Klapperstensfältet.

Skulle också kunna kallas för "Ignorera Dina färden" för att sen heta "Dina, jag vore vilsen utan dig-färden".

Stora runda stenar som har rullat när inlandsisen rörde sig. Det skulle vi se på vår andra kulturdag.

Det låg inte heller så långt ifrån Sarah och Totis residens.

In i bilen och över icke färdiga vägar mot klapperstensfältet.

Sarah läste kartan. "Här vänster!" sa hon och Micke svängde vänster.

Vi kom in på en liten mysig väg med berg och skog på ena sidag och fält och berg på andra. Vackert!

1 km skulle det vara in på vägen.

"Här!" sa jag, "Jag såg en skyllt!"

Micke ignorerade. Dom andra trodde mig inte då dom inte vid det tillfället sett skylten.

"Stanna så vi får se vad som stod" envisades jag.

Noll respons. Vi körde vidare på en väg som nu verkade ändlös.

2 km, 3 km, nu diskuterades kartan. Felmärkning! Jädra Söderhamns kommun att felguida folk på det här sättet!

"Vi skulle stannat där jag sa" försökte jag igen. Ingen lyssnade.

Tillslut såg vi ingen annan lösning än att vända och köra tillbaks till huvudvägen.

Vilket i sin tur gjorde att vi var tvungna att köra förbi den lilla skylten igen.

"Stanna!" ropade jag "Så jag åtminstonde får läsa vad det stod på skylten!"

Jag hann läsa "Sag..."

Men, nej, inte stannade han.

Ut på huvudvägen och så svängde vi åt motsatt riktning.

Vi kom till en liten by som såg ut som en Vilda Västern by. Till och med en totempåle fanns uppställd.

När vi kört en bra bit på den vägen också och vi märkte att vi inte skulle komma till några kullerstenar utan var på väg till det oupptäkta, började Micke och Totis diskutera om vi skulle ge upp.  Vi vände.

Nu började även Sarah, om än motvilligt, hålla med mig om att det var nog där jag sa.

Vi körde tillbaks till vägkorsningen och Micke, som är en klok man, bestämde att vi skulle köra tillbaks till den första vägen så jag kunde få se skylten igen. Han fruktade att jag skulle tjata om det i evighet, vilket jag säkligen skulle.

Så vi körde en kilometer in på den första vägen, fram till skylten och där stod det Sagberg. Vi var rätt!

Ett hånflin kom på mina läppar. En våg av tillfredsställelse sköljde genom min kropp. Kommer han få äta upp det här? Kan han ge sig fan på! Och jag kommer att njuta varje gång....:-)

Så börjar färden uppför. Någon bra stig var det inte utan det var mer frågan om bergsklättring på sina ställen även om det inte var lodrätt.

Sarah och jag, mycket vana naturmänniskor, i flipflops...:-/

Efter att svurit en del på väg uppåt kom vi äntligen fram... Magnifikt!

Verkligen, det var så mödan värt! Fotografierna kan aldrig göra fältet rättvist. (inte mig hellre, för den delen). Men vilka vyer!

Färd nedför. Jag tror vi alla var väldigt stolta över oss själva över den färden och över att fått ta del av en sådat storartad naturupplevelse.

Igår kväll satt jag i soffan och kommer på mig själv att sitta och hånflina.

Micke la också märke till det. Jag har en flashback, sa jag.

Och det hade jag. En våg av välbehag sköljde över min kropp. Jag hade så rätt och han hade så fel och han kommer få höra det läääänge..

Jag vet inte vad som känns bäst, men jag önskar alla kvinnor en mental orgasm! ;-)

 

sarah

8 juli 2009 12:14

Till er som betvivlar sanningshalten i denna lila berättelse: Just det - precis så var det!

 

Dina

8 juli 2009 12:30

Tack, Sarah! :-)

 

sarah

8 juli 2009 14:13

Kom tillbaka hit - det finns ju 18 punkter kvar på sevärdhetslistan från Söderhamns kommun.

 

Dina

8 juli 2009 14:16

Du ser mig snart kliva ur bilen på eran uppfart med mitt nyvunna segerflin på läpparna! :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sommaren och hösten 2014 har inte riktigt varit mitt år. Av många olika anledningar har jag mest försvunnit från joredens yta, känns det som, utom då jag har varit på jobbet, där jag har varit så mycket jag har kunnat. Kanske mest för att slippa ta...

Igår var jag bjuden till Yvonne på girllmiddag. Meningen var väl att vi skulle laga mat tillsammans, men jag jobbade till kl 18- och jag tror att verken Yvonne eller hennes mamma hade lust att börja med maten så sent.  Så innan jag ens hade lämnat ...

Jag vet inte om det är såhär för alla när man blir äldre eller om det är bara jag. Man vill så gärna träffa och umgås med sina vänner, men tiden räcker inte till... När hamnade jag i den här negativa spiralen och hur tar man sig ur?   Då och då l...

Någonting jag aldrig har klarat under hela mitt liv är underklädesshopping. Jag tittar när jag är i butikerna men jag köper nästan aldrig. Bara när jag absolut måste och då blir det mer praktiskt och bekvämt än nåt annat. Kritiken haglar här hemm...

Jag har många vänner från Iran, Irak, Kurdistan, ja området däromkring och nästan alla frågar mig varför jag inte färgar med Henna. Och jag vet inte varför, jag bara gör inte det. Mitt hår skulle bli så mycket bättre om jag använde Henna.   S...