Det finns en grekisk maträtt som jag inte har ätit på jäääättelänge.

Jag har tänkt på den då och då men inte brytt mig om att göra den.

Jag gjorde den sist när barnen var väldigt små, innan jag fått Oliver, och den gick inte hem då, om eftersom det är dill i den tänkte jag att den går inte hem nu heller hos Micke.

Men så i måndags när jag kom hem, märkte jag att dom inte har skött sig som dom borde, min familj, och igår när jag var och handlade så tänkte jag att jag vill ha den maträtten. Så jag handlade till den. Gick hem och lagade den.

Det var lite rynk på näsan när dom kom hem och tittade ner i grytan. Men ingen vågade säga något då risken för stor diskusion låg och pyrde under ytan. Så dom teg.

Maten blev färdig och jag ropade på dem. Med tunga steg gick dom mot köket, fortfarande tysta, hälde upp minimalt med mat åt sig och satte sig vid bordet.

Själv satt jag och njöt av att dom plågades.

Ibland blir jag så jäkla trött på att ta hänsyn till deras önskemål och behov, känns som det oftast är ganska ensidigt.

Men efter att smakat maten så gick dom och tog om, och om, och det blev inget kvar!

Vilket är ganska trevligt det med för det betyder att jag kan göra om den.

Och maten? Arracas! Gröna ärtor i gryta med kyckling.