Oliver ringde mig på jobbet idag och lät chockad. Jag kunde inte riktigt höra vad han sa från början. Det enda jag hörde var: ...hmhmhmh...pappa död...

Till slut lyckades jag uppfatta att Filips pappa var död. Mankan?! Aldrig! Han levde ju i torsdags!

Men i lördags gick han bort. Helt ofattbart. Stackars Filip! Den enda tryggheten han hade i livet var just Mankan, och nu finns han inte mer.

Min pappa gick bort när jag var 36 år och jag tyckte det var hemskt. Vad ska då inte en tolvåring tycka?!

Och jag själv, jag har hela kvällen gått och tänkt om jag kunde ha gjort något? Något bättre eller något annurlunda... Men det kunde jag ju inte. Jag tog ju medvetet avstånd från den familjen emmelanåt för att jag inte orkade med dem. Vad för slags vän gör det mig? Men jag orkade inte virvla runt i Mankans medberoende. Åsas grava missbruk och dessa stackars barn. Så ibland var jag tvungen och bryta. Dra mig därifrån för jag visste inte vad jag skulle göra med all min frustration. Men jag borde kanske inte varit så svag. Jag borde kanske stått på mig, och stöttat Mankan bara för stöttandets skull..?

Jag vet inte. Spelar ju ingen roll nu.

Men man tänker  ju; är man bara en god medmänniska i situationer som man kan behärska?

Isåfall är man nog inte så god människa som man tror att man är trots allt...

Jag hoppas det finns ett Nagiala och att Mankan är där, för är det någon som är värd att komma dit så är det han.

Vila i frid.

Det finns en i varje familj. En som är tvär, inte vill inställa sig i ledet, ska ha allt på sitt sätt, är högljud. I våran familj heter han Frasse.

Det här var vad som väntade mig mitt i natten efter ett toalettbesök. Och det är inte bara att flytta på honom. Han använder näbbar och klor för att försvara sitt revir. Tur för han att jag är så fäst vid honom...

Det här är något jag skulle gjort för länge sen! Men nu är det gjort. Har klippt bort allt hår. Känns jätteskönt.

Var på favoritsalongen salong 2.under och jag har aldrig gått besviken därifrån. Det gjorde jag inte den här gången heller. Hon borde ha tagit liiite kortare, men hon vågade inte. Annars brukar det vara så att frissan klipper minst fem centimeter kortare än vad man har tänkt sig. Iallafall, såhär blev det.

I lördags var det 70-årskalas. En gamal vän till familjen fyllde år. Jag hade lovat att hjälpa till med maten, vilket resulterade i stress hela lördag dag. Iallafall. Vi kom tillfesten, en halvtimma försenad, men ingen blev sur för det, dom flesta var ju greker och kunde därför inte säga något eftersom dom är likadana.

Det var en mycket trevlig fest, med mat och dryck och dans. Många ur det "gamla gänget" var där. Sådana som mina föräldrar umgicks med när jag bodde hemma och festade med. Och då slog det mig att pappa var borta, han fattades. Han skulle varit där! Men jag slog snabbt bort tanken på honom eftersom den alltid slutar i tårar...*suck*

Efter det så dansade vi väldigt mycket. Tills vi åkte hem faktiskt.

Och för dom som känner Georgos, han är sig lik trots sina 70 år! :-)

För tre år sedan gick Harris bort. Harris var en vän till min familj. En man som jag känt så länge jag minns. Harris var gift med Aulikki. När Han gick bort så pratade jag och Aulikki ofta i telefonen och sa att vi måste träffas snart. Det var tre år sen. Vi har pratat i telefonen lite titt som tätt och sagt att "vi måste träffas snart". Och tiden gick. Och mitt samvete blev sämre och sämre. Aulikki påpekade hur ensam hon känner sig och jag lovade komma och hälsa på snart. Sen blev det sådär pinsamt så jag började ringa med längre mellanrum. 

Vid jul ringde Aulikki och sa att hon brytit lårbenet och kan inte gå. Hon hade det jättetråkigt eftersom hon bor på tredje våningen utan hiss.

Allt var bara blä tyckte hon och jag tänkte för mig själv att NU måste jag åka och hälsa på henne. Imåndags ringde hon och sa att hon hade tillfälligt färdtjänst och undrade när vi kan träffas. Vi bestämde idag då jag inte börjar förren kl 16.

Kl 10 imorse plingade det på dörren och Aulikki stod där.

Det var trevligt. Vi pratade gamla minnen, lite skvaller och känslor. Och så om döden. Plötsligt var kl så mycket att färdtjänsten kom och hämtade henne och jag liftade med till jobbet.

Att det ska vara så svårt att få arslet ur vagnen och ta sig från pungt A till pungt B?!

 Nä, istället går man och drar på det i absurdum så man får dåligt samvete istället. Och till slut undviker man nästan den personen för att det bara känns jobbigt.

När ska man lära sig? Måste man ha färdtjänst för att träffa folk. för mig är det säkert 25 år dit. En del av dom jag "måste" träffa lever inte då.

Det här är också en sak jag måste bli bättre på.

Jag kommer snart att ha en lista som Earl och bocka av mina måsten.

Det slår mig. Jag kommer på saker jag måste förbättra med mig själv. Lagom till min död är jag en utomordentligt bra människa!

Ha! Jag kom på hur man gjorde! Helt själv!

Jag laddade upp en bild. Se Cinderella. Kanske inte den bästa bilden, men nu när jag vet hur man gör, kommer det säkert fler!

Om jag nu kan komma på vart jag la sladden som går från min mobil till datorn...:-/

Igår fick jag en trevligt överraskning när jag kom hem.

Sus inviterade mig till en korsordsafton. Hon var gräsänka. Mycket trevligt.

Jag packade på mig korsordstidningar och dom braiga tepåsarna och sen bar det iväg till "landet".

Vi började kvällen med en middag och tjejsnack. Sen plockade vi fram korsordstidningarna, satte på tevatten och började lösa.

Vid detta laget var kl ungefär 19:30, och när man är i våran ålder så känner man det. Vi böjrade krokna och hjärncellerna hade en efter en börjat tacka för sig. Vid  21 -tiden satt en av oss med korsorden och den andre av oss vid datorn och googlade.

Vi fick iallafall ut dem!

En timma till sen var det hemfärd och nattinatti.

Vi sa att vi skulle göra om det; "någon dag när vi inte jobbar dan efter".

Sure! Förr jobbade vi också dan efter, det hindrade inte oss från att sitta ett par timmar!

Vi har blivit mesar helt enkelt! Kan det vara så illa?!

Eller är det helt enkelt så att det var brist på sol sommaren som var och en lång och grå höst och vinter och våra kroppar har brist på energi?

Ja, så är det nog.

Men för säkerhets skull tar vi det en helg nästa gång, då vi har sovit ut på morgonen och vi inte behöver stiga upp dagen efter.

Men jag hade mycket trevligt så länge det varade!

Pussipussi. :-)

Jag har inte varit på jobbet på hur länge som helst känns det som. Jag var ju hemma och sjuk en hel vecka, jobbade i fredags för att sedan ta ut semester lördag och söndag. Igår var jag ledig enl shemat. Idag börjar jag jobba på riktigt och det känns som jag förträngt allt. Vet inte om jag hittar till jobbet ens.

Nåt mer jag inte kan är att lägga upp en bild på min blogg. Sitter här och det funkar inte. Tänkte att det vore roligare med en bild då och då, men nähä. Micke är heller inte hemma och kan hjälpa mig.

Jag får göra ett nytt försök när jag kommer hem ikväll om jag orkar.

Jobbar till 21:30 och imorgon börjar jag 8:30.

Hatar att jobba kväll och sen dag. Man är så uppe i varv när man kommer hem att det inte går att sova tidigt. Dom dagarna sover jag MAX 4 timmar.

Blä.

Måste komma igång på Friskis & Svettis igen. Har glömt vägen dit också.

Man ska aldrig bryta en rutin. Ingen semester och ingen sjukskrivning, man kommer ur spår då.

Jag satt här på morgonen och drack kaffe och löste korsord i sängen. Och kom på mig själv att jag längtade som 17 efter Sus. Våra korsordskvällar, minns du dom? :-)

Ska inte herr S ut med sina polare snart? Vore trevligt att komma ut till dig med någora tidningar under armen och dom BRAIGA tepåsarna!