Vaknade med ett ryck strax efter nio. Det sista jag tänkte på igårkväll, innan jag satte mig och spela och efter också för den delen, var att jag skulle gå in på F&S och se om det fanns plats på dansen. Jag glömde det och imorse trodde jag det var kört, men icke då. Tog cykeln ner till Ormingehallen och dansade loss med alla andra entusiaster.

Kom hem och gjorde iordning frukost till mig och Oliver, sen spelade vi yatzy. Och sen spelade jag det förbannade spelet igen, Olivers kompisar Filip och en annan kom in. Dom var jätteimponerade att jag var så duktig, dom skulle bara veta hur mycket jag har övat... Oliver skvallrade och Filip utbrast: Dina, du har blivit ett riktigt spelgig! (Eller nåt sånt)

Med dom orden var jag tvungen att resa mig upp och göra någon nytta.

Så, nu har jag diskat, bäddat rent i sängen och väntar på Micke som är på väg hem, vi skulle hitta på nåt i det fina vädret.

Tänk att jag har bott i Sverige i 37 år och aldrig tagit en promenad runt långholmen förän idag?!

Det var helt underbart där! Micke, jag och Athos gick om kring i flera timmar, sen satte vi oss och åt en glass i ett av caféerna som fanns där.

Jag kan bara säga att Långholmen har nu blivit en favorit för mig, jag har redan planerat nästa picknick, nästa fika och nästa restaurangbesök alla kommer att ske där. Jag ska gå på vart enda ställe som finns där.

Jag blev dessutom väldigt nyfiken på hela stället, så jag ska ut på nätet imorgon för att hitta en bok om långholmen och husen som finna där. Hoppas Harald Norbeli har skrivit något, jag gillar honom, lyssnade alltid på honom när han hade programmet "Gata upp och gata ner" i radion.

Japp, som sagt jag vill veta allt, om var enda liten sten!

Kul, imorgon ska Micke vara borta hela dagen och jag kan leta efter litteratur i lugn och ro... :-)

Btw... Nästa fina soliga dag, ev nästa helg, tänkte jag packa picknickkorg och Kubspel och alla som vill får följa med! *hinthint*

Igår kväll ringde telefonen ganska sent. Det var Aulikki som ville prata bort en stund. Trevligt, det var länge sen vi talades vid.

Jag har en ovana att jag måste hålla på med något när jag pratar i telefonen. Dagtid brukar jag plocka runt samtidigt som jag pratar, men det funkar inte lika bra på kvällen. Så då sitter jag oftast och ströspelar mahjong. Igår kväll när jag hade svarat satte jag mig vid Mickes dator för att återigen spela. När man loggar in på hans dator kommer man in på msn sida och där hade dom reklam för ett spel som påminnde om tetris (som jag tycker är kul) så jag tryckte på den. Men fick en spelrunda och ville man spela mer så var man tvungen att logga in sig på King.com vilket jag gjorde fort som attan.

Spelet heter "Bejeweled 2".

Som tur var hade Micke somnat i sin fotölj så han märkte inte att jag tillbringade 2,5 timmar framför datorn. Lång efter att jag och Aulikki lagt på. Jag är ingen spelmänniska, men det här spelet blev som en drog. Lite till och lite till.

Micke har somnat i soffan nu med. Han, jag och Oliver satt och åt middag i vardagsrummet och tittade på film. Filmen är slut, Oliver gick in på sitt rum, Micke sover som sagt och jag tror att jag ska logga in mig på King.com och roa mig lite på egen hand...;-)

Känns faktiskt lite busigt.

Som om man skolkar från skolan.

Ikväll har vi beslutat att inte gå ner till majbrasan. För mig är det första gången på 19 år som jag uteblir.

Inget springa och handla korv, korvbröd, dricka, bullar, fika osv.

Inget springa och leta efter pinnar stora nog att hålla en korv och långa nog att nå brasan utan att bränna sig.

Max är ute på Möja, Mia med sina kompisar och iår sa Oliver att han kommer att vara med sina och inte med oss.

Då bestämde vi snabbt, jag och Micke, att vi skiter i majbrasan i år. Vi grillar hemma och myser i soffan och ser om vi även detta år slipper få hem ett barn med "Taxi blåljus".

Jag njuter faktiskt, ytterligare ett måste bort.

Underbart, konstigt, ovant, busigt men såååå skönt! :-)

Jag och Mia tog sista rundan med Athos nyss. På gångvägen bakom vårat hus, kanske på en fem meters sträcka låg det massor av spindlar spridda. Ungar, dom var inte så stora, som en tumnagel ungefär. På en minut fick jag döda 19 stycken. Mia har nämligen spindelfobi och fick panik när hon såg alla. Usch, jag kände mig som en mördare.

Hon stod och pekade "där" och "där" och jag fick gå omkring och trampa på dem (fast hon missade två som hon inte såg).

Hon räknade snabbt ut att jag hade befriat världen från 9500 spindlar när jag dödade de 19.

Jag får ett citat av Hitler i huvudet:

Döda en och du är en mördare.

Döda miljoner och du är en erövrare.

Döda alla och du är Gud.

Fast just nu känner jag mig bara som en mördare...:-/

För mååånga år sedan var vi tre vänner som höll ihop väldigt tajt. Jag, Sus och Niclas. Niclas och jag låg i separation på var sitt håll för att sen bli lyckliga singlar. Men under den jobbiga perioden som var då så var vi tre varandras stöd och faktiskt också lycka. Ja, precis, när jag tänker tillbaks på den tiden, minns jag inte att den var jobbig utan en mycket trevlig period i mitt liv och det endas pga Sus och Niclas, för att vi hade så himla kul mitt i allt kaos.

Eftersom jag och Niclas var singlar så kunde jag och han flamsa mer än Sus, och det gjorde vi och Sus var inte alltid sååå road av oss. (Det var hon, men hon skulle aldrig erkänna det ;-) )

En dag när vi var i stan, jag och Niclas, så hittade vi ett kort, ett grattiskort, som vi sa att när Sus fyllde jämt så skulle vi köpa DET kortet för att det var så bra!

Någonstans på vägen skilldes våra vägar, Niclas gick en annan väg bort från oss. Jag la inte så mycket energi på att sakna honom utan tänkte att han var en period i mitt liv och vi i hans.

Livet ändras och så gör många vänner också, utan att det egentligen har hänt något utan man skaffar sig nya där man är.

Nåväl, han var inte längre någon del av mitt liv och ingen jag täkte på så mycket heller utan allt har bara rullat på.

Tills i fredags. Jag var på stan för att inhandla diverse hjälpmedel till en blivande gammal dam, Sus, när jag snubblade över DET kortet igen...

Jag hade glömt bort det, men när jag såg det kom minnet tillbaks.

Minnet om den roliga tiden, när jag och Niclas stod och gjorde oss roliga över att vi hittat KORTET till Sus.

Jag höll det i handen, glad att det fortfarande fanns kvar, men då faktiskt saknade jag för första gången Niclas. Jag köpte kortet, men det kändes inte som samma sak när inte han var med. Det här var ju våran grej, inte min. Allt det roliga som var runt det kortet fanns liksom inte där när han inte var med.

Och för första gången på sex år kan jag uppriktigt säga att jag saknar honom som faaan.

Handla via internet, smidigt, enkelt, smart, och bättre. Visst, tills det uppstår problem. Då vet ingen hur det ska åtgärdas.

Mina barn har terminskort och eftersom dom rör sig ute efter kl. 19 så har jag utökat det med ett terminskort plus som man helst enligt sl ska köpa på nätet för då har man förlustgaranti. Bra!

I lördags var Mia på fest och blev bestulen på sitt kortetui, där bl a terminskortet låg.

Idag skulle hon anmäla det stulet. Eftersom det var krångligt att göra det på nätet ringer hon upp sl.s kundservice. Dom säger till henne att hon måste anmäla det till polisen först innan dom kan hjälpa henne.

Hon ringer till polisen och gör en anmälan, för att underlätta för henne ger polisen henne ett nummer som hon ska ge sl för att skynda på processen.

Mia ringer tillbaks till sl och dom kunde fortfarande inte hjälpa henne eftersom hon inte hade en polisanmälan. Mia säger då att det har hon och hon har ett referensnr. "Nej, det funkar inte." får hon till svar.

Jag tar över. Går in på sl:s sida för att se om man inte kan sköta sån´t via nätet, det måste man ju kunna. Hittar deras länk för förlust av kort, klickar där och blir länkat till polisen för att göra en anmälan. Det vill inte jag eftersom den redan är gjord. Ringer upp sl´s kundservice.

Jag frågar om inte det går att göra en förlustanmälan via nätet och det kunde man och nu funkade det även att bara skriva ner referensnummret från polisanmälan. Bra.

Letar upp deras blanket, som f ö inte var lätt att hitta, och försöker fylla i den. Det går inte. Ringer upp sl igen.

Nej, du måste ladda ner den och skicka den till oss, sa dem.

Men varför går det inte via nätet, det måste ju vara mycket smidigare?!

Nej, så långt fram i utvecklingen har inte sl kommit, brev med porto gäller fortfarande.

Nu är min tanke, hur många dagar kommer det här att ta? Och vem står för Mias skolresor under tiden? Jag har redan betalat för det redan, ska jag behöva göra det igen för att sl vill ha brev? Nä, jag hör att jag får ringa dem igen, men nu hinner jag inte, ska iväg och jobba.

Igår fick jag för mig att jag skulle cykla till jobbet.

Hade glömt hur jobbigt det var och hur dålig kondis jag egentligen har...

I alla fall, jag trampade iväg, lagom tills jag hade min arbetsplats inom synhåll kände jag hur ont i baken jag hade fått.

Jag var alldeles öm, värre än att sitta på MC:n.

Svor lite för mig själv att jag tog cykeln, nu kunde jag ju inte be Micke hämta mig heller, sån´t jag kan göra om jag går.

Men, men, jag var tvungen att stå mitt kasst och jag behöver verkligen motion.

Nåt mer jag hade glömt är att vägen till jobbet går nerför, vägen hem uppför...:-(

Så inte nog med att jag var trött efter att cyklat till jobbet, arbetat en hel kväll, jag skulle nu cykla hem uppför också, med en kondis som en kastrull...

Väl hemma lät jag som en astmatiker, jag behövde mer luft än jag kunde ta in...

Och så var det baken, ändå har jag ett bra säte på cykeln, men tydligen inte för långfärd. Och om jag gemför med riktiga cyklister, som tävlar, så har dom en pyttesadel. Hur ont måste inte dom få?!

Men det är väl det som är meningen kanske, att det ska vara obekvämt så dom inte sätter sig och fincyklar utan trampar på för att komma fram och få hoppa av cykeln.

Men eftersom jag inte är en tävlingsmänniska så undrar jag om det finns en sadelmuff? Någonting mjukt man kan sätta på sadeln gärna i fårull...

Jag har tänkt sätta en kudde där, men det skulle se löjligt ut..

Så, om någon vet vart man kan köpa en rumpmuff, vänligen berätta det för mig.