I söndags var det så illa med min hand att jag var tvungen att stanna hemma från jobbet, och igår. Idag är jag ledig men fortfarande inte helt bra. Min hand är tidvis svullen och värker och nu har den även börjat låsa sig när jag ska vrida den i vissa ställningar... *suck*

Hade hoppats att jag skulle stå ut över sommaren och operera mig i höst, men när värken är som värst så tvivlar jag...

Som om det inte vore nog med att jag är halvt handikappad jag är, efter tre dagar hemma, så uttråkad så jag dööör! Jag har gjort så mycket jag kan här hemma. Jag kan inte gå ut och leta skatter för det regnar, dessutom har jag inte haft nån att gå med.

Och vad är det värsta när man är uttråkad?! Jo, man hittar nåt gott att stoppa i sig..

Jag tror jag har avverkat en chipspåse (nästan) varje kväll...

Ikväll varierade jag mig, Oliver köpte chips som jag inte är så förtjust i så jag vräkte i mig choklad istället...

Men för att lindra mitt dåliga samvete för allt "skit" jag stoppat i mig så har jag bytt ut läsken mot:

Jag hoppas verkligen det hjälper, för dom kostar över 30 spänn och jag tror jag har köpt ett trettiotal... :-/

Om det hälper har jag hittat mitt Eldorado!

Jag är med i Nacka kommuns tävling i år igen. Den går ut på att man får poäng om man går till och/eller från jobbet. Man kan cykla också. Förra året cyklade jag, men iår så går jag eftersom jag inte kan hålla i styret på grund av min hand. Men också för att jag iår ska vara med på Vårruset! ;-)

Och jag behöver då naturligtvis få upp flåset. :-/

Och kan det vara bättre promenadväder än just nu? Helt underbart.

I förrgår när jag gick fotade jag, inget vackert kort, jag var i höjd med Björknäs, men kl var nästan 22 på kvällen och det var inte helt mörkt.

  Det värsta med ljumna sommarkvällar är alla djur som vägrar krypa ner i sina hålor... Och bor man vid en skog, måste man se upp så man inte trampar på dom. Vågade inte stå för nära eftersom jag får känslan av att den ska hoppa på mig, men lite söt var den nog ändå...

  Och trots att jag skriker och hoppar när jag ser dem, så tycker jag att djur har samma rätt som oss på den här planeten.

Och vem vet, en av dem kan vara den rätte... ;-)

Syninge är en kursgård som ägs av Vänsterpartiet och i helgen som var så skulle jag ut dit med mina partivänner från Nackavänstern.

Det var en himla mysig kursgård och dessutom var vädret underbart vilket gjorde vistelsen så mycket bättre.

Vi skrv in oss och tog varsin nyckel till våra rum. Alla rummen hette nånting, det var "Nackarummet", "Solnarummet" och massa andra. Men vilket rum fick jag? Jo jag fick...

Efter frukost så var det bara att sätta sig i konferansrummet för att höra om fifflet i hemtjänsten, bla. Visste ni att bara i Nacka finns det 58 hemtjänster?! Men den kommunala har lagts ner...

Sen fick vi lära oss Mediastrategier. Mycket nyttigt att kunna men jag har nog långt dit..

Så blev kl 12:00 och det var dags för lunch.

Jag måste säga att maten var utsökt! Det var en väldigt duktig kock! Och trevlig.

Efter avklarad lunch med fika var det dags för ett av huvudämnerna till varför vi var där: Barnfattigdom.

Det var representanter från både Rädda Barnen och Verdandi som berättade att barnfattigdomen i Sverige ökar. Hemskt att lyssna på i en värld där vi har så mycket överflöd. :-(

Efter det, när alla andra fikade, gick jag och Lisa, vänsterparitets ordförande i Nacka, runt och satte upp lappar för tipsprommenad.

  Om jag en dag blir en bråkdel så duktig och kunnig som Lisa skulle jag vara nöjd.

På 70-talet gick det ett barnprogram som hette Ville Valle och Viktor, jag minns att jag brukade titta på det och jag tyckte att den mänskliga trasdockan Viktor var så busig och inte kunde jag tro att jag trettio år senare senare skulle stå och kramas med honom.

Han som spelade Viktor heter Hans Wigren och han var med på kursgården. Hans underhöll på kvällen när han berättade om sin scenskräck och tidiga år under utbildning och första åren på teatern. Jag skrattade hjärtligt, han är en mycket duktig aktör. Numera regisserar han mest.

Sunday, (bloody sunday)

Lördagen var en dag som gick smärtfri förbi. Det enda jag behövde göra var att lyssna och anteckna och umgås. No problems. Men så kom söndagen...

Vi delades upp i två grupper och sen tändes skärselden...

Hans var inte där endsat för att underhålla oss, nej han skulle lära oss hur man framträder och hur man talar.

Och jag kan säga er, att det är en sak att prata inför vänner och berätta nåt roligt som du väljer och du har full kontroll på. Men när man ska tala från buken, högt och tydligt, mullra upp vokalerna och spotta ut konsenanterna, då är det inte så lätt längre. När sen Hans valde ut dikter ur Nils Ferlins samling som vi skulle lära oss att framföra på ett övertygande sätt, ja då var det kört. Hade någon stuckit en kniv i mig just då, när jag stod där framme så hade det inte kommit en droppe blod, det hade nämligen stelnat i min kropp.

Jag klev fram på "scenen" och log och från publiken mullrade Hans "Le inte! Det här är ingen munter dikt!"

För ett par sekunder blev jag 7 år, jag sneglade åt sidan, där stod massor med bord sammanslagna till ett stort ovalt bord. Och jag stod på fullt allvar, jag, 43 år gammal, stod och planerade att om jag smiter in under borden och kryper in i mitten då får dom inte tag i mig och kan dra ut mig.

Men jag tog mig samman. Suddade ut mitt leende och läste dikten. Och efter sista orden när jag precis skulle pusta ut och var rätt nöjd över att jag inte svimmade. Hör jag Hans säga att jag ska gå tillbaks lära mig dikten och komma fram och berätta den igen, utan att titta. Eller åtminstonde inte läsa innantill...

Och det enda som jag hörde i mitt huvud just då var min egen röst som sa "shoot me!"

´Mitt sista framförande lästet under en blackout.

Men mina snälla och gulliga kamrater klappade händerna och sa att jag var duktig. Yeh, right!   

Paus. Efter den här pärsen var min hjärna tom. Jag kände mig alldeles uttömd.

(Jag ska aldrig i mitt liv underskatta skådespelare. Någonsin!)

Så en kopp kaffe i solskenet kom som på begäran.

Nästa kurs var hur man skriver. Typ en insändare, och faktiskt, det gick rätt bra för mig där. Svårt att tro när man läser min blogg, eftersom jag tenderar att bli lite slarvig här...

Sen hade vi lite politiksnack och kl 15 var det dags att åka hem igen.

Jag skulle lätt ha stannat hela veckan.

Det var en mycket lärorik helg. Och en kul helg då jag fick tillfälle att lära känna mina partivänner bättre.

Här är ett foto på kursgården, tagen från mitt rumsfönster.

Sen jag gick ut ur rummet där jag läst dikten så undrade jag hur den gick. Jag hade glömt rubbet sån blackout fick jag. Det enda jag minndes var att det var en vaker dikt av Nils Ferlin och sista meningen var nåt på "barnfotabarn".

Så jag var tvungen att leta upp den, här är den:

Du har tappat ditt ord (ur Barnfotabarn 1933)

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,

du barnfotabarn i livet.

Så sitter du åter på handlarns trapp

och gråter så övergivet.

Vad var det för ord - var det långt eller kort,

var det väl eller illa skrivet?

Tänk efter nu - förrn vi föser dig bort,

du barnfotabarn i livet.

Den Den baddräktstid nu kommer, när magen är för stor, ♫ Då valkar bara sväller, och celluliter gror.
♪ Generande behåring, lyfts fram i solens ljus. ♫ Nej stranden verkar boring, vi stannar inomhus. ♫
♪ De krav som sommar'n ställer, förstör vår ledighet. ♫ Vi sitter där å gnäller, fy fan vad jag e fet. ♫ Fast vem vill motionera, när man kan sitta still?!? ♪ Nej låt oss revoltera, vi tar en kaka till!! ;))