Oscar Wilde skrev en kortroman om "Spöket på Canterville".

Det handlar om en amerikansk familj som flyttar in i ett slott där slottets tidigare ägare, Lord Canterville spökar.

I en utav salarna, jag tror det var biblioteket, finns en blodfläck, den går inte att tvätta bort sägs det.

Hur dom än försöker så finns fläcken där på morgonen.

Vi har något liknande här i vårt hem...

Vår tidigare vardagsrumsmatta hade en ful ovana att vecka sig i ena kortänden. Ca 15 cm in på mattan blev det ofta ett veck som var irriterande men man kunde lätt trampa ut den.

En kväll när jag skulle sätta mig soffan så fanns "bucklan" är på mattan igen, så jag stampade på den, som jag brukade. Det blev lite bättre.

Kvällen efter när jag skulle gå till soffan, så kände jag när jag ställde mig på mattan att den var bucklig.

Jag sa till Micke att nu måste vi skaffa oss en ny matta för den här hade gjort sitt, den gick inte att släta ut längre.

Och demostrerade det med att stampa på bucklan som inte riktigt ville försvinna.

Ett par dagar efter det kom Micke gåendes på den och märkte av bucklan.

Han trampar på den och lyfte sedan på mattan.

Där låg en död mus....

Så jäkla äckligt, och platt var den... :-/

Snabbt drog jag mig till minnes att några dagar innan, sent på kvällen, hade Frasse kommit in och jamat sådär som han brukar göra när han har något i munnen.

Jag hade slängt mig upp ur sängen för att jaga ut katten igen, men när jag kom ut i hallen så stod Frasse där utan något, men han såg lömsk ut.

Musen hade tydligen inte varit död, utan sprungit och gömt sig, sen hade jag kommit på dagen och stampat ihjäl den... :-(

Ialla fall, vi slängde bort musen och gjorde rent. Men det blev en fläck kvar och hur mycket vi än putsar så går den ej bort. Precis som fläcken på Canterville, där lorden hade blivit mördad...

En påminnelse om mord, alltså...

Idag när jag storstädade i vardagsrummet och lyfte bort den nya mattan så blev jag återigen påminnd.  

Hur många gånger kommer jag att få höra det tro när jag åker ner till min släkt...?

Efter en vecka med Yvonne har det blivit endas vegetariskt för min del, eftersom hon är vegetarian.

Och på den veckan så märkte jag hur mycket bättre jag mådde, i kroppen, allstå.

Och jag har ju aldrig varit någon sådär riktig köttmänniska, sån som Micke och Max, Sakis och min pappa, dom anser sig inte ha ätit mat om rätten inte innehåller kött.

Någon form av kött varje dag vill dom ha. Så trist.

Jag kommer nog aldrig kalla mig vegetarian. Jag känner mig själv, kommer säkert fuska en del gånger.

Och kyckling kommer jag fortfarande äta.

Och jag kan äta grytor som kokats tillsammans med kött, men jag kommer inte äta köttet.

Idag sa jag det till min familj. Ingen jubel då dom fruktar att dom kommer att få äta mer vegetariskt..

Så Micke tog saken i egna händer och bestämde att ikväll blev det porterstek...

Själv kommer jag att äta pasta med tonfisk och pepparrot.