Hon slutar aldrig att förvåna.

Det är svårt att beskriva henne, hon måste upplevas.

Men jag citerar Micke som han sa när vi nyligen hade träffats:

"Jag trodde det där med blondiner var en myt, tills jag träffade Mia".

Men AnnaMaria är inte dum, absolut inte, hon lever bara i sin egen värld ibland.

Hon är den som började 1:a klass utan att ens kunna skriva "Mia". Hon gjorde en krumelur istället, och när jag fråga om jag skulle lära henne att skriva "Mia" på riktigt sa hon att det inte behövdes för hon hade redan signerat!

Hon är den som fick ut tre ord av ett. Ordet "vem" blev "vi e mer"...

Hon är den som frågade mig "Mamma, i Snövit och dom sju dvärgarna, hur många dvärgar finns det?"

Och ändå gick hon ut 9:an med VG och MVG.

Och så igår, när vi skulle åka buss.

Det regnade så vi hade ett varsit paraply och det är inte så trevligt att ha ett blött paraply i knät när man sitter på bussen.

Och när jag satt och tittade och tittade vart jag skulle lägga mitt paraply så kom Mia med en Metro. -Här, rulla in ditt paraply i den här.

Och det gjorde jag, och jag kunde ha paraplyt i knät utan att bli blöt.

Jag tittade på henne flera gånger under bussfärden och undrade om det var samma unge. Men så slänger hon ur sig något "smart" igen och jag inser att det är precis samma härligt underbara Mia.

Nu är stykhögen borta, julgaridnerna uppsatta, adventsljusstakarna på plats!

Men fy vad vemodigt det blev ett tag.

När jag stod där och rotade i mina julboxar så slog det mig när jag såg all julpynt.

Det är slut... Det är över...

All julpyssel som barnen har dragit hem år efter år från dagis och skola.

Det är över nu.

Aldrig mer kommer dom komma hem med tomtar av flörtkulor, smällkarameller eller korgar av papper...

En era är förbi i mitt liv.

Vad hemskt, jag svalde hårt då och jag sväljer hårt nu.

Under hela deras livstid är det här det man strävar efter; att dom ska bli stora.

Och nu när dom är där, så känns det hemskt.

Det tar slut så tvärt, mamman i mig hinner inte med.

Jag tycker det är skönt att dom har blivit stora. Men ändå.

Och jag som lovade mig själv att inte bli en nostalgisk snyftande mamma...

Det är jag inte heller, inte i deras ögon.

Men inom mig... *snyft*

Inget tröstande, det här går över, det är en övergångsfas.

Även kallad PMS...? :-)

Eller åtminstonde att jag hade hans förmågor.

Han kunde nämligen väcka dom döda.

Och det är såna förmågor man behöver när man ska väcka en tonåring...

Tänk att bara gå in till Max och säga "Max, res dig!"

Och så stiger Max upp...

Min yngsta fyller år på torsdag. 13 år, så snart har jag tre tonåringar (Gud hjälpe mig). Jag frågade honom, my mistake, vad han önskade sig och han svarade utan betänketid och i totalt avsaknad av skruppler: X-box 360!

Vet ni vad ett sånt spel kostar?! Han har Nintendo, X-box, Game cub, dator mm. Får dom aldrig nog?!

Det är faktiskt svångremstider!

Men vad gör jag, suckar för mig själv, känner hur jag får 10 gråa hårstrån till och kollar upp vart som säljer X-box.

Jag måste ha krystat ut min ryggrad i samband med förlossningen...

Gör det det hos er också?

Plötsligt stod det disk framme på diskbänken, tallrikar och bestick som någon har ätit med. Jag och Micke har varit på jobbet, två av mina tre barn hemma, men det var inte dom. Ingen ville kännas vid det när jag bad dom göra rent efter sig. Så mina slutsatser är; antingen har mina djur lagt sig till med olater eller så spökar det hemma hos mig.

Spännande! Ett fall för "Det okända".

Vill inte sätta upp en dold kamera heller för då skulle spänningen försvinna om att det spökar hemma hos mig.

Vill inte kännas vid att MINA barn skulle vara lata och slarviga.

Så har inte jag uppfostrat dem.

Nä, det är mkt mer spännande att det spökar.

Undra vad mer dom kan hitta på...?