Det äckligaste djuret vi har här hemma är Frasse.

Alltid när han kommer in med något i munnen, t ex mus, fågel, så ger han ifrån sig ett triumferande jam. Högt är det också, han bara måste basunera ut hur äcklig han är.

Så även när jag plockade me mina papper på "kontoret".

Jag hör att kattluckan går upp och jag hör Frasse.

"Nej!" var det enda jag hann tänka förän jag ser Frasse i ögonvrån med något hängandes ur munnen.

Vid sådana tillfällen brukar jag ropa efter någon i min familj, Oliver oftast, han är oräddast av oss alla, och så brukar han få bära ut katten och det han har i munnen.

Men nu var jag ensam, och jag vägrade ta i den katten.

Frasse, nöjd över sig själv, stapplade förbi mig, gick in i korridoren vid våra sovrum och satte sig mellan vårat rum och Olivers och snaskade i sig fågeln han hade med sig in.

Han kapade huvudet med ett bett?!

Och där stod jag och bevittnade allt.

Den där fågeln åt han upp som en orm, han bara slukade den i stort sätt!

Det enda som blev kvar av den var detta: