En människas etiska beteende bör grundas på sympati, utbildningoch sociala band; ingen religiös bas är nödvändig. Människan skulle verkligen befinna sig i en svår situation om hon vore tvungen att behärska sig enbart av rädsla för straff och en förhoppning om belöning efter döden.

Det spelar ingen roll hur långsamt du går, så länge du inte stannar.

Men bara lite.

För några veckor sedan härjade maginfluensa på mitt jobb, jag klarade mig, men drog förmodligen hem det till dom andra.

Just nu verkar det gå en tarmbakterie, den är inte rolig om det är den, men prover ska tas idag.

Ingenting jag känner av, men Micke kände sig dålig och illamående igår.... Ups!

Nåja, jag mår iallafall bra, och det är huvudsaken!

För när allt kommer till kritan, vem håller upp den här familjen...? Jag!

Jag är som en bilmotor, funkar inte den stannar bilen.

Och så är det här, funkar inte jag kommer kaos råda inom kort.

Dom, min familj, kommer säkert att protestera om dom läser detta.

Men jag bryr mig inte, för jag vet att det är så.

Så har jag fortfarande inte förstått vartifrån ordet "örngott" kommer ifrån.

Jo, jag vet att det är svenska, men hur kommer det sig att man kallar kuddvaret för just örngott?

Jag har tänkt på det lite då och då och undrat.

Men jag kan inte komma på någon logisk förklaring.

Finns det någon som vill försöka sig på att förklara det för mig?

Sus..? Sarah...? Alexandra...? Någon...?

Jag vill ju inte ta den ovisheten med mig till graven...

En kruka är en person som i farliga situationer tänker med benen.

Nu är stykhögen borta, julgaridnerna uppsatta, adventsljusstakarna på plats!

Men fy vad vemodigt det blev ett tag.

När jag stod där och rotade i mina julboxar så slog det mig när jag såg all julpynt.

Det är slut... Det är över...

All julpyssel som barnen har dragit hem år efter år från dagis och skola.

Det är över nu.

Aldrig mer kommer dom komma hem med tomtar av flörtkulor, smällkarameller eller korgar av papper...

En era är förbi i mitt liv.

Vad hemskt, jag svalde hårt då och jag sväljer hårt nu.

Under hela deras livstid är det här det man strävar efter; att dom ska bli stora.

Och nu när dom är där, så känns det hemskt.

Det tar slut så tvärt, mamman i mig hinner inte med.

Jag tycker det är skönt att dom har blivit stora. Men ändå.

Och jag som lovade mig själv att inte bli en nostalgisk snyftande mamma...

Det är jag inte heller, inte i deras ögon.

Men inom mig... *snyft*

Inget tröstande, det här går över, det är en övergångsfas.

Även kallad PMS...? :-)

Bedöm din framgång efter vad du var tvungen att ge upp för att få den.

Jag vill inte...!

Jag vill ingenting faktiskt.

Bara ligga i min säng med en kopp kaffe och lyssna på radion.

Men... På dagsshemat som jag har gjort i mitt huvud står det: Stryka, har en jättehög, sätta upp julgardiner, ta fram adventsljusstakar, gå ut med hunden och sist men inte minst gå till jobbet...

Och ingeting av det här vill jag. Men jag måste. Eller...?

Min hjärna och min kropp utkämpar en konflikt just nu.

Igår kväll när jag kom hem från jobbet så hade grannen mittemot och snett mittemot satt upp både julgardiner, elljustakar i fönsterna och klätt granen på tomten.

Av någon anledning så kände jag pressen redan igår.

Att göra julfint, alltså, men jag orkade inte.

Men idag kommer jag inte undan, imorgon är det första advent och allt ska vara klart...

När hände det här...? Jag har alltid varit lite trotsig av mig och inte låtit mig påverkas av grannar. Jag har gjort saker när det passar mig och när jag har haft lust att göra det.

Men inte nu, nu känner jag press.

Det måste vara dom yttre omständigheterna som har förstört mig.

Sen vi skaffade hus.

Fy fan, jag har blivit Svensson!

Nånting jag aldrig skulle bli.

Men här är jag. Jag skyller på åldern, det krävs styrka att vara som man är och vill vara. Och jag är väl inte lika stark längre att stå emot, så jag rättar mig i ledet...

Konflikten inom mig fortsätter... Men rebellen inom mig får ge vika för Dina Svensson, hon ska nämligen resa sig från datorn nu och ställa sig och stryka...