Susanne smsar söndag förmiddag om picknick på stranden.

Ja, tack, tyckte.

Så iväg ut mot Susanne och Staffan för en dag på deras strand.

Det var faktiskt min första dag på stranden den här sommaren. TRAGISKT!!

Det har faktiskt varit många fina dagar.

Väl på stranden tog vi oss en fika. Därefter hoppade Staffan och Micke i badet medans Susanne och jag gjorde viktigare saker, så som korsord.

Därefter, när "pojkarna" kom till baks och hade torkat och vi hade fikat än en gång var det dags för båttur.

 När jag träffde Micke hade han en båt. Första sommaren bet jag ihop bara för att visa att det är kul på sjön. Jag har aldrig varit en vattenmänniska.

Vi skumpade hit och dit hela sommaren, som f ö var kanonsommar, och var på många öar och kobbar.

Sommaren därpå tyckte jag det var faktiskt riktigt trevligt på havet när jag tänkte efter.

Tredje och fjärde sommaren bar urusla. Vi var ute med båten kanske fem gånger på hela dom sommrarna.

Micke tröttnade också då vi hade en träbåt och tyckte att åtta år med båt fick räcka. Nu ville han göra nåt nytt och han sålde båten och köpte mc.

Så den sommaren fick jag lära mig att tycka om motorcyklar....

Iallafall, nu när vi inte längre äger någon båt kan jag sakna den som 17.

Så att åka ut med Sus och Staffan i deras båt var underbart.

Jag njöt hela resan. Hoppas det kommer fler möjligheter, åtminstonde en gång till innan sommaren är slut!

Vi hade väldigt trevligt och mysigt fram till kl. 15.30 då jag var tvungen att masa mig till jobbet...:-(

Jag har två organ i kroppen som ofta är i kollision med varandra.

Mitt hjärta och min hjärna.

Sällan är dom överrens, det den ena vill, vill oftast inte den andra.

Oftast är det hjärtat som vinner.

Fel som hjärnan sen får rätta till. Gissa om den blir trött på det?!

Jag vill inbilla mig att med åren blir hjärnan starkare och kan tala hjärtat till rätta. Nja, inte alltid faktiskt.

Ibland i livet måste man stanna upp och fråga sig vart man är på väg? Vad vill jag? Vilket vägskäl ska jag välja?

Det är i sådana här tillfällen som jag önskar att hjärnan skulle stiga fram och ta ordförandeposten.

Det är vid ett sånt vägskäl jag befinner mig just nu. Så jag beodrade upp hjärnan, på väg mot talarstolen springer hjärtat ifatt och vilt slagsmål utbröt i korridoren.

Idag sitter jag här i sängen, mer eller mindre blind, efter som slagsmålet slog ut en massa andra organ...

Men jag tror jag börjar få allt på plats, kanske inte som jag hade velat haft det om det skulle vara 100 procentigt.

Men jag ser en komprimiss mellan förnuft och känsla.

Och det viktigaste av allt, en iskall backup plan!

Fick för mig att cykla till jobbet i fredags.

Tyckte själv det var en urusel idé sen när jag slutade och skulle hem.

Var så trött i benen då.

Väl hemma var det bara att hoppa i duschen, Susanne och Staffan skulle komma på grillning och kubb.

Idag bytte vi lag, det blev jag och Staffan mot Susanne och Micke.

Vi vann, jag och Staffan, men för husfridens skull spelade vi en läggmatch...:-)

Sen var det hem och fram med korsorden. Jag och Susanne var ju tvunga att rätta Mickes misstag.

Sen natti natti.

Fler sådana kvällar åt folket!

Vill du veta något om vägen framför dig,

fråga den du möter.

 //Kinesiskt ordspråk

Ofta har jag svårt att sitta still längre stunder, tex när jag tittat på TV.

Så då sitter jag ofta och stickar, för att ha nåt att göra.

Jag har två stickningar, en som jag börjat med för länge sen, och en fin som Sarah har hjälpt mig med.

Båda var nästan färdiga.

Dom tre sista kvällarna har jag suttit med den äldre stickningen. Och i förrigår så märkte jag att jag hinner klart med den ikväll/natt..:-/ *ler*

Och när jag maskat av den sista maskan märker jag att den är inte alls bra.

Så, igår kväll satt jag och repade upp allt.

Och nu har jag börjat om.

Terapi kallas det. ;-)

När man är så uttråkad så man ringer till jobbet och säger att man kommer tillbaks snabbare än det är planerat, då är man uttråkad!

Och det är precis vad jag är.

Vädret är underbart och allt skulle vara så bra om jag inte hade haft hälsporren...

Jag skulle gå och få min kortisonspruta idag, men eftersom den är bara symtomlindrande så struntar jag i det. Varför plåga sig om det inte hjälper?

Ingen är hemma och jag kan ju inte göra så mycket på egen hand eftersom jag inte får anstränga foten för mycket.

Nä, imorgon blir det jobb, och av någon sjuk anledning ser jag fram emot det.

Under vår kissrunda i skogen fick vi möte, jag och Athos.

En dam med sin hund kommer i mötande riktning.

Vi stannar och så hundarna kunde få nosa på varann och samtidigt som jag småpratade med henne så tyckte jag hon verkade bekant.

Dom små grå började jobba. Var? När? Hur?

Sen frågade jag: "Du har möjligtvis inte jobbade på Ektorps BVC?"

Jo, sa hon och log. Jag tyckte du verkade bekant också.

Mina barns barnmorska. Hon såg lika gullig och rar ut som hon alltid har gjort! Hon fick lite ångest när jag berättade att Max tog studenten i sommras och fyller 20 om ett halvår.

Så, nu känner jag mig lite med i gänget med Alex, Emma och alla andra som besöker BVC, nu har jag också haft en träff med barnmorskan!

Jag gjorde mig iordning för att gå en kissrunda med Athos.

Och eftersom det är varmt så satte jag på mig shorts.

Och eftersom jag har så fina ben :-/ så vände jag mig framför spegeln för att se hur jag ser ut bakirån.

Och där satt den! Fästingen. Mitt i knävecket.

Blä! Jag tycker dom är äckliga. När jag tar bort dom från djuren så stör det mig inte så mycket. Men nu när den satt i mig, fick jag halvt panik.

Nåväl, den är borta och det ser fint ut.

Jag säger som jag sagt så många gånger förr... "Hoppas han var frisk!" ;-)