Susanne och jag har följt varandra vääääldigt länge.

Sen innan lekis.

Vi har funnits där genom alla menstruationer, pojkvänner, brytningar, nya pojkvänner, husköp, flytt, ja, allt.

Och detta var vad vi hamnade med tillsist....

Naaw...Dom må se ut som Humle och Dumle, men dom är våra! ;-) eller :-/ Jag kan inte bestämma mig...   *skrattar*  

Så kände jag mig igår.

Det började mitt på dan när jag strimlade kyckling vid matbordet för att göra en Flygande Jakob.

I ögonvrån noterade jag att grannen mitt emot, Britta, var på väg ut med sin hund. Britta är gammal, hunden är stor.

Dessutom är Britta och jag inte speciellt "du" med varandra.

Efter en stund noterar jag åter rörelse på gatan utanför, det var Brittas hund som kom hemspringandes med kopplet hängnades efter sig men ingen Britta syntes till.

Shit, tänkte jag. Reste mig snabbt, tvättade av mina händer och slängde snabbt på mig jacka och skor, för att ge mig ut och leta efter Britta.

Men när jag kom ut såg jag Britta kommandes längst vägen.

Jag gick dit och frågade hur det var med henne?

Hon berättade att hennes hund var skotträdd och när dom kommit en bit in i skogen small det och hunden tvärvände och drog hem. Eftersom Britta inte kan hålla emot den stora hunden släppte hon den för att inte ramla.

"Ok, bra! sa jag, jag såg hunden komma ensam så jag trodde det hade hänt dig något, så jag var på väg ut att leta efter dig".

Britta så överraskad ut. "Vad snäll du är!" sa hon och slände sig runt halsen på mig..

Såja, keep hold the distance, please! Och,ja, jag ÄR snäll! Inget att se så förvånad ut för!

Väl inne igen ringer min kompis Yvonne, hon lät fortfarande sjuk och nu lät hon ynkligare än vanligt.

"Ska du in till stan någonting idag?" frågade hon

"Inget jag har planerat, hurså?" jag.

"Toapappret är snart slut, jag har inget snytpapper, jag skulle behöva gå på Apoteket och jag klarar inte nåt av det.."

Jag hade planerat att gå på Friskis och Svettis för första gången på läääänge.

Istället fick jag ändra mina planer.

Gå på Apoteket och sedan till Ica Maxi och handla till Yvonne.

Micke, var underbart snäll igår. Han ändrade också sina planer så han kunde köra mig till Maxi och sen vidare in till stan och hjälpa mig ta hand om Yvonne.

Vid 21:30-tiden var vi hemma.

Jag förberedde mig för att nu hoppa i sängen tidigt.

Då ringde min kompis Sara. Karlbekymmer! Och som alla kvinnor vet tar sånt lång tid att reda ut. Först ska man dissekera alla meningar han har sagt. Analysera orden. Vända och vrida på dom så att vi får någon logik i det hela.

Kl var närmare tre när jag släckte lyset, inatt igen.

  Ser ni likheten? ;-)

Idag styrde färden mot slottsgården och vaktparaden. Min väninnas son, tillika Susannes systerson Niclas, skulle gå högvakten.

Påpälsade och med gott mod tog vi plats längst fram för att beundra pojkarna i dom gröna baskerna.

Vi åkte i god tid för att få dom braiga platserna dessutom.

Och vi väntade ivrigt...

Och kommenterade och kom med åsikter och goda råd om allt och alla...

Och väntade...

Så kom en man, av högre rang inom det militära, och gav oss historien om slottet Tre Kronor... På svenska och engelska.

Jag tackade Gud att svensk militär har stramat åt i butgeten annar hade vi fått historien på tyska och franska också.

Säker mycket charmigt när det är vackert väder...

Så äntligen kom Niclas pluton (vet inte om det heter så), vid det här laget var vi nedkylda. Så, när jag väl fick tag i kameran och skulle knäppa bra bilder så hängde inte fingrarna riktigt med så jag fick bara ryggar, alla gånger... :-(

Sen försvann dom, vissa bytte vaktstund med dom i båsen och vissa gick in för att återkomma senare och ta över vaktbåsen.

Jag hoppades att dom skulle komma ut igen så jag kunde få ett ordentligt foto på Nickepicke, men, nej, istället kom det höga befälet igen följt av två musikanter.

Den ena på trumma och den andra på trumpet, eller stridshorn, som han valde att kalla det. Och en efter en rabblade befälet upp olika tillfällen då det spelas musik. När flaggan ska upp -trudelutt-, när flaggan halas -trudelutt-, när man slår läger -trudelutt-, när man ska vakna -trudelutt-, när man ska äta -trudelutt-. Ja, ni fattar, det fanns hur många som helst. Enligt honom låter dom olika så man vet vad det är som gäller, men där i kylan tyckte jag det lät likadant.

Dom var väl så frusna att dom inte fick fram olika toner...

Sen fick vi röra på oss, tyvärr utan att ta en enda braig bild..

Idag tog vi årets första riktiga långpromenad.

Vi har ju inte kunnat göra det dom sista dagarna eftersom han är mycket skotträdd och vägrar gå längre än till knuten.

Men idag, iförd i sin nya "fina" jacka, var det dags för en mycket uppfriskande skogspromenad.

Man skulle kunna tro att detta är Greve Draculas hund, men det är det inte, det är våran hund Gaylord, förut kallad Athos, i sin nya utstyrsel.

Sara W, vi tackar hemskt mycket för den fina presenten.

Solen sken, snön glittrade en och annan snöflinga singlade ner. Det var så vackert att man inte ens tänkte på att det var -10 grader ute.

Vi försökte fånga det vackra, men det gick väl inte alltid så bra.

Nere vid Danmarks ängar hängde istapparna i klungor.

Jag minns när jag var barn och man gick och bröt av sådana istappar och gick och sög på dem... äckligt!

Hur kunde jag?! :-/

Nu när jag ser dem hänger dom där vackara men absolut inte aptitretande.

För att summera promenaden var den jättehärlig.

Tänk att jag är den i min bekantskapskrets som är mest Viking!

(Sus, Staf, det var adresslapp på den sista meningen...) ;-)

God fortsättning allihop, jag hoppas allt ni önskar er går i uppfyllelse 2010!

För ett tag sedan kom hem med en påse fryst bläckfisk, eftersom han vet att jag äter sånt.

Jag la in det i frysen till senare.

När mamma kom och hon fick se dom blev hon förtjust, hon tycker också om bläckfisk, så vi tog fram dom för att tillaga dom.

Men när påsen hade tinat såg vi att det inte var bläckfisk utan som det stod på påsen "Baby octopus".

Dom var så små och söta så det gjorde ont i hjärtat faktiskt, på både mamma och mig.

Men, men, nu var dom tinade och det var det som stod på menyn så vi tillagade dem.

Man fick inte titta på sin mat för då fick man dåligt samvete.

Goda var dom.

Men, what goes around, comes around, som det heter och här omdagen kom hämden....

Jag drömde att jag var bjuden på middag och det serverades bläckfisk.

Jag tog en bit "arm" med min gaffel och stoppade i munnen.

Och tuggade, och tuggade och tuggade...

Hur mycket jag än tuggade kunde jag inte tugga sönder biten och den var för stor för att svälja.

Jag tog då i och bet allt vad jag kunde.

Någonstans där vaknade jag i smärta.

Yrvaken, tog det tid för mig att lokalisera vart det onda kom ifrån, men efter en stund kändes det som om det kom från munnen.

Bläckfisken var min tunga...

Nu, såhär tre dagar efteråt, har svullnaden lagt sig, och det gör inte så här jätteont längre...

Så går det när man är en bebisätande monster....

Karma...

Bon appetit!     

Jag kan nog säga att dom flesta människorna,  oftast utan anledning, har någon dom stör sig på. Ett hatobjekt.

Ibland är det en person man känner, som inte nödvändigtvis har gjort dig något, men man står inte ut med människan!

Ibland kan ditt hatobjekt vara en offentlig person.

Och nu pratar jag inte om en person som man finner mindre attraktiv, eller korkad utan en person som får ditt blod att rusa upp i huvudet utan någon rimlig förklaring.

Jag har två sådana personer. Varje gång jag ser dom blir mitt innersta som tjuren Ferdinand när han satt sig på getingen.

Den ena är Tom Cruise

och den andra och värsta, Christer Sjögren.

Varför detta kom på tal nu är för att "Den sista samurajen" går på tv och jag vill inte se den p g a Tom Cruise.

Jag har sett den och filmen var bra och sevärd, men för min del gick 50% av det braiga bort pga Slaimet Tom...

Jag satt, så fort jag fick tillfälle, och störde mig på honom.

Och när vi började diskutera "hatobjekt" så visade det sig att;

Micke hade Christer Sandelin och Tomas Ledin

Mamma hade Björn Skifs

Leo hade Lill Lindfors

Tänk så olika man är funtad och hur man reagerar olika på olika saker, facinerande!

Vem har ni som hatobjekt? :-)

Fantasy i all sin prakt!

Den är så välgjord att man kan inte låta bli att bli imponerad.

Det är den dyraste filmen som gjorts hittills,och det märks. Så välgjord!

Det mesta i filmen är en fröjd för ögat, vackra färger och illustrationer, och om det inte räckte så är även filmens huvudrollsinnehavare, Sam Worthington, ögongodis att frossa i.

Såhär i efterhand så svider dom 150 kr, som det kostar att se filmen, lite mindre.

Filmen ska naturligtvis ses i 3 D, fast det tycker jag all film borde visas i, och glasögon inngår i priset. Coola är dom också, inte som dom grön/röda pappersglasögonen som fanns förr. Nej, nu är det svart hårdplast som gäller, lite Bluesbrothers coolt när jag tänker efter.

   Micke var helt lyrisk när vi gick därifrån och ville genast se den igen.

Jag ville fota oss utanför biografen men Oliver tyckte vi var pinsamma, som vanligt, och gick åt sidan så han slapp synas i vårt sällskap så Micke och jag fick fota oss själva...

Notera hur lycklig Micke ser ut efter att ha sett filmen...