Men bara lite.

För några veckor sedan härjade maginfluensa på mitt jobb, jag klarade mig, men drog förmodligen hem det till dom andra.

Just nu verkar det gå en tarmbakterie, den är inte rolig om det är den, men prover ska tas idag.

Ingenting jag känner av, men Micke kände sig dålig och illamående igår.... Ups!

Nåja, jag mår iallafall bra, och det är huvudsaken!

För när allt kommer till kritan, vem håller upp den här familjen...? Jag!

Jag är som en bilmotor, funkar inte den stannar bilen.

Och så är det här, funkar inte jag kommer kaos råda inom kort.

Dom, min familj, kommer säkert att protestera om dom läser detta.

Men jag bryr mig inte, för jag vet att det är så.

Så har jag fortfarande inte förstått vartifrån ordet "örngott" kommer ifrån.

Jo, jag vet att det är svenska, men hur kommer det sig att man kallar kuddvaret för just örngott?

Jag har tänkt på det lite då och då och undrat.

Men jag kan inte komma på någon logisk förklaring.

Finns det någon som vill försöka sig på att förklara det för mig?

Sus..? Sarah...? Alexandra...? Någon...?

Jag vill ju inte ta den ovisheten med mig till graven...

Jag vill inte...!

Jag vill ingenting faktiskt.

Bara ligga i min säng med en kopp kaffe och lyssna på radion.

Men... På dagsshemat som jag har gjort i mitt huvud står det: Stryka, har en jättehög, sätta upp julgardiner, ta fram adventsljusstakar, gå ut med hunden och sist men inte minst gå till jobbet...

Och ingeting av det här vill jag. Men jag måste. Eller...?

Min hjärna och min kropp utkämpar en konflikt just nu.

Igår kväll när jag kom hem från jobbet så hade grannen mittemot och snett mittemot satt upp både julgardiner, elljustakar i fönsterna och klätt granen på tomten.

Av någon anledning så kände jag pressen redan igår.

Att göra julfint, alltså, men jag orkade inte.

Men idag kommer jag inte undan, imorgon är det första advent och allt ska vara klart...

När hände det här...? Jag har alltid varit lite trotsig av mig och inte låtit mig påverkas av grannar. Jag har gjort saker när det passar mig och när jag har haft lust att göra det.

Men inte nu, nu känner jag press.

Det måste vara dom yttre omständigheterna som har förstört mig.

Sen vi skaffade hus.

Fy fan, jag har blivit Svensson!

Nånting jag aldrig skulle bli.

Men här är jag. Jag skyller på åldern, det krävs styrka att vara som man är och vill vara. Och jag är väl inte lika stark längre att stå emot, så jag rättar mig i ledet...

Konflikten inom mig fortsätter... Men rebellen inom mig får ge vika för Dina Svensson, hon ska nämligen resa sig från datorn nu och ställa sig och stryka...

Uppenbarligen.

Jag noterade det idag när jag röjde i min garderob.

Längst in låg det tröjor som jag inte använt under sommaren och sådana tröjor/linnen etc som jag inte använder så ofta. Och alla hade hår!

Den där katten ligger väldigt löst till just nu...:-(

Många är oroliga över att bli gamla och dementa...

Själv ser jag nästan fram emot det. Tänk dig att få  bestämma över din verklighet. Underbart!

En konversation mellan två damer båda över 80 år och båda dementa.

Dom sitter i korridoren med varsin kaffekopp på sin rullator och småpratar när den ena frågar:

-Har du barn?

-Nej, sa den andra, du då?

-Ja, säger den första, jag har tre stycken.

-Ja, säger den andra, det är ju inte försent än, Sara var ju över 90!(Bibeln)

-Just det, nickar den första instämmande.

Sen lutade dom sig tillbaka och sippade på sitt kaffe.

Nöjda över sin tillvaro och sin verklighet...

Det var ett jäkla tjat!

På Micke alltså.

Först för att jag inte har skrivit något om honom och sen för att jag inte har nämnt hur underbar han har varit idag.

Så nu får jag väl föra det, för husfridens skull.

Micke, min underbara sambo, gick upp i morse, tog ut hunden, tände en brasa åkte och köpte färska frallor och lagade frukost till oss andra.

Jag blir lite full i skratt när jag hör honom, just nu roar hans beteende mig.

Så fort dom har ansträngt sig lite extra, männen alltså, måste dom få en klapp på axeln. Massor med uppåtpuffar och ord i superlativ.

Nu generalliserade jag och drog alla männen över en kam.

Men jag tror inte jag hamnade sååå mycket utanför... Eller? :-)

Han går runt här som en stolt tupp.

Men han är underbar. Och jag är glad och tacksam att jag har honom.

Puss Micke, jag älskar dig!

Iår igen. Det gör det varje år, mer eller mindre. Och varje år blir man tagen på sängen.

Vaknade imorse och det var alldeles vitt ute. Underbart! Det var på tiden.

Jag har väntat på det här.

Men har jag förberett för det? Neeej.

Inga vantar, mössor, stövlar etc..

Så idag blir det att gå från huset ut till förrådet i gympadojjor för att hitta alla braiga ställen man ställde ut vinterkläderna på i våras.

Bära in det i huset, sortera bort allt som blivit för litet för barnen, hänga upp det och ta bort alla sandaler och lågskor som fortfarande står i hallen.

Det här skulle jag naturligtvis gjort när det var barmark, men jag hade så bra självförtroende att jag skulle hinna göra det sen...

Men nu får jag pulsa i snön och bli blöt om strumporna.

Iår igen...

Men vilket år som helst så lär jag mig! Jag ger inte upp hoppet!

Och jag är lycklig att det snöar!

Tog med mig hunden till centrum. På vägen träffande vi en gamal dam. Hon sken upp när hon såg min hund.

"Vilken fin hund! Jag verkligen gillar den här rasen men jag är för gammal för att ha hund överhuvudtaget..! Är det inte en fantastisk hund?"

Jo, det är det!

Jag blev lite överrumplad för jag är inte van att folk blir så possitiva när vi kommer, jag och Athos. Dom brukar oftast gå åt sidan, lyfta upp sina hundar och dra till sig sina barn... Ibland också fälla dumma kommentarer...

Men jag blev så gald. För denna gamla dam så verkligen min hund för den han är och inte för det han tros vara! Det värmer en mattes hjärta! God bless her!

På hemväg mötte vi en gammal man.

Han tittade på mig och sa att det var bra med hund för då kommer man ut.

"Du förstår, sa han, ungdomar promenerar inte så mkt nu för tiden."

Ungdomar..? Han kallade mig för ungdom..?!

Jag bara log brett mot honom.

Jag ser ut som en ungdom! :-)

God bless him!