Polismyndigheterna anmälde ett pojkband för att dom hade gjort en sång med bla tex "....Hela Karlsskoga hata polisen" (något i den stilen).

Det var ett gäng pojkar i 15-årsålder som ville vara tuffa och häftiga med huvjackor mycket pösiga byxor. Personligen tyckte jag inte det var så mycket att bråka om, tonårsrevolt mot myndighetspersoner.

Idag känner jag för att joina dem som deras doa!

Max ringde mig till jobbet och frågade om det inte var så att Filip skulle bo hos oss. Och jag svarade att "jo, det skulle han."

-Men polisen står här med Filip.

-Vartdå, frågade jag.

-I centrum, svarade Max.

-Men gå fram till dem och prata med dem och förklara att Filip ska vara hemma hos oss. Ge dem luren så jag får prata med dem annars, sa jag.

Max springer fram till polisbilen. Dom har motat in Filip i baksätet, Filip gråter och skriker och är jätterädd.

Poliserna är inte intresserade att prata med verken Max eller mig.

Max undar om han åtminstonde får prata med Filip som är jätteledsen och dom säger "Nej!" och slår igen bildörren.

Filip är tolv år. Hans pappa har just gått bort. Hans mamma åkte in på psyk igår och han skulle få vara hos oss ett par dagar.

Men Filip är LVU:ad. Och jag förstår det. Det var bara en tidsfråga. Men, att köra upp vid honom med en polisbil och mota in honom i baksätet, det måste ha varit en skräckupplevelse för pojken.

Och sen dessutom att bli körd till ett jourhem och ska ligga där ensam och övergiven, stackars barn, säger jag bara.

Såhär får man inte behandla barn. Max skulle ha fått pratat med Filip och tröstat honom så gott det gick. Micke eller jag skulle fått åka med till jourhemmet om det nu var så viktigt att han absolut måste åka dit just nu och lämnat av honom. Han har inte ens ombyte med sig... Usch, jag mår så dåligt pga det här. Tänker på Filip hela tiden. Och på poliserna, det var en värnlös 12-åring, inte en medlem av "Fitjaboys" dom omhändertog, borde dom inte tagit det lite lugnare då?!

Filip kommer säkligen att göra en uppföljare till ovannämnda låt när han blir stor, för han kommer säkert inte ha nåt gott öga till polisen efter det här...

Vi får alla sota för våra synder heter det ju.

Man talar också om bra och dålig karma.

Idag får jag betala för min "synd". Den var att jag var en dålig kompis till Mankan.

Jag har jobbat i helgen och igår och såg fram emot idag. Jag är ledig, solen skiner och jag ska på Max´studentmiddag.

Var på en långpromenad med Athos, kommer in sätter på en kopp kaffe och plockar fram kläderna jag ska ha på mig ikväll. Telefonen ringer.

Det är Kalle, Mankans bonusson, som undrar om Filip kan bo hos oss ett par dagar. Mamma är inte kapabel att ta hand om Filip och nu vill soc. omplacera honom och allt är kalabalik.

Det var lite det här jag fruktade. Att åka på Filip. Jag tycker jättebra om honom, det är inte det, men jag känner inte som jag har förmågan att ta hand om en så psykiskt trasig pojke just nu.

Men, jag tycker heller inte att soc gör rätt heller just nu att mitt i "röran" ta Filip från sitt hem, med sin mamma och bror, när han just mist sin pappa. Hans hem ger ju honom ändå någon form av trygghet.

Dom skulle ha väntat ett tag tills allt har lagt sig.

Men nu är han här, lilla Filip, mer uppskakad än någonsin och rädd att polisen ska hämta honom och köra han till ett barnhem.

Alla vuxna runt Filip springer runt i cirklar och skriker. Jag försöker stå still med Filip men blir bar snurrig i huvudet. Vet inte heller riktigt vad som händer runt om mig. Vågar inte släppa Filip. Han mår så dåligt som ingen 12-åring ska behöva må.

Jag måste försöka ta djupa andetag. Just nu kan jag inte göra så mycket. Ska ju iväg. Får se till att Filip har det tryggt för stunden om sig och imorgon får jag försöka bena ut vad som gäller....

Jag märkte att mina gummistövlar var slut och sa att jag måste gå och köpa nya. På vägen hem från centrum pratade jag med Micke i mobilen och han frågade mig om jag hade hittat stövlar, (ett måste när man har hund).

Och jag svarade: Ja, fast det blev inga vanliga gummistövlar, det blev stövletter.

Natruligtvis visste han inte vad stövletter var, han är från Åkersberga.

Så när jag kom hem visade jag honom dem.

"Det där är ju galloscher!" utbrister han.

Först skrattade jag men sen började jag tänka efter. Jo, visst är det galloscher.

Galloscher... låter lite mera chickt än gummistövlar...

Jo, fasiken, gummistövlar hör hemma på landet, när man ska ut och mocka bland djuren.

Galloscer, eller stövletter för all del, hör till stan. När man ska ut på promenad e d.

Galloscher låter mer uppklätt. Jag ska börja säga galloscher!

På kvällen skulle jag och Mia ut med Athos, när vi gick längst gatan frågade jag vad hon tyckte om mina nya galloscher? Och hon svarade:

Vad fan är galloscher för nå´t?!

Dumma unge! Såg hon inte att jag hade något nytt på fötterna?! Och alla vet väl vad galloscher är?! .... Eller...?

Usch, jag har en obehaglig klump i magen.

Alla vet väl att när en dör tar den två med sig, iallafall brukar ytterligare två i ens omgivning gå bort också.

För två veckor sedan gick Mankan bort, lördagen efter gick en granne som jag har kännt sedan många år också bort, blott 59 år gammal.

Så nu väntar jag med fasa på nr 3...

Hoppas att det är någon mycket avlägsen bekant som är gammal.

Eller Tommy, men sån tur har jag väl inte...:-/

otäck fortsättning följer...

För dom går alltid tre...

En mycket överfröfriskad man kommer ut från Nacka Forum och går mot busshållsplatsen. Trottoarkanten är väldigt hög, och eftersom han inte vet vart han har fötterna så trampar han fel, haller handlöst och slår huvudet i trottoarkanten så att det studsar till och han tuppar av för några sekunder. Jag och två till rusar fram till honom för att se hur han mår och ser att han också har spräckt ögonbrynet i fallet. En av dem som står där får upp en servett och trycker det mot hans ögonbryn medans jag ringer 112 efter en ambulans. Vid det här laget hade mannen återfått medvetandet och kvittrar för fullt eftersom han har tre kvinnor runt sig som tar hand om honom...:-)

Kvinnan på larmcentralen frågar om jag tror att mannen är påverkad och jag svarade att han var det, men att dom ändå måste skicka en ambulans eftersom han slog sig i huvudet så han svimmade.

Men när hon hörde att mannen var alkoholpåverkade avbröt hon mig samtidigt som hon slutade lyssna och sa kort: "Jag kopplar dig till polisen."

Jag: "Han behöver en ambulans inte polis....!"

Omkoplingssignal i luren sen svarade en polis...

Jag försökte igen tala om för honom att idioten på larmcentralen har kopplat fel och att jag behöver en ambulans, men i samma veva kom en polisbil.

Poliserna klev ut ur sin bil, gick fram till oss, tittade på den berusade mannen och konstaterade att han var alldeles för skadad för att dom ska kunna ta med sig honom så dom ringde efter en abulans...

Vid det här laget hade det gått 15-20 minuter.

Jag kokade. Vad fan tror dom? Bara för att det var en "A-lagare" så ska han inte tas omhand om på samma sätt som vem som helst?!

Så ruttet! En stor tistel till kärringen på sos-alarm!

Alla ska ha rätt till samma behandling och bemötande oavsett hur ditt liv ser ut.

(Men regeringen har kanske satt upp en norm för det med, eller vad tror du Sus? ;-) )

Tänk att vår regering är så sjukkunnig. Fantastiskt tycker jag. Dom vet precis hur lång tid en människa behöver vara sjuk vid sjukdom. T ex "gått in i väggen" - två veckor.

Och nu, pensionärer få alldeles för mycket mediciner. Det är rätt, det är alldeles för lite koll och DET måste styras upp eftersom när en person som bott hemma och har besökt vårdcentralen och sen flyttar till ett boende får en ny läkare och nya mediciner utan att dom gamla egentligen ses över.

MEN, nu hade regeringen åsikter om att äldre människor får för mycket antidepresiva läkemedel. BULLSHIT skulle jag vilja säga!

Tänkt dig själv, din äkta hälft sen 50 år tillbaks har gått bort, du får inte längre bo kvar i det hem ni har levt i utan hamnar på ett ställe som du själv oftast inte alls har valt, ditt bohag placeras ut hos släkt eller hamnar i ett förråd. Andra människor bestämmer nu när du ska upp, äta och sova.

Och du ska vara glad?!

Tycker vår regering att det är ok att gamla människor ska gå omkring i korridorerna på sitt boende och ropa på sin man/fru, fråga vart utgången är eftersom dom vill hem. Det måste ju vara mycket bättre att ge dem medicin som gör att dom åtminnsonde trivs i sin vardag. Det är väl en rättighet som gammal att få känna lugn och harmoni?

Och jag kan tala om att läkarna är redan nu mycket försiktiga med att skriva ut psykofarmaka.

Och, om det är någon som undrar, så är jag för mentalsjukhus också!

Idag var det strålande sol och så gott som molnfritt.

Underbart tyckte jag eftersom jag hade bokat in mig på en sen lunch med Yvonne med en uppfriskande promenad som avslutning. Så jag klädde mig efter väder, och för att riktigt få in vårkänslan så tog jag på mig vårjackan. Big mistake! Jag glömde att Sverige ligger granne med Nordpolen, och vindarna därifrån är iskalla! Så mellan tuggorna funderade jag på vilka krämpor jag skulle ta till med för att slippa promenaden. Men när vi kom ut från Tabac så kom vi ut på läsidan och solen låg på där och plötsligt var det lite behagligt så vi bestämde att ta en promenad i Gamla Stan. Big mistake 2, solen tar sig inte in mellan husen och dessutom ligger stan omgärdad av vatten vilket i sin tur gör att vinden blåser kallare, åtminstonne känns det så. Men vi tog oss igenom gamla stan mot Kungsträdgården och solen, trodde vi, jodå, visst var det sol där och svinkallt.

In fort som tusan i ett kafé där och drack en varm kopp te.

När den var slut undrade vi vart vi skulle gå nu, men vi kom på att Gallerian var ett utmärkt ställe att fortsätta vår promenad på. Så vi gick dit.

Gick in i några affärer och ögonshoppade. Jag ville se vad som fanns på marknaden eftersom jag snart ska på Max´studentmiddag och har som vanligt inget att sätta på mig. I en affär så hittade jag en mycket fin klänning, jag fastnade för den på en gång. Jag tog en stl 38, för det måste jag ju komma in i, men eftersom klänningen var ganska figursydd och min byst på tok för stor så tog jag fram också en stl 40. Tittade på den och tänkte att den var nog för stor men tog den ändå.

Jag fick inte upp dragkjedjan....:-(

Jag förbannade Gallerian och alla dess kläder och gick och köpte mig ett par öghängen istället. Dom kom jag iallafall i!

Ungefär så känner jag mig.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jäkla PMS!

Har gjort middag och Micke har satt på en bra film på TV:n, hela familjen sitter där och äter och det gjorde jag med, en liten stund.

Men egoisterna i min familj vill ha mys och då tänder man en brasa...

Jag kan inte sitta i sån värme!!! Jag förångas!!

Så, resten av min jädra familj sitter och tittar på filmen, jag är förpassad till sovrummet, som ligger längst bort i huset, och nu sitter jag här på sängen och svalkar mig.

Men jag ska ge igen... Jag ska öppna fönstret så fort Micke har somnat... *hånflin*

Han hatar kyla, för mig har den blivit en vän. Som en inhalatior för en astmatiker...

Vänta dom bara, dom vet inte vem dom har att göra med.... Moahahaha...