Torsdag. Börjar känna mig så friskt så jag blev rastlös. Har vilat för mycket. Yvonne ringde och frågade om jag ville laja med henne på kvällen. Jag skulle ha träffat henne på fredagen innan men jag blev ju sjuk då och avbokade. Och vi hade ju en middag att ta igen. Så jag bestämde mig för att åka in och äta middag med henne. Vi åt middag på East, jag beställde små friterade bläckfiskar. Dom var små, jag kunde faktiskt inte säga om det var bläckfisk eller friterade spindlar. Benen hade krullat sig i hettan, men gott var det! Våran kompis Pekka joinade oss och efter maten ville Pekka gå till Ritch för en avslutande drink.

Det gjorde vi. Jag drack en Cosmopolitan och den tog! Måste ha varit att kroppen var svag efter influensan.

Åkte hem kl.23 eftersom jag skulle jobba dan efter.

Fredag. Klockan ringde kvart i sex. Jag svor över att jag var ute kvällen innan ett par sekunder sen var jag tvungen att gå upp. Började jobba 7:30.

Micke hämtade mig kl. 16 när jag slutatde och vi åkte till Maxi och handlade.

Hade lovat Mia göra smörgåstårtor åt henne.

Kom hem, drack en snabb kopp kaffe och satte igång med smörgåstårta nr 1. Micke fick åka iväg och köpa pizza till middag då hela köket var full med saker. Åt middag, satte igång med tårta nr 2.

När den var färdig var jag tvungen att gå in och färga bort irriterande grå hår eftersom jag ska åka Ålandsbåt och vill se representativ ut.

Färdig med det var kl. 24 och jag gick och la mig.

Japp, frisk och back in track!

Men tyvärr är jag ingen sjöman. Och havet gör mig skakis.

Vi har pratat länge om att åka Ålandsbåt. Själv hade jag gärna åkt när det är vackert väder, men det passade tydligen bättre nu.

AnnaMaria fyller 17 år på lördag och ska ha tjejmiddag. Micke och jag är inte bjudna. Vi ska hålla oss borta hela natten men var välkomna hem igen vid 06-tiden, enl Mia.

Vilka fan i våran ålder orkar festa till kl 6-7 på morgonen?! Och orkar man det så åker man inte hem utan direkt till intensivvårdsavdelningen för eftervård dom kommande två dagarna.

Och eftersom vi hade så "tråkig" Allahjärtans dag så tyckte vi att det passade bra nu.

Men eftersom jag inte är en vän av havet, iallafall inte såhär års, blev det en 24-timmars till Åland.

Ser fram emot det! Det känns lite konstigt också. Det är den första "resan" Micke och jag gör ensamna, utan barn.

Jag hoppas jag ska kunna koppla av och njuta och inte sitta och bita naglarna och undra hur det är hemma. Hur mina små änglar har det utan MIG... Skrämmande tanke. :-)

Känner mig lite som Armstrong när han tog dom första kliven på månen. "Ett litet steg för mig, men ett stort steg för mänskligheten".

Fast tvärt om för mig, då! :-/ *ler*

TO DO IS TO BE

Sokrates

TO BE IS TO DO

Platon

DO BE DO BE DO

Sinatra

Blygsamhet kallas ibland felaktigt dygd. Det är mer en känsla än en egenskap. Den är en form av rädsla för dåligt rykte.

Vi sitter och tittar på film hela familjen i lördags när vi hör ett jädrans liv från tvättstugan.

Vi har återigen, för tiotusende gången, fått besök av Fulkatten.

Det är en katt som någon en gång tog till sig och sedan tröttnade på och nu driver han vind för våg. Det har han gjort dom sista 3-4 åren.

Det är tufft där ute för en katt och livet har inte varit lätt för honom, det är en okastrerad hane, och han ser ut därefter.

En gång i tiden har han säkert varit en fin katt. Men inte nu. Nu är han en ful katt.

Och denna katt har hittat hit. Vi har kattlucka. Han är frusen och hungrig.

Men förra året, efter flera blodiga strider med Frasse, kattluckor som flög all världens väg, revirkiss på min matta i tvättstugan, så tröttnade jag och ringde till Nacka kommun.

Nja, först ringde jag runt till katthem, ingen ringde tillbaks. Sen ringde jag till polisen som rekomenderade mig att ringa katthemmen. När jag sa att jag redan hade gjort det så frågade dom mig om jag tyckte att polisen skulle avsätta resurser till att försöka fånga en katt? Och jag vill ju inte tära på polisens redan ansträngda resurser så jag sa nej.

Men efter ytterligare några skvättar kattkiss och några catfights hade jag verkligen fått nog.

Så jag ringde Nacka kommun, som gav mig nummret till kommunens viltvårdare. Dom kom hit med en fälla som dom skulle lura i katten i. Eller dom gav den till oss så vi skulle försöka fånga den. Men hur vi än gjorde, hur många tricks dom än försökte lära oss lyckades Fulkatten få i sig maten utan att gå i fällan. Han är smart också, mycket smart!

Så smart så jag började tänka att det inte är meningen att katten ska dö. Vilket var det den skulle om viltjägaren hade fått tag i den.

Har man lyckats äta god mat i 10 dagar, som var lagt på olika sätt, och klarat sig, då är det meningen att man ska leva.

Så jag har inte varit på Viltjägaren, som hade hämtat sin fälla inför sommaren, sen dess.

Men nu har han börjat visa sitt fula tryne här lite för ofta. Samtidigt som jag är jäkligt trött på honom tycker jag också synd om han.

Vart kan han leva ett gott liv, utan att komma i konflikt med våra katter?

Så om någon vill ha en smokefärgad blandraskatt, så vet jag vart det finns en gratis.

Annars kan Ljussjön förvänta sig en ny invånare till våren....

Första feberfria dagen på, ja, jag vet inte hur länge...

Jäklar vad sjuk jag har varit. Och jag som hade sett fram emot Alla hjärtans dag och allt.

Låg och kokade i feber då. Jag försår att äldre människor vaccinerar sig mot influensan, det fanns tillfällen när jag bad om att få gå över till andra sidan för att få ett slut på mitt elände.

Men det är tur att jag har så många runt om mig som kunde ta hand om mig, så som jag gör med dom när dom är sjuka...

Den enda som kom in till mitt rum varje morgon och frågade hur jag mådde var Oliver, som f ö också var sjuk, han frågade om jag ville ha någon frukost eller ha något att dricka.

Det är karma... Jag har daltat med honom, han daltar med mig...;-)

Pappas födelsedag.

Många pussar och kramar.

/Dina

Idag när vi kom hem från Brisak frågade Micke mig när dom lagade gatulampan som är utanför vårat hus, fast på andra sidan vägen. "Den har aldrig varit trasig." sa jag. Den har lyst hela tiden.

För en stund sedan var jag ute på sista kvällspromenaden med Athos, och det slog mig då att jag såg. Jag såg gatan en bra bit fram, allt verkade så upplyst. Och visst var det så! Ända sen vi flyttade in i detta område för ca 4,5 år sen har gatubelysningen varit så vag att man knappt har märkt att den varit tänd. Det har liksom inte gjort någon skillnad om man inte stod direkt under lampan. Men nu såg jag hela vägen, nästan. Underbart! Det var på tiden! I synnerhet när vi har en skog på ena sidan om vägen och det gör inte området ljusare direkt. Jag har aldrig varit speciellt mörkrädd, men jag har tyckt det har varit lite obehagligt när jag kommit hem sent på kvällen. För att citera Gert Fylking: Äntligen!