Iår igen. Det gör det varje år, mer eller mindre. Och varje år blir man tagen på sängen.

Vaknade imorse och det var alldeles vitt ute. Underbart! Det var på tiden.

Jag har väntat på det här.

Men har jag förberett för det? Neeej.

Inga vantar, mössor, stövlar etc..

Så idag blir det att gå från huset ut till förrådet i gympadojjor för att hitta alla braiga ställen man ställde ut vinterkläderna på i våras.

Bära in det i huset, sortera bort allt som blivit för litet för barnen, hänga upp det och ta bort alla sandaler och lågskor som fortfarande står i hallen.

Det här skulle jag naturligtvis gjort när det var barmark, men jag hade så bra självförtroende att jag skulle hinna göra det sen...

Men nu får jag pulsa i snön och bli blöt om strumporna.

Iår igen...

Men vilket år som helst så lär jag mig! Jag ger inte upp hoppet!

Och jag är lycklig att det snöar!

Tog med mig hunden till centrum. På vägen träffande vi en gamal dam. Hon sken upp när hon såg min hund.

"Vilken fin hund! Jag verkligen gillar den här rasen men jag är för gammal för att ha hund överhuvudtaget..! Är det inte en fantastisk hund?"

Jo, det är det!

Jag blev lite överrumplad för jag är inte van att folk blir så possitiva när vi kommer, jag och Athos. Dom brukar oftast gå åt sidan, lyfta upp sina hundar och dra till sig sina barn... Ibland också fälla dumma kommentarer...

Men jag blev så gald. För denna gamla dam så verkligen min hund för den han är och inte för det han tros vara! Det värmer en mattes hjärta! God bless her!

På hemväg mötte vi en gammal man.

Han tittade på mig och sa att det var bra med hund för då kommer man ut.

"Du förstår, sa han, ungdomar promenerar inte så mkt nu för tiden."

Ungdomar..? Han kallade mig för ungdom..?!

Jag bara log brett mot honom.

Jag ser ut som en ungdom! :-)

God bless him!

Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.

Vickan, alltså.

Jag ringer henne och jag har lärt mig att inte ringa för tidigt på morgonen så jag väntar till mitt på dan.

Jag låter det gå några signaler men hon svarar inte. Tänker att hon inte är hemma.

Det går några minuter sen ringer min telefon.

Det är Vickan. Hon har en  kyla i rösten när hon säger:

"Har du ringt?"

Jag: Jaaa!

V:Jag sov, kan du sluta ringa så många signaler!?

Jag: Men OM du inte sov så ville jag ge dig en chans att hinna till telefonen.

V: Jag vet på signalerna att det är du som ringer. Du eller mamma, men mamma har slutat så det är du.

Ja, det är jag. Och om du vet det varför svarar du inte då??:-)

Såhär har vi hållt på i många år. Det är lite viljornas kamp nu.

Men det här kommer jag att vinna, för vet du vad?

Det kommer säkligen en dag då Vickan får barn.

Då kan hon inte sova och måste svara i telefonen, på engång! Är det inte fantastiskt?

Det ger mig faktiskt en tillfredställelse att veta att det är bara en tidsfråga...

Jag ska bara ta en tur till Centrum, sen ska jag ringa och väcka Vickan...:-)

Dom pratade på radio om dom här barnen som tigger i T-banan.

Ligor som hämtar barn från exempelvis Rumänien och så måste dom gå och tigga.

Uppmaningen var att man inte skulle ge dem pengar eftersom det gick till organiserad brottslighet.

Jag förstår tanken, men tänker ändå att om man inte ger dom pengar, och dom kommer tillbaks på kvällen till deras "huvudkvarter", tänk om dom får stryk då och ingen mat för att dom gjort ett dåligt jobb?

Ser Mr Higgings framför mig med Oliver Twist och alla barnen...

Skrämmande.

Så jag hade naturligtvis fullt upp. Hatar att bara ha en dag ledig.

Till råga på allt så regnade det hela dagen.

Men jag körde på, bädda sängarna, gick ut med hunden, lagade mat, pratade i telefonen, tvättade..

Jag hade bokat in kvällen med några arbetskamrater, vi skulle åka hälsa på en annan arbetskamrat som hade fått bebis. Jättesöt!

Kom hem närmare 23.30

Det var min lediga dag...

Ledig...?

Om du tvekar, säg sanningen.

Erfarenhet är det namn alla ger sina misstag.