke och Johan frågade om jag var säker att det var den här helgen. Och det var jag.

HornsgatansDAG, gav dig inte en hint om att det bara var en dag, tyckte dem. Och nej, det hade det inte gjort!

Vi gick till Helens krog och satte oss på uteserveringen och tittade på alla människor som gick förbi.

Jag och Anne tog en mycket god pasta.

Johan och Micke tog kött, närmare bestämt en biff på 450 g var.

Blodig skulle den vara också.

Jag och Anne tittade på varandra och viskade: "Och, sen så undrar dem varför dom inte har kolesterol ..."

Men det var mkt trevligt. Och på söder finns det alltid nåt att titta på, eller några. 

Vem är i övergångsålder? En hint, hon utan jacka på sig under hela kvällen... :-/ *ler*

Vi halv elva frös våra män och ville hem. Så vi åkte hem till Ann och Johan för en kvällsfika.

Vi har en tradition här hemma. Under mina arbetsfria helgdagar brukar Micke komma in med kaffe till mig på sängen.

Egentligen började den för att Micke är uppe så mycket tidigare än mig på morgonen, och det var en fint sätt för honom att väcka mig när han tyckte att jag hade sovit nog, för då kunde jag ju inte bli sur när han nu var så snäll och kom med kaffe... 

Detta kom fram igår när vi satt hos Ann och Johan och Johan sa att han aldrig skulle springa in med kaffe på morgonen till Ann.

Imorse när Micke kom in med mitt kaffe, gnällde han:

"Jag måste vara en toffel. Johan skulle inte göra såhär. Och han verkar ha ett bra liv. Jag tror jag ska börja lyssna lite mer på Johan...!"

Jag:

"Visst, gör det så ska du få se hur bra ditt liv kommer att bli....!  ;-) 

I fredags när jag gick i skogen med Athos hittade jag plötsligt svamp!

Lycka! Jag hittar inga svampar annars och absolut inte i våran skog.

Och jag såg på en gång att det var Karljohan.

Men när jag plockat två stycken blev jag osäker...

Karljohan brukar inte ha klistrig hatt.

Jag nöjde mig med endast två och fortsatte hemåt.

På vägen träffade jag en annan hundägare som var ute och gick med sin hund.

- Är det här Karljohan? frågade jag

- Har du hittat svamp? Vad kul! hon tittade och luktade och sa: Joo, det är nog Karljohan, det luktar precis som det.

Vi skildes åt och jag pekade ut var svamparna fanns, det fanns ju fler av dem där och hon gick dit glad i hågen.

Hemma började jag tveka igen, så jag fotade svampen och mms:ade bilden till Oliver. Hans hemkunskaps lärare Ronny är väldigt duktig på svamp.

Och dom ringde upp på en gång och sa att detta inte var en Karljohan, det var en sopp med det gick att äta den.

Jag skivade den och la den på tork, men när jag kom hem så hade Oliver slängt den. Rädd om sin mamma som han är! ;-)

Micke var mer förmanande för att jag "vilseledde" kvinnan i skogen.

Men hallå?! Hon var vuxen nog att veta att man inte ska lyssna på dom man träffar i skogen! :-)

       

För länge sen, på den tiden jag var singel, hade jag en mycket god vän, Nils.

Egentligen två mycket goda vänner för Nils har en kopia, nämligen hans tvillingbror Kalle.

Vi hade mycket kul och umgicks ofta.

Men så träffade jag Micke och så tog den lyckliga sagan slut. :-)

Nejdå, men någonstans i samma veva, och faktiskt lite p g a Micke, tappade vi kontakten. Och tillslut även telefonnummer.

Men min väninna Rosie har haft kontakt med honom, och sen återsågs vi genom facebook för ett tag sen men det har varit svårt att planera in något möte.

Men så i förrigår smsade Rosie att Nils skulle komma på måndagen hem till henne och frågade om inte jag också ville komma och äta lite räkor och dricka lite vin.

Självklart!

Det är det som är positivt med vårdjobb, man kan umgås på en måndag, för jag och Rosie jobbar kväll på tisdag och Nils är ledig.

Mötte upp Nils vid busshållsplatsen, och han var snygg som aldrig förr. ;-)

  Det här var i början på kvällen.

Sen blev det räkor, vin, catchingup, livsåskådning och skvaller.

Och *poff* så var kl över 00 och förtrollningen bröts.

Nils praktvagn blev en SL buss och jag återvände till min plats i köket...

  Och som avslutning vill jag säga: Nils, jag är här nu. Närsomhelst, vadsomhelst. And I´m not going anywhere!   

 

Min morgon började med att jag nästan snubblade över det här när jag gick upp.

  

 Vi har under en tid, eller jag har under en tid, sagt att jag vill åka till Stadshuset.

Sist vi bokade in det visade det sig att den sista guide:ade turen var kl 14:00, och man måste ha en guide med sig för att få gå runt i stadshusets rum.

Så vi sköt på det eftersom vi var för sent ute.

Idag bestämde vi oss för att vi skulle se det.

Dom guidade turerna på svenska gick kl. 10.00,  12:00 och 14:00.

Jag ville också gå upp i tornet, det öppnar kl 9 och insläpp var 40: minut.

Vi åkte in. Det vi inte tänkte på då var att resten av Europa har sin industrisemester i augusti och dom var nu här, vid Stockholms stadshus tillsammans med 7 busslass japaner.... Det var kö, kö, kö...

När vi märkte att vi skulle få vänta evigheter på att komma upp i tornet gick vi över gårdsplanen till andra sidan för att gå vandringen i stadshuset. Tyvärr missade vi den med några minuter. Och eftersom det var så mycket folk så var dom inte något vidare tillmötesgående. 

Det gjorde inte så mycket faktiskt för vädret var underbart, så vi gick omkring i parken och tittade på brudparen som fotograferades och på alla turiser.

  

  

Jag ville gärna fota brudparen, men jag vågade inte riktigt.

Nåväl, jag vill inte gå hem "tomhänt" så vi begav oss till g:a stan.

  

Jag ska ju snart börja promenera till jobbet och då vill jag inte ha någon handväska i handen eftersom det känns som om den stoppar farten. Så jag trotsade Micke och gick in och köpte en väska. Eller faktiskt en ryggsäck. Men inte vilken som helst. Jag är ingen traditionell ryggsäcksmänniska och tänkte inte visa mig ute som skogsmulle. Så jag köpte en med stil:

    

Fin va? Jag är mycket nöjd själv.

Väl hemma ställde jag mig och lagade mat, och tiggisen Athos, satt som vanligt och väntade.

Våran ytterdörr var öppen, ute på gatan skällde en annan hund men Athos rörde sig inte ur fläcken, inget bekommer honom när det vankas godsaker, han satt snällt vis sitt hörn och väntade...

    

Det har varit en mycket trist vecka.

Mest p g a att jag inte har kunat röra min arm så mycket efter cortisonsprutan i leden.

Det käns lite bättre nu. Skönt!

Har varit hemma och det enda jag har gjort är att slöa, något jag hatar eftersom jag blir så himla rastlös.

Alla andra jobbar så jag kan dessutom så jag har inte kunat umgås med någon på dagarna heller.

Men idag hade Yvonne långlunch så jag åkte in och mötte henne och Rosie på Hermans.

Sen hem och laga mat.

Mat, mat, mat... Det går åt skogen med min diet...:-/ *ler*

Nä, f o m måndag (som vanligt) blir det hårda tag!

Då börjar också friskis och svettis med sina vanliga pass så då blir det lättare att fokusera.

Det ska bli skönt när den här veckan är över.

 

Detta fanns att läsa i en handbok för nyblivna fruar i 50-talets USA.

Hur du är en god hustru, läs och begrunda:

Ha middagen färdig.

Planera ingredienserna redan kvällen före så att du är säker på att rätten blir lyckad och att allt blir klart i tid tills din man kommer hem.

Fräscha upp dig.

Vila i 15 minuter så att du ser fräsch ut när du tar emot din man. Förbättra din makeup och sätt upp håret med ett band.

Städa undan i huset.

Ta en sista runda genom rummen och plocka undan skolböcker, leksaker och papper. Torka av borden med en trasa.

Tänd en brasa i öppna spisen.

När det är kallt under vintermånaderna bör du tända en brasa, som din make kan koppla av framför.

Eliminera alla oljud.

Vid din mans hemkomst ska tvättmaskinen och damsugaren vara avstängda. Säg till era barn att hålla sig tysta och lugna.

Ha ett vänligt bemötande.

Ge din man ett stort leende och visa att du är glad att se honom. Låt han prata innan du gör det, för det han har att säga är viktigare.

Låt kvällen bli hans.

Klaga inte om han kommer hem sent eller äter middag på restaurang utan dig. Försök istället förstå vilket pressat tidsschema han har.

Skapa en lugn atmosfär.

Se till så att ert hem blir en bra plats för avkoppling, så att din man får en chans att återhämta sig fysiskt och psykiskt.

Gör det bekvämt.

Låt honom sjunka ner i en skön fotölj eller lägga sig i sovrummet. Ha en kall eller en varm drink redo, rätta till hans kudde och erbjud dig att ta av honom skorna. Prata med en mjuk behaglig röst.

Var inte frågvis.

Ställ inga frågor om vad han har gjort under dagen. Kom ihåg att han är husets herre och alltid gör sitt bästa för att vara rättvis och ärlig. Du har inte rätt att ifrågasätta honom.

Nå, flickor, hur braiga är ni?   

(Jag förstår nu varför kvinnorna på 60-talet gjorde revolt och brännde sina BH:n!)