Och dessa hundar är folk rädda för...?

Latmasken orkar inte ens resa på sig när han hör någon vid dörren, grymtar lite för sig själv, gör ett varv i sin säng och bäddar lite och lägger sig igen...

Vissa lever ett hundliv.

Idag är det fem år sedan min pappa gick bort.

Känns fortfarande overkligt.

Saknar honom som faaan!

Kram pappa, tills vi ses igen....

Den 4 maj hölls en annan Eurovisionsfestival. Det var med Klockgrodor.

Sveriges bidrag kom från Mölles klockgrodskör. Dom vann! Dom tog Europa med storm!

Så, mitt förslag är att skicka dem till nästa års mello. Med rätt stylist och så tror jag dom kommer göra sig ganska bra. Jag menar vi skickade ju Charlotte Pirelli förra året...

Pratade nyss i telefonen med min kompis Ante.

Hon jobbar på en lunchservering i Gustavsberg.

Hon frågade om Alex var med barn.

-Jaaa...? säger jag lite förundrande över att hon inte har hört det.

-Jag fick veta det i veckan som var, sa hon.

Hon berättade att en kille som är elev till Alexandra, skyndade sig in i matsalen och tog sig en smörgås. När Ante frågade om han inte skulle äta mat, sa han: "Nej, jag måste skynda mig till lektionen, Alex blir galen annars, hon är gravid, du vet...."

Hahaha... Underbart! :-)

Jag trodde jag var den enda hormonstinta här, men så visar det sig att vi är två!

Alex, du kan hoppa upp här och sätta dig bredvid mig! ;-)

Är det inte så  det heter?

Den där jäkla cykeln kommer att bli min död...

Den är som sagt automatväxlad numera och slår om hela tiden.

Jag har ingen kondis att cykla på trean, inte ens på tvåan uppåt.

Nu kan jag inte ens se lite sportig ut när jag cyklar, för det orkar jag inte, så jag fincyklar som en annan fröken..

Igår morse, på Skurubron, när jag cyklade i godan ro med ljuv musik i öronen, fick jag en känsla av att jag har något bakom mig.

Jag vände mig om, bakom mig hade jag ett band av folk som ville förbi. Tre cyklister med sprotkläder som ville komma förbi mig och två mopedister, alla irriterade.

En av dem pekade att jag skulle cykla på andra sidan.

-Gör det själv för fan! Jag var ju först på bron, ser du väl!!??

Jag skulle be Micke åtgärda felen på min cykel, men han är borta över helgen... *suck*

Nåväl, den är lite trögtrampad och min tunga hänger som en slips när jag cyklar numera, men vad gör det.... JAG VANN JU!!! :-)

För många år sedan brukade jag och Sus täval med olika killar längst nynäsvägen. Det blev tillsist så att ryktet spred sig och olika killar åkte och leta efter våran bil på kvällarna, eller rättare sagt Sus bil.

Det var lite canonballrun över det hela.

Men det var som sagt många år sen.

Igår, när jag som vanligt cyklade till jobbet, tyckte jag mig höra ett "öööhh".

Först brydde jag mig inte så mycket, jag cyklade på i lugnan ro. Men när jag började känna mig förföljd så vände jag till sist på huvudet.

I en svart cityjeep satt ett gäng grabbar i 20-årsålern.

Retsamt höll dom samma tempo som jag samtidigt som dom tittade, skrattade och rörde sig till musiken som spelade högt ur deras högtalare.

Jag tittade på dem och log tillbaks. Min första tanke var att ignorera dem, men så fort jag försökte med det så pockade dem på min uppmärksamhet.

Jag tittade på dem igen, log och tänkte "Do you wanna play? Let´s play!!

Och jag började öka farten, vid det tillfället kom vi i höjd med Centralfiket och nedförsbacken började. Jag ökade växeln på min cykel och började trampa nedför backen, dom hängde på.

Strax innan Skurubron fick dom rödljus och var tvungna att tvärbromsa.

Jag vände på huvudet och hånflina till dem där jag dundrade fram i världens fart, tills jag såg att jag inte bara kom till en korsning med rödljus jag med, dom håller på att lägga nytt asfalt där också.

Jag ställde mig på bromsen, vid det här laget har jag sån hög fart att det går inte att få stopp på cykeln, bakpartiet går som en fiskfena åt vänster och höger, jag glider fram, flyger över trottoarkanten, skumpar fram i det ojämna väglaget, stegrar upp för nästa trottoarkant och kommer till början av skurubron, där det går uppåt...

Vid det här laget hade dom fått grönt ljus och börjat rulla igen.

"To the end!" tänkte jag och trampade på upp för backen, över skurubron, och där den slutar kommer en nerförsbacke och våra vägar skilljs åt.

Jag låg hela tiden en billängd framför dem. Och vid nedförsbacken i slutet sträckte jag upp armarna segeraktigt i luften så dom skulle se att jag vann!

Sus, du kan vara stolt, jag höll vår fana högt!

Efter den turen märkte jag att min cykel saknar en eker, mitt "sittpart" är ömt, min treväxlade cykel är numera automatväxlad, den slår om när den vill och hur den vill.

Men jag vann! Och, Sus, vår fana svajar fortfarande på toppen! ;-)

Finns det något värre än kedjemail?!

Jag blir lika irriterad varje gång jag öppnar dom.

Antingen kommer "gulligull" mail, eller snyftarmail, eller annat trams.

Och nästan alla slutar med ett hot om vad som kan hända om man bryter kjedjan...

Jag bryter den VARJE gång, i ren protest!

Och jag förstår inte att vuxna människor går på det här?!

Ok om dom var roliga, DÅ vill jag ha dem och DÅ skickar jag dem vidare, men inte tramset.

Och man förundras varje gång hur lättlurade människor är.

Ett mail som lät som något frireligöst, för det började vackert med vänskap och kärlek, sen fortsatte det med att citera folk som hade skitit i mailet och brytit kjedjan. Vissa hade dött, vissa hade blivit av med jobbet, vissa hade hamnat på gatan?! Men för dom som hade vidarebefodrat mailet hade livet blivit underbart... Mailet hade gått 18 gånger runt jorden och skickades första gången 1988....?! Hur många hade internet då?!?!

Ett annat snyftarmail handlade om en liten flicka, sånt tar, hon hade fått reda på att hon hade bara ett halvår kvar att leva. Hon skrev då en dikt om livet och hennes högsta önskan var att det skulle gå runt jorden innan hon dog så att alla människor ska komma ihåg att leva.... *urk*

Det märks att det var ett barn, hur faaan ska man hinna leva när man har jobb, familj, hem och dygnet bara har 24 timmar?!

Iallafall, eftersom jag inte är någon Jinnie, alltså behöver jag inte uppfylla någons jädra önskan, så vidarebefodrade jag inte det heller. Vad ska hon göra hemsöka mig?!

Flickan hade (tragiskt nog) bara 6 månader kvar, jag kollade när mailet skickades för första gången i den här kjedjan... Jag kan tala om att hon bara är skelett nu, God bless her soul! Vad jag vill ha sagt, hon är borta nu, bryt kjedjan, hoppas den hann runt jorden innan hon klev ner i den.

Nä, skicka gärna mail till mig men inga kjedjemail, jag bryter dem varje gång!

Då och då vill jag ha fläskfilé, ris och Uncle Bens sås. Men inte vilken som helst utan Oriental chili, den och ingen annan.

Sista tiden har vi inte hittat den i hyllan, så Micke har tyckt att vi ska prova något annat, passa på, menar han.

Och ingen hittills har passat mig. Bara den.

Jag har med fasa insett att den tydligen har utgått ur sortimentet, iallafall hos Ica Maxi.

Men en klämkäck finnig sak i butiken visade mig en annan bruk, den såg väldigt lik oriental chili-burken och sa att det här var den nya, likadan bara lite kryddigare.

Bra! tyckte jag och köpte tre stycken eftersom vi är många...

Kom hem, stekte fläskfilén, kokade riset, blandade ner såsen... och kände till min fasa en söt doft av....av...av... ananas!!!!

Jag gillar inte frukt i allmänhet och ananas i synnerhet!

Jag visste väl att jag inte kunde lita på människan i affären.

Efter det här inlägget ska jag skicka ett mail till Uncle Bens och klaga.

Och vad är nu sensmoralen i denna berättelse?

Jo, finnar kan poppa upp pga lång tids avhållsamhet därav att dom ibland kallas kåtfinnar.

Så, be inte  folk med ansiktet full av finnar om råd, dom tänker på annat!!!

Det är vad jag har att säga idag.