Idag var jag ledig.

Jag hade egentligen en hel del att göra, men då ringde Yvonne och frågade om hon kunde komma över på fika.

Natruligtvis! Dum fråga!

Vi bakade croissant med choklad i.

Tyvärr hann vi äta upp dem allihop innan jag hann fota dem...

Och, nej, vi drack inte Gevalia, vi har ingen kaffebryggare...

Bloggagratis har bytt utseende...

Snyggt!

Men nu hittar jag ingenting.

Jag är på jobbet och ska göra en kopia när jag ser en tjej som jag jobbade med ett par gånger i sommras, hon jobbar som timmis hos oss.

Jag såg också att hon pratade i telefonen så jag ville inte störa. Men jag ser i ögonvrån hur hon tittar på mig medans hon pratar.

När hon lägger på ser jag hur hon kommer fram till mig med utsträckt hand, jag sträcker lite tveksamt ut min och hälsar, och jag undrar varför denna fromalitet plötsligt,  men i samma ögonblick säger hon:

-Hej, det är  du som är Dinas dotter?

I love her! :-)

När jag fick Oliver visste jag att det var min sista bebis.

Jag skulle aldrig mer få ett barn.

Aldrig mer amma, aldrig mer gosa med en bebis (och nu minns jag bara allt det roliga) efter honom var det aldrig mer...

Så till skillnad mot Max, som var först, och man ville att han skulle bli stor så försökte man stoppa tiden med Oliver. Han skulle vara bebis så länge som möjligt, typ 13 år...:-/

Iallafall; någongång under helgen så försöker vi ha en filmkväll.

Det har vi alltid haft och tyvärr att nu så saknar det alltid någon, oftast Max.

Men igår var vi alla på plats, jag, Max, AnnaMaria och Oliver. Mysigt!

I fredags så jobbade jag kväll. Mia skulle ut och jag ringer henne och säger "Ta ut hunden innan du går" men eftersom hon var stressad så hör hon "Ta hit hunden när du går".

Så hon dyker upp med Athos på jobbet. Vilket gjorde att jag fick gå hem med honom, det tog mig en timme och en kvart!!! Dumma hund!

Jag satt uppe en stund och gick och la mig vid 23.30-tiden, somnade vid 24 och vaknade 01:03... Sen kunde jag inte sova, jag var vaken hela natten.

När kl ringde lördag morgon var jag fortfarande vaken, och min kropp var såå slut...

Först hade jag ont efter fallet, sen att den inte fått vila ordentligt. Som väl var så skjutsade Micke mig på morgonen, eftersom min cykel hade blivit kvar på jobbet i o m att jag gick hem med Athos.

Jobbade hela dagen fram till kl 17 och cyklade hem igen via Konsum för att köpa gott till kvällen.

Hem lagade mat sen satt vi och tittade på film.

Vid slutet på filmen säger Oliver "Smek mig i håret!"

Nåt dumt vi började med när han var bebis...

Jag lyfte handen med stor möda för att smeka hans hår.

"Nä, jag tycker du har  blivit mycket dålig på det här, klia mig på ryggen istället!"

Det gick inte att förklara för honom, precis som det inte går att förklara för en bebis, att mamma är trött och slut, jag orkar inte, mina armar värker.

Det är något väldigt främmande för honom.

För när han vill ha uppmärksamhet så ska han ha det...

Precis som en bebis... Jag fick som jag ville...(?)

Kommer till Stockholm i slutet på september.

Vem vill gå?! Jag!!! :-)

Är det någon som vill följa med frivilligt eller ska jag behöva tvinga med mig någon?

Ref://

Just help yourself to my lips, to my arms,

just say the word and they are yooouursss....

(Med reservation för ev operation) :-(

Ett par var ute och gjorde stan.

När det var hennes tur att beställa, berättar hon om en fantastisk drink som han bara måste prova!

Eftersom han inte ville förlora sin chans med henne och av ren nyfikenhet så tackade han ja till den.

Hon gick iväg till baren och återkom med en öl åt sig själv och två små glas till honom.

I det ena glaset är det Bailey´s och i det andra en skvätt limejuice.

Med glasen följer följande instruktion:

Tag en munfull av Bailey´s och låt den rulla runt i munnen en stund innan du sköljer ned denna med limejuicen.

Han tycker inte detta låter något vidare, men hans date är väldigt övertygande och hävdar att detta måste testas...

Så... Han tar en slurk Bailey´s.

Den känns varm och len mot gommen.

Sedan tar han limejuicen och följande sker:

Efter 1 sekund:

Det gräddiga i Bailysen börjar att skära sig.

Efter 3 sekunder:

Han blir lika grön i ansiktet som en limejuicen.

Efter 6 sekunder:

Med stor möda tvingar han sig till att svälja sörjan!

Med ett leende på läpparna säger hon:

Den kallas "Blowjob revenge".

Först och främst vill jag börja med att tacka alla mina vänner för all empati och omtanke ni visat i min plågsamma situation.

Jag är rörd! *not*

Så, eftersom ingen ville trösta pyret, mig, så ringde jag till den person som alltid finns där, alltid är beredd att trösta och alltid förstår, mamma....

När jag berättat min historia för henne är hon alldeles tyst.

Efter ett par sekunder säger hon, och jag hör att hon håller tillbaks skrattet:

- Det fanns möjligtvis ingen som filmade det där...?

Vem behöver fienden????

... Ett inkontinensskydd.

Jag för står nu varför hon säger så. Inte bara för att det är reklam för just inkontinensskydd. Jag förstår allt, varför hon inte säger tex "Min familj litar på mig och jag litar på min familj."

Därför att dom sista att räkna med är dina barn!! Därför!

Det är vad jag fick erfara idag:

Jag, mamman, hade cyklat till Orminge C för att köpa lite rolik lektyr till min son Oliver som ska på klassresa imorgon.

På väg hem, i höjd med där Nybackaskolan en gång låg, ser jag Mia längre fram på gatan.

Jag tänkte om jag drar på här så hinner jag snabbt ifatt henne.

Så jag laddade. Jag tänkte ha lite kul också så jag skulle överraska henne bakifrån i min höga fart, så hon skulle bli rädd att en galning var efter henne.

Så några meter ifrån Mia, i världens fart, börjar jag gorma "Aaahhww" typ.

Mia, som har musik i öronen, uppfattar inte riktigt vad det är som kommer utan tar ett steg ut mot gatan, alltså mot där jag kom körandes. Och nu börjar paniken:

För att inte krossa henne svänger jag snabbt och tvärt, i en sån fart att styret fortsatte vrida sig och kom bak och fram.

Cykeln snurrar, jag flyger över där styret skulle sitta, landar med på gatan, gör en kuller bytta, den kanske jag gjorde i luften, minns ej, det gick så fort, glider säkert knappt en meter på asfalten och blir liggandes som en skalbagge på rygg. Jag kunde ha dött, betänk det!

Mia:

-Mamma, vad gör du?! Här vid centrala parken av alla ställen?! Och i dom  byxorna?!

Inte, "Mamma, hur gick det?! Lever du?!" Hon gjorde inte heller nåt försök att lyfta upp mig igen, jag fick kommendera det.

Ok, jag förstår att det var liiite pinsamt för henne framför alla människor, och eftersom jag gormat så drog jag till mig uppmärksamheten redan innan jag föll. Men hela vägen hem beklagade hon sig hur hemskt det var för henne?!

-Ursäkta mig, vem var det som vurpade egentligen?!

Jag kunde tyvärr inte säga så mycket, för hela vägen hem så skrattade jag så jag grät. Jag antar att imorgon bitti när jag vaknar gråter jag bara...

Väl hemma, hon hann knappt innanför dörren, så ropade hon på Oliver för att skvallra.

Oliver kommer ut i hallen, tittar på mig och säger:

"Du menar inte att du var ute och cyklade med dom byxorna?!"

Inte heller han frågar "mamma hur gick det?!"

Vad har vi lärt oss av det här?

Mia, att hon aldrig mer ska kliva av i centrum utan ta 471 på en gång.

Oliver, att han ska kolla min klädsel innan jag går ut, alt klippa sönder i deras ögon det jag inte får visa mig i.

Och jag, att vad som än häder kan jag alltid lita på Attens! :-)