När Micke får något på hjärnan så bara måste det bli av. Det behöver inte ske på en gång, men inom en rimlig framtid.

Härom veckan så sa han att han ville gå upp i Hammarbybacken och titta hur det är där. Han skulle gå med Athos, enda gången Micke går ut med Athos är just morgonpromenaden. Och jag tänkte att det kan han väl göra bäst han vill.

8:20 imorse kom Micke in med kaffe till mig.

Och även om jag var vaken så beyter det inte att jag var med.

Jag hann knappt dricka upp min kopp förän jag skulle klä mig, vi skulle gå upp för Hammarbybacken.

Fortfarande yrvaken, min vaknatill-sträcka är ganska lång, stod jag så vi foten av backen.

"-Det ska finnas en stig här någonstans", sa Micke och började gå.

Jag efter.

Micke hittade "stigen", den verkade inte ha används någonting dom närmaste 50 åren, men den kunde anas blad växligheten.

Det är inte förrän man går där man märker hur brant backen egentligen är.

Och det var när vi började gå som Micke la märke till min outfit, dvs min ballerinaskor.

  Totalt opassande tyckte han och började föreläsa.

Han skulle bara veta. Om jag har klättrat i Akropolis i sandaler, Sagbergsleden i flipflops så kunde jag nog fasiken komma upp på Hammarbybacken i ballerina!

På vägen upp vaknade jag. Nu kunde jag känna hur varmt det var och jag önskade jag tagit med mig en flaska med vatten.

Överhuvudtaget önskade jag att jag ätit någonting.

Men så blev jag hoppfull, på andra sidan backen bor ju Alex, och det skulle säkert finnas sådana där jättegoda kokostoscakakor som hon hade bakat och så kaffe, såklart! Så dit skulle jag.

  Äntligen toppen!

Medans Micke njöt av utsikten försökte jag lokalisera Alex.

  Jag tror jag hittade på ett ungefär, men jag tänke att jag får ta en raincheck på min fika, det är lite jobbigt att ta med sig en hund till en lägenhet med en liten bebis , det skulle bli för bökigt.

Så då ställde jag mig också och beundrade utsikten.

Tyvärr hade jag bara min mobilkamera med mig så det blev inga jättebra bilder precis, men man såg ända bort till Fjäderholmarna, NK, Hötorgsskraporna, Skatteskrapan och mycket, mycket mer. Ja, det kändes nästan som jag kunde se till  Mariannelund... ;-)

  Och sen kom nedfärden.

Den var värre. Pga utebliven regn var det snustorrt, och sand och sten rullade jättebra...

Men jag måste tillägga att jag inte en enda gång halkade mina ballerinor till trots. Micke däremot, med sina CAT outdoors, halkade till två gånger!

  Jag valde bort stigen på vägen ner och ville gå där man på vintern åker skidor, det var, såhär i efterhand, ett dumt val.

Väl nere var vår hund varm och törstig och rusade till kanalen med sitt äckliga vatten för att svalka sig och få sig en drink...

  Han måste ha varit väldigt varm, för såhär djupt går han aldrig annars!

Och han brydde sig inte det minsta om att Micke ropade på honom att sluta dricka.

Så medans han svalkade sig i vattnet satte sig Micke och jag i gräset.

Jag måste slå ett slag för Nacka kommun.

Det känns tryggt att kommunen värnar om sina invånare och sätter upp relevanta skyltar som varnar oss för ev fara:

Mycket svag is, skulle jag vilja säga! ;-)