Idag styrde färden mot slottsgården och vaktparaden. Min väninnas son, tillika Susannes systerson Niclas, skulle gå högvakten.

Påpälsade och med gott mod tog vi plats längst fram för att beundra pojkarna i dom gröna baskerna.

Vi åkte i god tid för att få dom braiga platserna dessutom.

Och vi väntade ivrigt...

Och kommenterade och kom med åsikter och goda råd om allt och alla...

Och väntade...

Så kom en man, av högre rang inom det militära, och gav oss historien om slottet Tre Kronor... På svenska och engelska.

Jag tackade Gud att svensk militär har stramat åt i butgeten annar hade vi fått historien på tyska och franska också.

Säker mycket charmigt när det är vackert väder...

Så äntligen kom Niclas pluton (vet inte om det heter så), vid det här laget var vi nedkylda. Så, när jag väl fick tag i kameran och skulle knäppa bra bilder så hängde inte fingrarna riktigt med så jag fick bara ryggar, alla gånger... :-(

Sen försvann dom, vissa bytte vaktstund med dom i båsen och vissa gick in för att återkomma senare och ta över vaktbåsen.

Jag hoppades att dom skulle komma ut igen så jag kunde få ett ordentligt foto på Nickepicke, men, nej, istället kom det höga befälet igen följt av två musikanter.

Den ena på trumma och den andra på trumpet, eller stridshorn, som han valde att kalla det. Och en efter en rabblade befälet upp olika tillfällen då det spelas musik. När flaggan ska upp -trudelutt-, när flaggan halas -trudelutt-, när man slår läger -trudelutt-, när man ska vakna -trudelutt-, när man ska äta -trudelutt-. Ja, ni fattar, det fanns hur många som helst. Enligt honom låter dom olika så man vet vad det är som gäller, men där i kylan tyckte jag det lät likadant.

Dom var väl så frusna att dom inte fick fram olika toner...

Sen fick vi röra på oss, tyvärr utan att ta en enda braig bild..