Vi är hemma och sjuka idag. Det var vi igår också. Men eftersom jag börjar känna mig lite bättre och därmed rastlös satte jag igång att småplocka lite här hemma.

Oliver kom ut ur sitt rum med sitt täcke i ena handen tittade på mig och sa lite anklagande:

"- Jag tycker verkligen du borde ta och fixa den här. Allt är ju huller om buller i den."

Klartext: Täcket hade korvat sig i påslakandet.

Jag tog den, skakade den rakt, och gick in och bäddade hans säng.

Samtidigt som jag sa till mig själv: "Varsågod! Det är du som gjort han sådan!"

Och det är det ju. Han är nr 3 av 3 så det är klart att han är bortklemad. Bebisen..!

Det enda jag kan trösta mig med är att hans fru, när och om han får någon, heter Berit, kör långtradare, har svart bälte i karate och lider av hormonrubbningar...

Jag vill vara med när Oliver talar om för henne vad hon "borde göra"...

Moahahaha...;-)

För länge sen, när Sarah bodde här, brukade vi åka ner till Ica Maxi och handla. Där hade dom en speciell nougat som vi alltid köpte. Och efersom vi inte bara är mammor utan själviska sådana också, så åt vi upp alltihopa på hemvägen.

Men en dag var dom plötsligt borta. Puts väck, försvunna, borttagna ur sortimentet. Hur vi än letade kunde vi inte finna dem. Inte i någon affär. Sarah finkammade även Söderhamn i jakten på den nougaten. Men, nej, ingenstans fanns den att finna.

Tiden gick och vi började inse att vi hade ätit den för sista gången.

Tills idag. Jag och Micke åkte en snabbis till Brisak, och eftersom jag inte hade varit där på länge så ville jag slänga ett öga runt i affären.

På väg till kassorna tittade jag på vad för godis dom hade, och där! Längst ner i en hylla låg dem.

Eftersom Micke redan hade gått förbi kassorna och var på väg till bilen, så kastade jag mig ner, fick tag i ett packet, sprang i slalom mellan hyllor och människor och hamnade först i kassan. Betalade den och öppnade innan jag ens fått tillbaka växel.

Åt upp hela paketet själv, ja, minus en bit som jag var tvungen att dela med mig till Micke.

Föruom det så åt jag upp hela paketet på vägen hem. Och Sarah, jag tänkte på dig hela tiden! ;-)

Känner mig skitdålig idag, feber har jag fått också.

Så kände jag mig igår också, men imorse kände jag mig bättre och trodde att det var på väg över. Nu två timmar innan jag ska jobba, rinner näsan, mitt huvud är på väg att explodera och febern stiger.

Typiskt! Jag kan ju inte ringa NU och sjukskriva mig.

Får försöka ta mig igenom den här kvällen. Blir jag inte bättre är jag nog hemma imorgon.

Fasiken, det här har jag inte räknat med! Har inte tid att blir sjuk nu, dessutom har jag en operation på G om två veckor och då kommer jag ändå att bli sjukskriven.

Blä, det känns inget vidare just nu. Vill bara bädda ner mig och sova...:-(

Var på Göta Lejon ikväll och såg Buddy Holly. Eller rättare sagt Brolle som honom.

Denna musical är ett måste för alla 50-tals nostalgiker.

Alla som är med i den är musiker, och det märktes, deras skådespelartalanger var inte dom bäsa. Men jäklar vad det svängde! Eller som vissa skulle säga: dom rockade fett!

Har aldrig varit ett Brolle-fan men är på vippen att bli det efter det här. Måste erkänna att killen kan sjunga!

Själv hade jag gjort mig iordning för kvällen. Jag hade en snygg topp, bra makeup, håret utsläppt, hade gjort mittbena och två små flätor i luggen som jag dragit bakåt. Jag kunde ha gått dit som Pocahontas om det inte vore för en liten irriterande detalj. Jag hade inte hunnit färga håret. Så precis som  på mitt foto hade jag många gråa partier.

Så istället för att komma till teatern som en indianprinsessa, såg jag ut som kloka gumman i lägret. :-/

Egentligen kanske det inte är någonting, det kanske bara är jag. Jag har ju blivit lite småkinkig sista tiden...

Men just nu är jag så jäkla besviken på min kollega.

Hon och jag jobbade tillsammans tisdag kväll. När jag blev akut tillkallad på en annan våning. När jag kom ner drog mannen sitt sista andetag. Och ordinarie peronal hade aldrig varit med om att ta hand om en avliden person och den andra personalen var en vikarie som blev lite nipprig.

Så jag stannade kvar för att hjälpa dem tvätta och klä på den avlidne eftersom anhöriga var på väg. Under tiden kommer min kollega från min våning ner för att se vart jag tog vägen och jag förklarade läget och sa att jag kommer snart.

Detta skedde i tisdags kväll.

Ikväll när jag kom till jobbet säger en annan kollega till mig att den som jag jobbade ihop i tisdags hade fått en jättestor blomma från anhöriga till den avlidne som tack för hjälpen.

"Vilken hjälp?" Undrade jag.

"Jo, för att hon tog hand om J"

"Hon?! Det var ju jag och Achmed!!" sa jag

För att göra en lång historia kort. Hon hade iallafall sagt till anhöriga att det var hon.

Imorgon jobbar vi med varandra igen, hur ska hon se på mig då?

Hon måste ju veta att jag vet att hon ljög.

Och när hon tittar på dom där blommorna, hur känner hon sig då?

Jag skulle skämmas!

Nu förstår jag vad som menas med det uttrycket.

Mia var med mig på jobbet, hon gjorde sin praktik där.

Vi satt på morgonrapporten med natten och när den var färdig blev det en stunds lösprat.

Jag kände att jag var vid behov av en toalett så jag vänder mig till min kollega som satt ytterst och säger lite så där tyst ursäktandes: "Jag måste gå pudra näsan..".

Då Mia, som sitter på min andra sida hörde mig, tar tag om min arm och väser: "HerreGud, mamma, du är på jobbet. Vem ska du göra dig snygg för här?!"

Jag tittade på henne och log. Det spelar ingen roll hur mycket hon färgar håret svart. Under det är det fortfarande blont....

Eller så är jag helt enkelt efter i mitt sätt att tala. Jag använder fraser som inte längre finns... Den nya generationen känner inte till dem...

Nä, det är nog så att Mia är och förblir Mia...

Min väninna, inga namn nämnda, hade under en lång tid klagat på sin sambo. Hon kände att deras tid nog var förbi. Men förmådde sig inte att tala om det för honom, än...

Hon och jag har haft långa "terapisamtal" per telefon och diskuterat hennes dilemma. Olika alternativ, sätt att säga att det är slut på ett schysst sätt, när det skulle vara rätt läga osv, sådär som tjejer gör. Analyserar och dessikerar problemen. Senast vi gjorde det var igår, på väg till jobbet. Innan vi la på sa vi att vi hörs senare. Knappt fem minuter senare ringer en snopen väninna och säger: "Han har gjort slut?!"

"Va?!" svarade jag.

"Jo, han ringde nyss och sa att det var slut. Per telefon?!"

Här har vi i månader lagt ner flera timmar i veckan och bollat hit och dit med problemet. Sagt olika fraser högt för att höra hur det skulle låta om det låter bra. Att göra slut är ju ingen rolig sak, det sista man vill är att såra en annan människar känslor, isynnerhet om man en gång har älskat den personen och fortfarande bryr sig om han.

Men det är vi kvinnor det. Vi tar hänsyn, eller gör livet komplicerat för oss, hur man nu vill se det.

En man lyfter luren och deklarerar sitt ärende. Kort och koncist: Det är slut!

Både hon och jag började skratta. Kanske kände vi oss lite dumma också, jag vet inte. Snopet blev det iallafall.

Vi la på igen. Efter att jag grattat henne till att han gjort det enkelt för henne.

På kvällen hördes vi igen. Vi är ju kvinnor, och inte kan vi låta något passera så här lätt. Nej, nu gjorde vi planer på bodelning osv. Och har han något att invända så kommer min väninna darra på underläppen och säga..." Jamen, det var ju DU som gjorde slut..."

Visserligen gör män det lätt för sig. Men vi ser till att dom inte får det! ;-)

Kärlek och filosofi passar inte alls så bra ihop som kärlek och vansinne.