Lördag kväll.

Jag hade jobbat hela dagen och var helt slut när jag kom hem.

Skulle bara ringa några samtal jag var tvungen att göra sen skulle jag hoppa i duschen och gå och lägga mig.

Plötsligt, vid 21:30-tiden, ungefär, smäller det så högt och hårt att hela mitt hus skakar och det gör ont i öronen.

Shit! Jag går ut på baksidan för att få nåt hum om vad som hänt. Men jag verken ser, hör eller känner något mer. Ingen lukt av tex brand, inga sirener, nada.

På väg in i huset igen möts jag av Oliver: "Vad fan var det?! Hela mitt rum skakade, någon måste ha sprängt en bil!"

Vi väntade ett tag till, men ingenting.

Jag tänkte tanken att jag skulle ringa, men tänkte att med den smällen så ringer nog hela Orminge in nu så jag behöver inte, så jag fortsatte prata med min kompis i telefon.

Snett mitt emot mig bor en f d polisbefäl, numera pensionär, men han brukar fortfarande ha koll, så jag ropar över om dom visste vad som hänt.

Dom var inte hemma när det hände, nu hade det gått en timme sen, så dom visste inte, men det skulle han ta reda på.

Efter 20 minuter får jag ett polisbefäl i örat; ingen har rapporterat någonting! Inte nåt!

Konstigt? Om mitt hus skakade så, vad ska inte huset som bodde granne med sprängaren skaka...?!

Nåväl, dusch och säng.

Söndag.

 Jag började fundera om jag hört i syne, kanske det inte var så hög smäll iallafall, det kanske bara var fyrverkeri...

Igår när jag kom hem frågade Oliver mig om jag visste vad som hänt igår.

Men, nix, det visste jag inte.

"Fan, hela rummet skakade ju!" sa han

Och jag tänkte att jag nog inte alls fantiserade, det var visst en sjuhelsikes till smäll. Men ingen hade ju hört nåt...

Micke berättade då att, (minns inte om han läst det eller hört det) några ungdomar roar sig att bygga bomber. Inga som man dör av, men som smäller som fan och dom luktar nödvändigtvis inte brandrök.

Men dom var bra att skrämmas med. Det kan jag tro!

Måndag.

Hör på radion att dom spärrat av bron i Orminge centrum, dom har hittat en granat eller liknande på den....

Och nu undrar jag förståss, var det en "provsprängning" i lördags?

Jag behövde komma in på min arbetsmail.

Men då jag inte kommer ihåg hur man loggade in där hemifrån, går jag in på Nacka kommuns sida, där borde jag få hjälp.

Och vad möter mig där, jo i digitalens och animeringens tidsålder så sitter det en animerad kärring vid namn Julia och ber mig via en pratbubbla skriva in mitt ärande.

Det har jag gjort i alla möjliga olika former och formuleringar, Idiotjulia fattar ingenting! Tur att hon inte lyfter någon lön för hon är värdelös!

Men det har säkert suttit ett pucko och hittat på henne och om honom skulle jag kunna säga mycket just nu.

Tillslut ger DumJulia upp och skriver, jag citerar: "Alla samtal sparas för att jag ska kunna förbättras allt eftersom".

Din förbannade kärring, sitt inte där och ta upp min tid om du inte fattar nåt!

Och det är bra att alla samtal sparas, dom kommer att ha en hel del att plugga på imorgon!!

Tänk att jag glömmer hur fint det är att sitta där.

Och hur god mat dom serverar.

Har varit på långlunch med Yvonne och Nikos.

Vi möttes vid Slussen och tog en trevlig liten promenad till Herman och satte oss ute under parasollet och avnjöt en god luch och fika samtidigt som vi blickade ut över Stockholms hamn med alla stora båtar som var på besök och drömde oss bort på olika kryssningar.

Härligt!

Tyvärr hade jag inte min nya telefon då, så jag kan tyvärr inte ge er någon bild.

Ibland så överraskar han, när man minst anar det.

Jag hade fått en jättefin mobil av Micke för ett tag sedan. Tyvärr tappade jag den och den blev sig aldrig lik igen.

Lagom till Alex smsar och berättar att hon fått lilla Malte, la den av helt.

Panik! Jag måste ju skicka grattis.

Så, iväg till Ica Maxi,där hade jag sett att dom hade billiga mobiler.

Jag köpte en, den var jättebra, riktig nostalgimobil.

Men den kunde inte ta emot mms och så hade den ingen kamera. Stort minus!

Nåväl, jag köper en riktig mobil när jag har råd (om 10 år typ), tänkte jag.

Men så idag, när jag stod i köket och pratade i telefonen så kommer Micke hem och ger mig en present. En ny telefon!

Bara sådär! Ibland är han så älskvärd att jag känner mig som en ragata för allt jag sagt den senaste veckan.

Senare än så är preskiberat.

Vad jag ville säga var att jag har världens bästa Micke!

Grattis Sara W som idag fyller 40 år!

Igår, lördag, var vi på fest hos Sara.

Kul att träffa några jag inte sett på över 10 år.

Det var trevligt att få skratta så mycket som jag gjorde.

Alla bidrog till underhållningen.

Hoppas jag får vara med igen!

På bilden Nina, Pia och Sara

Eftersom det är lördag betyder det att jag, om jag inte är på F&S, sitter och löser melodikrysset. Det betyder att jag INTE vill bli störd mellan kl 10 - 11.

När det var 20 min kvar av krysset ringer telefonen. Jag blängde surt på den och ser att det är från Grekland.

Motvilligt svarar jag. Min mor. Just det, det är den 15 augusti. Det betyder att man firar Greklands största helgon Maria. Detta är en mycket viktig helg och jag hade glömt...:-/

Så, nu ska jag snart pallra mig upp och tända ljuset för min pappa som vi inte kan gratta på det sätt vi skulle vilja.

Totis, grattis!

Mia, älskling, grattis!

Mamma, till dig med.

Och till alla Maria och Panagiotis jag känner.

Äntligen!

Efter två år är det äntligen dags, jag ska till handkirurgen idag.

Länge leve vårdgarantin!

Det äckligaste djuret vi har här hemma är Frasse.

Alltid när han kommer in med något i munnen, t ex mus, fågel, så ger han ifrån sig ett triumferande jam. Högt är det också, han bara måste basunera ut hur äcklig han är.

Så även när jag plockade me mina papper på "kontoret".

Jag hör att kattluckan går upp och jag hör Frasse.

"Nej!" var det enda jag hann tänka förän jag ser Frasse i ögonvrån med något hängandes ur munnen.

Vid sådana tillfällen brukar jag ropa efter någon i min familj, Oliver oftast, han är oräddast av oss alla, och så brukar han få bära ut katten och det han har i munnen.

Men nu var jag ensam, och jag vägrade ta i den katten.

Frasse, nöjd över sig själv, stapplade förbi mig, gick in i korridoren vid våra sovrum och satte sig mellan vårat rum och Olivers och snaskade i sig fågeln han hade med sig in.

Han kapade huvudet med ett bett?!

Och där stod jag och bevittnade allt.

Den där fågeln åt han upp som en orm, han bara slukade den i stort sätt!

Det enda som blev kvar av den var detta: