Idag kommer AnnaMaria och Oliver hem från Grekland.

Dom har varit i där i tre veckor. Det känns som det var igår dom åkte.

Ikväll kommer dom, allstå.

Jag hatar att erkänna det, men det känns skönt. Flocken samlad. :-)

Jag gillar inte den här kärringnojan, jag vill känna tillfredsställelse att barnen är borta. Och det gör jag på sätt och vis, men det bästa är iallafall när dom är hemma, hos mamma....:-)

Jag förstår varför det heter hönsmamma, det är så det känns, att man öppnar sina vingar och omsluter alla sina barn och trycker dom nära så att dom är i tryggt förvar....

Baaahhh, jag har blivit en tönt!

Jag behöver terapi!

Micke hade i sitt hus två takfläktar.

En i sovrummet och den andra i vardagsrummet.

När vi skulle flytta ihop, dvs när vi köpt vårat hus, sa jag att fläktarna får absolut inte följa med, dom ska slängas!

För att göra en historia kort slutade det med att en fläkt följde med oss till nya huset och den andra fick Mickes pappa.

Väl här i vårt nya hus har Micke inte fått sätta upp fläkten någonstans, men han har tagit väl hand om den.

När vi bott här i ett år byggde Micke in altanen på baksidan och det blev alldeles vindsitlla i vårat sovrum som vätter bakåt.

Hur jag än har försökt öppna korsdrag så har jag tyckt det varit värdelöst.

Jag kan inte sova i ett varmt rum, jag måste ha svalt om jag ska sova.

Vårt sovrum är inte svalt, jag öppnar t o m fönstret på vintern.

Nu när vi gjorde om i sovrummet kom jag på... fläkten.

Jag t o m insisterade på att den skulle sättas upp i taket över sängen.

Micke har varit finkänslig, men jag har sett på hans blickar att det här kommer jag få äta upp... Typiskt!

Men å andra sidan kan han få säga vad han vill. Jag sover som en prins på nätterna nu! :-)

Jag blir så trött på mig själv...

I eftermiddag kommer två arbetskamrater till mig och hälsar på så jag tänkte dom skulle äta här med oss. Som sagt, pastasallad.

Eftersom jag är ledig tänkte jag att jag skulle ta min fina dramaten som min älskade väninna Sus gett mig i present och traska ner till centrum och handla så det är klart när dom kommer.

Jag ska ta min plånbok från min väska, den finns inte där, jag ser mig omkring men kan inte hitta den. Panik! Men så kom jag ihåg: Den ligger i bilen. Jag la den i handsfacket igår när vi var på Bauhaus...

*suck* Detta är inte första gången, tyvärr inte sista heller kan jag frukta.

Nu måste jag vänta tills Micke kommer hem.:-(

Så här har det alltid varit. Jag lär mig aldrig. Blir så trött på mig själv för att jag är så disträ.

Åtminstonde förr hade jag backup, Sarah, jag kunde alltid springa till henne. Men hon har ju övergivit mig och flyttat lååångt bort.*snyft*

Såg ett framtidsreportage på Discovery härom månaden.

Det var ett litet chip som man opererade in i underarmen med all data som fanns om dig. Där stod det när du är född, vart du bor, kontonr osv osv..

Det kunde även fungera som betalkort.

Jag tyckte det hela var en smula bisarrt.

Men jag vet inte om jag tycker det längre. Vid närmare eftertanke verkar det inte alls dumt. Inte dumt alls....

Och då menar jag min bekantskapskrets.

Och jag vet vem.

Micke är den morgonpigga av oss två. Alltid på helgerna så är han uppe med tuppen mendans jag gärna ligger kvar till 9. Då kommer han in med en kopp kaffe till mig. Efter en stund åker han iväg till Coop för att köpa frallor och jag går upp och förbereder frukost. I bästa fall så har han redan gjort det innan jag ens kommer upp.

Söndag, jag vaknar, märker att det är full aktivitet i köket. "Underbart" tänker jag då jag faktiskt var lite småhungrig. Det händer väldigt sällan att jag är sugen på frukost så fort jag vaknar, det måste gå en stund först, sen.

Men när jag ligger där i sovrummet hör jag att det är inte traditionella morgonljud jag hör. Förvirrat tog jag mig ur sängen och gick ut i köket.

Där stod Micke glad som en lärka: "God morgon, vill du ha ägg och bacon?"

Inte nog med att stekosen fick det att vända sig i magen på mig, när jag sedan tittade ner i hans talrik och såg ägg och bacon för lite stekta dessutom för min smak, ja, då vände sig min mage ut och in.

Tack och lov var den tom.

Jag tittade mig runt i köket. Jag såg nog att han varit och handlat så då måste det finnas frallor härnågonstans...

Men, nej, det fanns ägg, bacon, crispies och annat äckligt pålägg som jag inte äter till förbannelse, men inga frallor.

På väg ut att sätta sig för frukost ser Micke min förtvivilade blick leta efter något att äta.

"Det finns bröd i frysen, jag glömde ta fram, blev så ivrig att börja min nya diet" säger han och lyser som ett barn som fått en present.

"Jag märker det" tänker jag, suckar och gör iordning min frukost.

Jag vet nog vem som sått det här fröet...

Micke ser glad ut, för glad ut...

Idag är det måndag. Jag är ledigt. Ikväll blir det Tonfiskpastasallad till middag....*ler*

Jag kan tänka mig att det bloggas frenetiskt om allas våran Michael Jackson.

Det är det som domenerar radio just nu. Michael Jackson-kavalkader på nästan alla kanaler.

Och jag kan förstå det, han var stor.

Jag hörde om hans bortgång redan kl 6 på morgonen då jag vaknar till radion.

Men av någon anledning chockades jag inte. Natruligtvis tyckte jag det var tragiskt, som jag tycker med alla människor som går bort för tidigt, men inte mer än så.

Jag minns när prinsessan Diana dog. Jag var uppe vid sextiden då också, Oliver hade vaknat och ville ha sin flaska. Jag satte på TV:n för att sätta honom framför barnprogrammet så jag kunde lägga mig i soffan och småslummra när en textremsa högst upp förkunnade att hon hade gått bort.

Jag trodde att jag läst fel. "Det måste ha varit prinsessan Lilian dom menade, inte Diana". Jag satte mig upp i soffan och läste ordentligt med ögonen öppna; jo, det stod Diana. Jag blev chockad.

Men inte nu. Inte den här gången.

 Kanske var det för att hans liv var ett stort drama som man inte fick något riktigt grepp om. Var det inte en massa hyschpysch så var det just drama och spekulationer som präglade hans person.

Han var nog skygg. Men jag tror han även var väldigt självcentrerad så han bidrog mycket själv till dom stora rubrikerna. Ramljuset blev nog ett tvångsmässigt måste för hans egoexistens. Jag menar, kan man inte få till ett riktigt stor album så kan man få feta rubriker i alla tidningar som håller dig vid liv. (ops) Men ni försår nog vad jag menar.

Han slog stort med "Thriller" och för han blev det inte bara en hit, det blev även en livsstil.

Frid över hans minne.

Någon gång i livet måste man ha sett den.

Och det var precis vad vi gjorde igår, jag, Micke, Sus och Staffan.

Med korgar packade med sallad, bröd, vin, kaffe och kakor styrde vi kosan mot Vällingby slott och parkteatern.

Jag måste erkänna, det som jag trodde skulle bli tungt och långsamt visade sig vara väldigt roligt.

Men man var tvungen att hänga med. "Figgaros bröllop" i en mordern tappning. Faktiskt mycket sevärd!

Någonstans mitt i började jag och Sus att skratta.

Vi försökte få med oss fyra på ett bra kort.... Det sket sig.

Men här kommer dom som var bäst. Med det inte sagt mest sevärda..

Tack för en mycket trevlig kväll!

Dagen D kom alltså.

Alla sprang om varandra lite då och då för att hålla koll på vädret.

Det började inte särskillt bra då det regnade när vi vaknade.

Men långt bort i fjärran var himlen blå, och molnen blåste bortåt, sakta men säkert.

Det sista mamma Sarah gjorde innan vi gick och la oss kvällen innan var en checklista. Så på morgonen hade dom flesta sina givna uppgifter.

Allt flöt som en ström.

Tältet dukat, serveringsbord dukat, mat upplagt på fat osv osv

Bruden fixad.

Det var Sarah som skulle göra det. Tänk vilken unnest att få fixa sin dotter brud. Det måste ha varit en underlig blandad känsla av glädje och sorg, stolthet och förtvivlan...*ler'

Själv hade jag nog aldrig fixat det, jag hade väl bara stått och bölat som vanligt...:-/

Uppställning för oss gäster i trädgården. Mamma Sarah bytte plats med pappa Totis som tog över och så kom äntligen bruden.

Och solen... :-)

Efter sermonin samlades vi för välkomstskål och pappa Totis välkomnade gästerna och vi skålade för brudparet.

Mat i tältet som följdes av sång och tal.

När kvällen var över, dvs framåt 04:00 på morgonen, satt jag, Micke, Daniel (brudgummen) , Sofia och hennes Jesper och summerade dagen.

Daniel sa: "Ja, nåt jag absolut kommer komma ihåg av den här dagen är Dinas vita ben som sicker fram under hennes nattlinne när hon jagade på mig hela förmiddagen..."

Tack, Daniel, det känns fint att få ha gjort ditt bröllop minnesvärt..;-) *skrattar*

Vet inte vad som hände med min dator, Mickes också för den delen...

Dom har fått spunk och vill inte fungera som dom ska.

Men nu hoppas jag att felet är åtgärdat.

Så, nu fortsätter bloggandet som jag inte har kunat ägna mig åt på ett par darar...