För länge sen, närmare bestämt våren 1989, ansökte jag, och kom in, på en internationell skola i Danmark. Jag hade bestämt mig för att jobba utomlands. Troligtvis i Afrika.

Detta var något jag verkligen hade drömt om att få göra.

Den sommaren blev jag gravid med Max.

Som alla vet så valde jag att få barn och jag kan så här i efterskott säga att det var med tungt hjärta jag la mina drömmar åt sidan.

Ibland så har jag tagit fram dom, mina drömmar, alltså, och drömt igen.

Suckat och lagt dem åter åt sidan.

Så blev AnnaMaria så pass stor att hon börjar planera för sin framtid.

Hon kom häromveckan och sa att hon nog flyttar utomlands efter färdiga studier.

Och jag blev alldeles salig. "Ja, gör det!"

Och jag pushade så mycket jag kunde. Och jag berättade även att det var precis vad jag ville göra.

-Vad hindrar dig nu? fårgade Mia

- Åldern.. svarade jag.

Jag är för gammal, det är för sent nu..

- Äh, vad fånig du är! svarade hon.

Och det där har legat om malt. Är det verkligen åldern eller har jag blivit feg och bekväm?

När jag var 20 var det bästa jag visste att ta ett kliv ut i det okända. Det såg jag som ett äventyr.

Nu vill jag ha fast mark under mig. Gärna en ledstång också jag är säker på vart jag är på väg... Ja, jag har helt enkelt blivit MES! :-)

Men nu har jag tänkt och tänkt och tänkt. När jag är klar, det blir ungefär när Oliver tar studenten.

Dom behöver inte mig då. Dom kommer att pröva sina egna vingar. Varför ska jag, mitt liv, stå stand by ifall att dom behöver mig...?

Jag kommer alltid att finnas där för dom ändå.

Så... Idag ska jag söka en mig till en ny utbildning. En som jag skulle ha gjort för länge sen.

Och vet ni, det känns pirrigt i kroppen. Och spännande... :-)