När jag träffade Micke hade han katten Frasse.

Det var den jäkligaste katten jag någonsin mött.

Allt han inte fick/skulle göra gjorde han. Det var ingen som helst pli på honom. Men efter en tid lyckades jag få fason på han och han blev en riktigt mysig katt.

Tills nu... Jag vet inte vad som har flugit i han, antagligen har han börjat bli en gammal tjurgubbe.

Han är uppe på matbordet, vilket han iofs var förut också, men när han såg att jag kom så hoppade han snabbt ner, det gör han inte nu. Nu ligger han kvar och stirrar på mig.

Han hoppar upp på diskbänken, inte när vi är i närheten men när jag kommer så har han inte direkt bråttom att hoppa ner, trots att jag säger åt honom.

Om Athos eller Antonia, den andra katten, ligger och sover någonstans och Frasse bestämmer sig för att han vill ligga just där, så attackerar han dem.

Han låg och sov på Mickes mage härom kvällen,och när Micke ville klia sig så råkade han väcka Frasse och Frasse högg efter hans hand...

Och så imorse... Jag hade gjort en smörgås och satt och läste när jag hör ljud. När jag tittade upp stod den där förbaskade katten med frambenen på matbordet och slickade i smöret!! När jag sitter där?!

Det här börjar likna myteri. Dags att sätta han på plats igen, tronen tillhör inte honom!

Idag har jag varit på den bästa föreläsningen jag kan minnas.

Det var med cheften för beroendeenheten här i Nacka.

Alla människor som har någon med ett beroende i sin närhet, vare sig det är familj, arbetskamrat, släkt, vän borde få gå på en sådan här föreläsning.

Gärna med den här personen!

Det var inte en föreläsning om alkoholism, utan om sjukdomen, dom olika stadier och medberoendet som det medför. Alla blir smittade. Det är oundvikligt. Även som profisionell personal blir man smittad. Allt han sa var så självklart! Även saker som man redan visste, för man har läst om det, men man läser det med sina egna ögon och sin egen logik. Därför drar vi logiska slutsatser, vilket inte existerar i en beroendes hjärna.

Allt det här vet man ju egentligen, men man fick ett helt nytt perspektiv. Nä, han var suverän! Och det här jag skriver nu liknar nog bara svammel, för om man inte var där och lyssnade så blir det kanske svårt att förstå. Men allt jag har läst om beroende med min kritiska hjärna och allt jag visste innan har verkligen fått ett nytt ljus. Underbart! Älskar upplysnig!

Observera att det här gör inte att jag ser alkoholister på ett annat sett än jag har sett förr. Men mig själv! Hur jag hanterar situationen kommer att vara helt annorlunda. Jag känner mig nästan frälst...:-)

Natti, natti

Har inte varit här på ett par dagar.

Jobbat.

Och imorgon är min lediga dag, jobbar sen hela helgen, och vad ska jag göra då?

Jo, jag ska till jobbet!! Har ett möte med beroendeenheten! Hur kan dom planera in sån´t när jag ska vara  ledig??

Jag hade sett fram emot att inte ha något inplanerat!

Iallafall har jag varit duktig på Friskis & Svettis.

Jag kom iväg på yogan i söndags, fan vad skönt det kändes efteråt!

Jag var den stelaste av dem alla, den med minst styrka och kondition men jag hade trevligt!

Ska dit på söndag igen, kan inte riktigt alla övningar än, fisken, krigaren, hälsning till solen, kärran och andas rätt...!

Instruktören, säkert djuphavsdykare privat, visade oss en övning och när jag stod där och slog knut på mig själv sa hon " så står vi så i fem andetag".

Just det, medans jag andades som en fisk på land tog hon ett andetag i minuten! Jag hann få syrebrist innan jag fick räta ut mig igen!

Men som sagt efteråt kändes det jätteskönt!

På´t igen på söndag!

Eller hur Sus?!

Nuså!

Nu har jag lagt en deg på jäsning, lussebullar.

Igår tänkte jag att iår ska jag vara mer organiserad...

Jag ska göra ett julbak om dan, utom när jag jobbar kväll..

Så jag kollade upp vad jag skulle börja med och bestämde mig för lussebullar.

Jag var och handlade ingridienserna och sen har jag gått fram och tillbaks och glott på det där saffranet för att få motivationen att börja baka.

Den infann sig inte igår, och egentiligen inte idag heller.

Baka har aldrig varit min starka sida. Men är det jul så är det och traditioner är till för att hållas! Så idag tog jag mig i kragen. Nu ligger dom där "djälvulskatterna" på jäsning...  One down!

Nu är det bara resten, knäck, ett måste på julen, diverse julgodis och kourambiedes (grekiska julkakor). Pepparkakas hus struntar jag i iår, barnen är inte längre intresserade och jag har slut på modellim.

Nu sitter jag här i ångest över att om ett tag är det färdigjäst och dom ska bakas till... *suck*

Bakning är verkligen inte min grej. Och absolut inte när man står här helt själv och gör det heller.

Måste ut och ta en ryk, det här börjar ju inte särskillt bra...:-/

Men jag är inte ledsen för det, jag är värd min belöning...:-)

Förra året var jag jätteduktig. Jag slutade att röka, höll upp i 8 månader.

Det var inte svårt faktiskt. Jag kände inte så stor abstinens som jag kände sorg...

Jo, just sorg efter mina cigaretter. Vad skulle jag nu belöna mig med?

Och jag kände dumt nog också sorg över att jag inte saknade dem. Att det gick så lätt. Vissligen var det skönt att slippa dem, men jag kunde inte komma över sorgen riktigt.

Men den försvann efter ett tag av sig själv, den med.

Så kom sommaren och jag skulle bara ta en cigg i vänskapligt syfte.

Och en till, och en till...

Sen skämdes jag att ta från mina kompisar och jag köpte ett eget paket.

Och på den vägen är det, sommaren är slut men inte min dåliga vana.

Men efter att jag började träna igen, började och började, jag har varit där bara en gång hittills, så känner jag att det får vara slut nu.

Jag behöver faktiskt inte ciggen och dessutom mådde jag mycket bättre när jag inte rökte.

Och vad känner jag nu? Sorg!

Det känns som att göra slut...

Bryta upp ett förhållande eller mista en vän...? Sjukt!

Iallafall... Jag har köpt mitt sista paket.

Jag har tagit fram mina sticknålar, bra terapi när suget kommer.

Och jag ska göra slut på mitt förhållande med cigaretterna!

Min hjärna vill hela tiden påminna mig om det "possitiva" med cigaretter.

Iallafall halva min hjärna, djävulssidan. Medan andra halvan, änglasidan, som inte är lika högljudd, är tackochlov mer bestämd. Och just nu leder den.

Matchen fortsätter....

Måste dom lägga alla bra pass på morgonen?!

Lördagmorgon?

Basjympan börjar 9.30, jag satt ju och drack kaffe då...

Sen hade dom ett pass som hette Dans, det skulle jag vilja prova, kl 10.30?

Jag sitter ju här, framför datorn. Jag trodde att den började 11.30 Missade den också.

Jag försår inte hur dom tänker, ska man stå där och hoppa med kuddavtrycket fortfarande i ansiktet??

Jag betalar faktiskt för jumpa och just nu tycker inte jag att dom tillgodoser mina behov...

Jag ser iallafall fram emot söndag, då ska jag yoga med Sus.

Tills dess funderar jag om jag ska ta fram stavarna jag fick i present och gå en sväng i skogen i detta underbara gråa, leriga väder...

Det blir nog så.

Idag har jag ont.

Igår kväll var jag för andra gången i mitt liv (med 1,5 års mellanrum) på gymmet. Och jag tränade utan att fuska! Bara en sådan sak!

Idag kom jag på varför jag brukade fuska... För att bespara mig smärta.

Men Igår tog jag mig i kragen och gick ner.

Jag har pratat om det sen i våras, men som vanligt nör det gäller mig så behöver jag mentalt en lång startsträcka.

Igår gymet. Fredag startgympa och söndag yoga.

Kul! :-)

Igår var jag verkligen låg...

Bottenlåg, faktiskt.

Ingenting var bra. Jag var arg och bitter på allt. T om färgerna på väggarna retade mig.

Till råga på allt så hade jag bokat in mig på kvällen, jag hade lovat Sus att följa med och shoppa.

Det var inte vad jag ville, jag ville sitta här hemma och vältra mig i min bitterhet.

Men lovat är lovat, och jag satte mig på bussen till Forum.

Och jag behövde det. Att träffa Sus och vara med henne ett par timmar.

Jag vet inte när det vände, men efter ett tag märkte jag att jag tyckte det var kul att gå med henne i affärer, även om inte jag skulle handla.

Jag fokuserade på annat än min lågstämdhet. Den försvann.

Precis som Molgan försvann för Alfons Åberg när han hittade en riktig vän.

Vad det är viktigt att umgås med goda vänner.

Inte bara veta att dom finns där, men att umgås, att få se dem och vara i deras närhet. Jag behöver det. Och ändå är jag så dålig på att ta mig i kragen och praktisera det. Det är så himla lätt att sätta sig i soffan och göra det bekvämt för sig. Och, visst, det kan vara skönt ibland. Men det är inte vad jag behöver. Det ger inte min själ någon näring.

Nej, nu ska det bli ändring på torpet!

Och den kan bara börja med mig!

Jag ser fram emot fredag, då kommer Yvonne.

Och jag ser fram emot söndag, då ska jag träffa Sus.

Idag är jag fortfarande pank och jag har samma färg på väggarna. Men jag bryr mig inte!

 Sånt är livet, det är inte hela världen, det vänder väl någongång. Jag har varit där förr..

Jag har folk omkring mig som tycker om mig och som jag tycker om, och det kan inga pengar ersätta.

Sus, tack för igår!

Yvonne, jag saknar dig!

Sarah, tre hus till salu, kom tillbaks!

Och till alla mina andra vänner, tack för att ni finns! CU! :-)