För ett tag sedan kom hem med en påse fryst bläckfisk, eftersom han vet att jag äter sånt.

Jag la in det i frysen till senare.

När mamma kom och hon fick se dom blev hon förtjust, hon tycker också om bläckfisk, så vi tog fram dom för att tillaga dom.

Men när påsen hade tinat såg vi att det inte var bläckfisk utan som det stod på påsen "Baby octopus".

Dom var så små och söta så det gjorde ont i hjärtat faktiskt, på både mamma och mig.

Men, men, nu var dom tinade och det var det som stod på menyn så vi tillagade dem.

Man fick inte titta på sin mat för då fick man dåligt samvete.

Goda var dom.

Men, what goes around, comes around, som det heter och här omdagen kom hämden....

Jag drömde att jag var bjuden på middag och det serverades bläckfisk.

Jag tog en bit "arm" med min gaffel och stoppade i munnen.

Och tuggade, och tuggade och tuggade...

Hur mycket jag än tuggade kunde jag inte tugga sönder biten och den var för stor för att svälja.

Jag tog då i och bet allt vad jag kunde.

Någonstans där vaknade jag i smärta.

Yrvaken, tog det tid för mig att lokalisera vart det onda kom ifrån, men efter en stund kändes det som om det kom från munnen.

Bläckfisken var min tunga...

Nu, såhär tre dagar efteråt, har svullnaden lagt sig, och det gör inte så här jätteont längre...

Så går det när man är en bebisätande monster....

Karma...

Bon appetit!