Kom hon hem som om inget hade hänt...

Jag blev så glad igår kväll att hon kom hem, så jag skällde inte ens när hon hoppade upp på matbordet...

Igår, någon gång på förmiddagen, gick Antonia, våran katt, ut.

Sedan dess är hon borta.

Vi har varit ute och ropat efter henne, tittat i garaget och förrådet, ingen Antonia.

I o f s älskar hon att vara ute. Hon var ofta ute hela dagarna, men till kvällen kom hon alltid in. Utom igår. Och inte på hela dagen idag.

Huvudvärk, huvudvärk..

Jag hoppas någon tog in henne, men vem skulle det vara å andra sidan, alla här vet att hon är våran katt.

För inte finns det väl några djur i skogen här i Stockholmsområdet som äter vuxna katter??

Micke fick i julklapp en tur i Jas eller Viggen.

I en simulator alltså. Efter en genomgång på 20 min ska man ta plats i ett valfritt "flygplan" och så får man flyga det i 40 min.

Så idag har min sambo tagit flygcert.

Tid för detta: En heldag framför datorn...

Han är så stolt.

Han har laddat upp med en del flygplansspel så nu är det övning, övning, övning som gäller.

Ja, vi vill ju inte komma till Gävle oförberedda och inte veta vad vi håller på med!

Vi snackar seriöst här!

Igår eftermiddag styrde färden till Susanne och Staffan.

Vi skulle "lajja" hade vi bestämt.

Som om någon av oss hade så många andra att välja ibland, då samtliga var snoriga och hostiga.

Nåväl, kvällen började med att alla skulle göra sin egen pizza.

Jag gjorde min pizza. Susanne, Staffan och Micke byggde pyramider.

Gott blev det iallafall,det enades vi alla om.

Efter maten skulle vi spela spel. "Med andra ord" hette det och verkade skitkul.

Jag och Staffan ledde stort, när det började kinkas på andra sidan bordet.

Det var Micke som skyllde på att han inte såg texten. Dålig förlorare, säger jag.

Vi bytte till kortspel och spelade "Plump".

Det är också ett skitroligt spel. Och intressant, speciellt om man heter Staffan, för då gäller inte överrenskomna spelregler för just han...;-)

Ialla fall upptäckte vi att jag och Staffan är väldigt musikaliska och verkar gilla samma musik, så vi stod även för underhållningen, den musikaliska, alltså.

Men inte ens fusk kunde hjälpa Staffan och han plumpade stort!

Tyvärr gick kvällen alldeles för fort. Vi skulle behöva en hel helg. Men det får vi förhoppningsvis snart, i Gävle?

Vi vill i allafall tacka för en trevlig kväll! Hoppas vi ses snart igen!

Och Staffan, vad sägs om namnet "DiZtaffs" på vår entertainmentgroup?

Susanne och jag har följt varandra vääääldigt länge.

Sen innan lekis.

Vi har funnits där genom alla menstruationer, pojkvänner, brytningar, nya pojkvänner, husköp, flytt, ja, allt.

Och detta var vad vi hamnade med tillsist....

Naaw...Dom må se ut som Humle och Dumle, men dom är våra! ;-) eller :-/ Jag kan inte bestämma mig...   *skrattar*  

Så kände jag mig igår.

Det började mitt på dan när jag strimlade kyckling vid matbordet för att göra en Flygande Jakob.

I ögonvrån noterade jag att grannen mitt emot, Britta, var på väg ut med sin hund. Britta är gammal, hunden är stor.

Dessutom är Britta och jag inte speciellt "du" med varandra.

Efter en stund noterar jag åter rörelse på gatan utanför, det var Brittas hund som kom hemspringandes med kopplet hängnades efter sig men ingen Britta syntes till.

Shit, tänkte jag. Reste mig snabbt, tvättade av mina händer och slängde snabbt på mig jacka och skor, för att ge mig ut och leta efter Britta.

Men när jag kom ut såg jag Britta kommandes längst vägen.

Jag gick dit och frågade hur det var med henne?

Hon berättade att hennes hund var skotträdd och när dom kommit en bit in i skogen small det och hunden tvärvände och drog hem. Eftersom Britta inte kan hålla emot den stora hunden släppte hon den för att inte ramla.

"Ok, bra! sa jag, jag såg hunden komma ensam så jag trodde det hade hänt dig något, så jag var på väg ut att leta efter dig".

Britta så överraskad ut. "Vad snäll du är!" sa hon och slände sig runt halsen på mig..

Såja, keep hold the distance, please! Och,ja, jag ÄR snäll! Inget att se så förvånad ut för!

Väl inne igen ringer min kompis Yvonne, hon lät fortfarande sjuk och nu lät hon ynkligare än vanligt.

"Ska du in till stan någonting idag?" frågade hon

"Inget jag har planerat, hurså?" jag.

"Toapappret är snart slut, jag har inget snytpapper, jag skulle behöva gå på Apoteket och jag klarar inte nåt av det.."

Jag hade planerat att gå på Friskis och Svettis för första gången på läääänge.

Istället fick jag ändra mina planer.

Gå på Apoteket och sedan till Ica Maxi och handla till Yvonne.

Micke, var underbart snäll igår. Han ändrade också sina planer så han kunde köra mig till Maxi och sen vidare in till stan och hjälpa mig ta hand om Yvonne.

Vid 21:30-tiden var vi hemma.

Jag förberedde mig för att nu hoppa i sängen tidigt.

Då ringde min kompis Sara. Karlbekymmer! Och som alla kvinnor vet tar sånt lång tid att reda ut. Först ska man dissekera alla meningar han har sagt. Analysera orden. Vända och vrida på dom så att vi får någon logik i det hela.

Kl var närmare tre när jag släckte lyset, inatt igen.

  Ser ni likheten? ;-)

Idag styrde färden mot slottsgården och vaktparaden. Min väninnas son, tillika Susannes systerson Niclas, skulle gå högvakten.

Påpälsade och med gott mod tog vi plats längst fram för att beundra pojkarna i dom gröna baskerna.

Vi åkte i god tid för att få dom braiga platserna dessutom.

Och vi väntade ivrigt...

Och kommenterade och kom med åsikter och goda råd om allt och alla...

Och väntade...

Så kom en man, av högre rang inom det militära, och gav oss historien om slottet Tre Kronor... På svenska och engelska.

Jag tackade Gud att svensk militär har stramat åt i butgeten annar hade vi fått historien på tyska och franska också.

Säker mycket charmigt när det är vackert väder...

Så äntligen kom Niclas pluton (vet inte om det heter så), vid det här laget var vi nedkylda. Så, när jag väl fick tag i kameran och skulle knäppa bra bilder så hängde inte fingrarna riktigt med så jag fick bara ryggar, alla gånger... :-(

Sen försvann dom, vissa bytte vaktstund med dom i båsen och vissa gick in för att återkomma senare och ta över vaktbåsen.

Jag hoppades att dom skulle komma ut igen så jag kunde få ett ordentligt foto på Nickepicke, men, nej, istället kom det höga befälet igen följt av två musikanter.

Den ena på trumma och den andra på trumpet, eller stridshorn, som han valde att kalla det. Och en efter en rabblade befälet upp olika tillfällen då det spelas musik. När flaggan ska upp -trudelutt-, när flaggan halas -trudelutt-, när man slår läger -trudelutt-, när man ska vakna -trudelutt-, när man ska äta -trudelutt-. Ja, ni fattar, det fanns hur många som helst. Enligt honom låter dom olika så man vet vad det är som gäller, men där i kylan tyckte jag det lät likadant.

Dom var väl så frusna att dom inte fick fram olika toner...

Sen fick vi röra på oss, tyvärr utan att ta en enda braig bild..

Idag tog vi årets första riktiga långpromenad.

Vi har ju inte kunnat göra det dom sista dagarna eftersom han är mycket skotträdd och vägrar gå längre än till knuten.

Men idag, iförd i sin nya "fina" jacka, var det dags för en mycket uppfriskande skogspromenad.

Man skulle kunna tro att detta är Greve Draculas hund, men det är det inte, det är våran hund Gaylord, förut kallad Athos, i sin nya utstyrsel.

Sara W, vi tackar hemskt mycket för den fina presenten.

Solen sken, snön glittrade en och annan snöflinga singlade ner. Det var så vackert att man inte ens tänkte på att det var -10 grader ute.

Vi försökte fånga det vackra, men det gick väl inte alltid så bra.

Nere vid Danmarks ängar hängde istapparna i klungor.

Jag minns när jag var barn och man gick och bröt av sådana istappar och gick och sög på dem... äckligt!

Hur kunde jag?! :-/

Nu när jag ser dem hänger dom där vackara men absolut inte aptitretande.

För att summera promenaden var den jättehärlig.

Tänk att jag är den i min bekantskapskrets som är mest Viking!

(Sus, Staf, det var adresslapp på den sista meningen...) ;-)