Jag har fyra dagar kvar på min semester och allt verkar gå emot mig.

Först vädret och jag tror inte jag behöver kommentera det ytterligare....

Sedan så såg jag att F&S har slutat med dansen på lördagarna över sommaren?!

Var det något jag sett fram emot så var det att få gå på dansen imorgon bitti. Illa...:-(

Och nu är dom här. Ormarna. Dom har säkert varit här ett tag, men dom har hållit sig gömda. Dom har väl inte gillat vädret dom heller.

Men detta var vad som välkomnade mig på stigen i Krokisskogen när jag skulle rasta Athos. Bilden är inte min då jag inte hade sinnesnärvaro att fota själv...

Jag var inne på AIK-bloggaren Loves sida.

Om ungen är bara 11 år måste jag säga att jag är grymt imponerad av Love!

Så engagerad och duktig!

Jag blev glad. Tack Love! :-)

/Dina

http://aik-.bloggagratis.se

Har just vaknat och sitter nu och dricker kaffe.

När jag kom ut i köket såg jag mammas tofflor som hon lämnat kvar.

Och märkte att jag inte riktigt kan hantera min nyfunna frihet; Jag saknar dem som faan...:-(

Fel känsla! Meningen är ju att jag skall njuta nu.

Nåväl, det blev sent igår. Jag ska dricka mitt kaffe och läsa några bloggar så får jag se om den rätta känslan, den jag ämnade ha, innfinner sig.

* Tillfällig, konstant, periodvis huvudvärk.

* Pat har två tonåringar, men annars inga abnormiteter.

*Pat tillät inte obduktion.

* 75-årig kvinna med prostatacancer.

* Haft besök av sin gode vän. Irriterad i naveln.

* Pat är tårfylld och gråter konstant. Hon verkar också deprimerad.

* Pat jobbar som elektirker. Inga kända proppar i släkten.

* Ingen indikation för akut kirurgi i buken.

* Fördyrande omkostnader i samband med att hon måste äta olika dyrbara maträtter och även tvättmedel av speciella sorter.

* Har nu fått rullstol och ämnar åka till Norrköping med denna.

* Ensam stående man.

* Har tappat knäet två gånger utan att ens veta vad det är för fel.

* Besked från doktorn som opererar via fax.

* Känner sig trött och svag efter alla diarréerrna, orkar inte äta dessa längre, vill byta sort.

* Sugmärken efter ryggraden efter besök hos naturläkare.

*...skulle vilja ta livet av sig. Gjort det flera gånger.

* Ingen sprit, inga cigaretter, inga barn.

* Liggandes på magen undersöker jag patientens hälar.

* Normala öronrörelser.

* Orkar inte julpyssla som vanligt. Inlägges på IVA för observation.

* Gift med 7 veckor gammal son.

* Pojke som varit frisk sedan födseln, bra aptit, nu uppe i 4300 kg i vikt.

* Vi ordnar med mat, hemkört, samt rollator till patienten.

* Flickan har problem med sin höft som ligger på ortopedernas bord på Östra Sjukhuset.

* Söker för fästingbett i huvudet. Huvudet borttages med pincett.

* Har sedan sensommaren börjat få ont i bröstet i samband med snöskottning.

* Pat har varit deprimerad ända sedan hon träffade mig 1989.

* Ramlade för en stund sedan från en byggnadsställning som var 3 cm hög-

* Enligt hustrun är han mobil när han ska ta sig till kylskåpet, men annars anser han sig vara rullstolsbunden.

Så, nu har AnnaMaria, Oliver, halvsyrran Otilia och min mamma åkt till Grekland.

Känns lite konstigt. På ett sätt skönt och på ett sätt konstigt att på så kort tid bli av med alla... Eller nästan alla.

Max är kvar, han har fått jobb. Men han sover oftast hos sin pappa på vardagarna eftersom hans jobb ligger i närheten av där han bor.

Jag har fyra dagar kvar på min semester, sen börjar jag jobba igen.

Men det blir ändå lite av en semester när barnen inte är hemma.

Jag har en brusande känsla inom mig, känns lite som anarki när man inte har något att ta hänsyn till.

Men det betyder inte att jag inte har att göra.

Jag har massor, först att få bort alla extrakilon jag har lyckats lägga på mig sen mamma kom.

Fixa ute i förrådet som ser förjävligt ut.

Fixa här hemma.

Och sist men inte minst, måste jag få färdigt mitt tal som jag har tänkt att hålla på Vickans och Daniels bröllop. Det är huller om buller just nu...

Men ikväll, ska jag ta igen mig, behöver det efter två intensiva veckor med mamma... :-)

Men jag har fullt upp med min mamma just nu.

Första veckan gick till Max studenten, nu vill mamma tillgodose sitt shoppingberoende. Det blir mycket Nacka Forum bla, där emellan så kommer folk/släkt på besök som vill hälsa på mamma och oss också, för all del.

Så det blir inte mycket tid åt verken bloggskrivning el bloggläsning.

Men på torsdag åker hon hem. *pust*

Kvinnor: De föder barn, går igenom svårigheter, bär tunga bördor, men har alltid en gnutta lycka, kärlek och glädje till över. De ler när de vill skrika. De sjunger när de vill gråta. De gråter när de är lyckliga och skrattar när de är nervösa.

Kvinnor väntar vid telefonen för att en vännina skall ringa och säga att hon kom fram ordentligt efter en lång biltur hem.

De är barnskötare, direktörer, advokater, hemmamammor, motorcykelbabes eller dina grannar. De har på sig kostymer, jeans och uniformer. De kämpar för det de tror på.

De kämpar mot orättvisor. De gör allt för att få in sina barn på de rätta skolorna och för att deras familj ska få rätt sjukvård. De följer med en rädd vän till doktorn. Kvinnor är ärliga, lojala och förlåtande. De är smarta och vet att kunskap är makt. Men de vet ändå hur de ska använda sina mjuka sidor för att göra sig förstådda. Kvinnor vill vara sitt bästa för sin familj, sina vänner och sig själva. De blir förkrossade när en vän dör. De sörjer frölusten av en familjemedlem, ändå är de starka när de tror att det inte finns någon styrka kvar.

En kvinna kan få en romantisk kväll att bli oförglömlig. Kvinnor finns i alla storlekar, färger och former. De bor i hus, lägenheter och stugor. De kör, flyger, går eller mailar dig för att visa hur mycket du betyder för dem.

 En kvinnas hjärta är det som får jorden att snurra! Kvinnor gör mycket mer än att de liv. De ger glädje och hopp. De ger medlidande och ideal. De är ett moraliskt stöd för sin familj och sina vänner. De enda de vill ha i gengäld är en kram, ett leende och att du gör det samma för människor du kommer i kontakt med.

Män: Män är bra på att lyfta tunga saker.

Så kom dagen D. Max tog studenten. Önskar att vädret skulle vara lite bättre, men vi överlevde.

Så skönt, en irriterande morgonrutin över. Den att jag börjar med mild ton: " Max, gå upp!"

Efter 45 minuter skriker jag samma sak. Max kliver till sist upp, skitgrinig och fräser: "Det värsta jag vet är din tuppröst på morgonen!!"

Konstigt, detta har pågått i 12 år, om han verkligen hatade den, varför ställer man då inte sin egen väckarklocka?

På måndag börjar Max jobba dessutom, jag är så glad att han fått jobb, det är inte det lättaste idag.

Hans studentmottagning var mycket trevlig.

Jag lovade att inte börja böla. Det sket sig.

Killen till höger är Max, killen till vänster är Kristoffer, dom har varit kompisar sen sandlådan. Bakom dem är deras plakat.

Kortet nedanför är jag, Micke var bara tvungen att dokumentera istället för att trösta...:-/ *ler*