Igår hittade vi inga skatter när vi var ute och Geocachade. Och Micke gillar inte att förlora. Så idag var vi på det igen. På rätt sätt den här gången. Vi valde ut den som låg vid Glasbrukssjön.

För säkerhets skull hade Micke laddad ner två olika GPS till våra telefoner.

Behöver jag säga att det var stor nördvarning när vi kom gåendes med en varsin mobil i högsta hugg...?

Det är sant det Sarah sa, att när man är på Geocaching så får man se områden och platser man inte skulle se annars. Eller visste att dom fanns! Jag är uppvuxen i Saltsjö-Boo och som barn cyklade vi alltid runt och på sommrarna hände vi alltid vid "Glasan", men inte visste jag att det en bit bort fanns ett utkiksberg. Och än mindre hade jag tagit mig dit, även om jag vetat att den fanns.

Ni gick vi långa vägen, eftersom jag lät Micke bestämma, och på småvägar där det en gång i tiden fanns små söta sommarstugor och små torp stod nu stora chabrakvillor...

I beskrivningen vart man kunde finna cachingen varnades det för orm, och vi hade inte ens kommit in i skogen när vi såg vår första... *blä*

  Den här hade oturen att ha hamnat under ett bildäck. Och ändå var jag tvungen att stå en bit ifrån..

Nästa gång jag ger mig ut på geocaching ska jag ha vatten med mig.

Även om vi tog den minst jobbigaste vägen så var det väldigt mycket uppför.

Väl uppe var utsikten fantastisk!

Jag försökte fota, man såg ända till Nacka Forum, Nacka sjukhus och lite till, men jag fick solen i ögonen så jag så inte vart jag tog...

  Inte fan var det Forum eller sjukhuset iallafall!

Ännu ett fint foto över glasbrukssjön.   Så såg jag huset.

Vårt hus!

Eller, ja, det kunde ha blivit vårt hus. Det var där vi var på visning en dag och när vi var där så tittade Micke och jag på varandra och sa: Det här vill vi ha. Men mäklaren gjorde bort sig så det blev inte så. Men vi är inte så ledsna över det idag, vi trivs i vårt lilla gröna hus som vi har.

  Man ser två tak till höger på bilden. Det var dom. Det vi mest fastnade för var tomten och den fantastiska utsikten.

Medans jag hade fullt upp med att fota hörde jag plötsligt: "Här är den!"

Micke hade hittat sin skatt! Eller, sin andra skatt, den första och bästaste är jag!

Men första Geogachingen och ingen var nöjdare än han!