Det var idag som sotaren skulle komma.

Det visste jag, bara det att jag har varit dålig, så jag har glömt bort vilken dag det var idag.

Gick upp och satte på mitt morgonkaffe och satte sig vid datorn och läste bloggar på morgonen, som jag brukar.

Inte förrän det ringer på dörren kom jag på att det var torsdag och sotaren skulle komma.

Shit!

Inte så mycket shit att jag var nyvaken och ruffsig i håret.

Nej, mer shit för nattlinnet jag hade på mig...

Ett blått nattlinne med en söt tjejkatt som det står med glitterbokstäver:

"The call me Miss Pussy"  och så "cat" med mindre bokstäver under...

Och han hade kanske inte lagt märke till det om inte jag hade hängt vid dörren och ursäktat mig medans jag drog i mitt linne...

Ja, ja, gjort är gjort.

Jag är sjuk, kan alltid skylla på det...

HjälpSTOP Har fasnatSTOP

Hittar inget i nya bloggenSTOP

När kommer du???!!!STOP

Idag var jag ledig.

Jag hade egentligen en hel del att göra, men då ringde Yvonne och frågade om hon kunde komma över på fika.

Natruligtvis! Dum fråga!

Vi bakade croissant med choklad i.

Tyvärr hann vi äta upp dem allihop innan jag hann fota dem...

Och, nej, vi drack inte Gevalia, vi har ingen kaffebryggare...

Bloggagratis har bytt utseende...

Snyggt!

Men nu hittar jag ingenting.

Jag är på jobbet och ska göra en kopia när jag ser en tjej som jag jobbade med ett par gånger i sommras, hon jobbar som timmis hos oss.

Jag såg också att hon pratade i telefonen så jag ville inte störa. Men jag ser i ögonvrån hur hon tittar på mig medans hon pratar.

När hon lägger på ser jag hur hon kommer fram till mig med utsträckt hand, jag sträcker lite tveksamt ut min och hälsar, och jag undrar varför denna fromalitet plötsligt,  men i samma ögonblick säger hon:

-Hej, det är  du som är Dinas dotter?

I love her! :-)

Kommer till Stockholm i slutet på september.

Vem vill gå?! Jag!!! :-)

Är det någon som vill följa med frivilligt eller ska jag behöva tvinga med mig någon?

Ref://

Just help yourself to my lips, to my arms,

just say the word and they are yooouursss....

(Med reservation för ev operation) :-(

Först och främst vill jag börja med att tacka alla mina vänner för all empati och omtanke ni visat i min plågsamma situation.

Jag är rörd! *not*

Så, eftersom ingen ville trösta pyret, mig, så ringde jag till den person som alltid finns där, alltid är beredd att trösta och alltid förstår, mamma....

När jag berättat min historia för henne är hon alldeles tyst.

Efter ett par sekunder säger hon, och jag hör att hon håller tillbaks skrattet:

- Det fanns möjligtvis ingen som filmade det där...?

Vem behöver fienden????

Idag fyller min kära mamma år!