Hittade en spegel som jag hade för någora, nåja, ganska många år sen. Det var min sminkspegel. Jag tyckte mycket om den. Den hade två sidor. En med en "liten" spegel och en sida med "förstoringsglas".

Perfekt!

Den stod i ett stativ och man kunde snurra den så som man ville ha den.

En dag när jag kom hem, jag minns det som igår, skulle jag noppa mina ögonbryn. Jag ställde fram spegeln och gick för att hämta en pincett.

Satte mig till rätta på stolen och skulle vinkla spegeln till rätt posision. Orörlig!

"Nej!" tänkte jag och tittade på spegeln.

I samma stund kom Mia in i köket.

-"Ser du mamma, jag har lagat den åt dig, den sitter fast nu"!

Hon hade limmat fast spegeln.

Den hade stelnat i en och samma posision.

Den var nu obrukbar.

Jag trodde att jag hade slängt den, men igår hittade jag den faktskt i en låda.

Så nu fick ni en till av Mias snilleblixtrar!

  Försökte fota limmet. Det syns inte så bra.

Idag fyller Romeo år!   

She done it again!

För ett tag sedan så beställde Mia en bikini och nåt mer från HM.

Efter ett par dagar kom paketet med tillhörande inbetalningskort.

Och jag hörde när hon pratade i mobilen med sin väninna att hon skulle ner till pressbyrån för att betala leveransen. So far so good.

Idag kom Mia och sa att jag måste ringa och prata med HM för att hon har fått en påminnelse trots att hon redan betalat.

-Ok, hur betalade du?

- Vad?

- Betalade du via internetbank eller betalade du på banken?

- Jag skickade inbetalningskortet.

- Vad?

- Jag skickade inbetalningskortet till HMs huvudkontor och sa att dom skulle dra pengarna från mitt konto.

Jag har inget mer att kommentera. Jag är mållös...

Jag bara måste skriva det här även om jag kommer att låta som en kärring!

Skärtorsdag: Sen vi flyttade in här vi bor för 6-7 år sedan så har jag varje påsk väntat på påskkärringsbesök. Vi har haft ett?!

Men iår igen, jag är en människa full av hopp, så köpte jag massor med godis till påskkärringarna.

Framåt eftermiddagen skulle AnnaMaria och hennes kompis till OC och handla, på vägen hem träffade dom på tre förvirrade påskkärringar.

-"Gå till det gröna huset" sa Mia. "Dom väntar på er där".

Och lite blygt följde dom med till vårat hus och när dom stod vid dörren så ropade dom "Glad Påsk".

Och jag blev jätteglad och överröste dem med godis.

Vart var mitt "Glad Påsk-kort"?! Jag fick inget eftersom dom inte hade gjort några eftersom dom inte visste att man skulle ge det?! Hallå?! Det var t om pyssel i skolan när jag gick!!

Och om dom gör det där, så kunde väl deras föräldrar tala om det för dom?! Slarvig!

Givmildhet lönar sig dock, och ryktet spred sig att det fanns mkt godis i det görna huset att få så kort därefter ringde det på dörren igen.

Där stod en häxgubbe och...... Spiderman. (?!)

Alltså, vad fan?! Det är påsk, inte Halloween!

På påsken kommer påskkärringar all annan utstyrsel hör inte hemma just en skärtorstag!

Jag stirrade på honom och tänkte: "Har han ingen mamma?!"

Men eftersom åtminstonde den ena var korrekt och dom hade bemödat sig att göra påskkort och grabben var ine så gammal så lät jag det passera.

Men jag är missnöjd. Riktigt missnöjd.

Jag minns när jag som barn tillsammans med mina vänner ritade massa påskkort. Klädde oss  i kjolar och sjalar och förkläden och fräknar och sprang runt på gårdarna och önskade folk glad påsk. Och medans man var ute och sprang så stötte man på jättemånga andra påskkärringar som gjorde samma sak.

Hela stan kryllade av små glada häxor.

Is this it?

Trist isåfall!

Max och AnnaMaria på den gamla goda tiden.

Mia sitter och läser sitt horoskop, fiskarna (och du kan också ta åt dig nu Sarah), och där stod det, jag citerar: ...man kan hitta ett visst irrationellt beteende.."

Hon stannar upp i läsandet, tittar i texten igen och utbrister irriterat:

-Hur kan dom påstå något sånt?! Jag är den mest logiska människan jag känner!!!

Ehum... Av familjepolitiska skäl kommenterar jag inget mer...

Mia, som hon alltid borde se ut...  

Biologitimme i småskolan. Ämnet var valar.

Läraren sa att det var fysiskt omöjligt för en val att svälja en människa då valen, fastän den är ett väldigt stort däggdjur, har en väldigt smal hals.

En liten flicka sa då att Jona svaldes av en val.

Irriterad upprepade läraren att en val inte kan svälja en människa; det är fysiskt omöjligt.

Den lilla flickan sa: "När jag kommer till himlen ska jag fråga Jona."

Läraren: "Men tänk om Jona hamnade i helvetet?"

Den lilla flickan: "Då vår du fråga honom."

---------------------------------------------------------------------------------------------

En dagislärare såg på barnen i klassrummet medan de ritade.

Då och då gick hon runt för att titta på deras alster.

När hon kom fram till en liten flicka som arbetade ihärdigt fårgade läraren vad hon ritade.

Flickan svarade: "Jag ritar Gud."

Läraren stannade upp och sa: "Men ingen vet hur Gud ser ut."

Utan minsta tvekan och med blicken kvar på teckningen, svarade flickan: "Det kommer de veta om en liten stund."

Igår när vi kom hem efter att ha storhandlat på Maxi, ringde ett par kompisar till oss Maria och Björn och tog intiativ till umgänge.

Tiden går fort när man har trevligt och vips var kl 00:20, dags för dem att åka hem.

Innan vi plockat undan och så, blev väl kl närmare 01:30 när jag kröp ner i min säng.

Jag var nästan på väg att somna när min älsta son, Max, som hade varit på Ålandskryssning med efterfest, hittat hem. Tyvärr var han i det stadiet att han inte kunde hitta nyckelhålet eller dörrklockan heller för den delen, så med ett ryck flög jag upp ur sängen när han ställde sig och bulltade på ytterdörren.

Han vinglande in med snabba steg. Och just som jag drog efter luft för att ge honom en utskällning, förstod jag att det var lönlöst, han vinglade runt i huset för att sen kraschlanda i AnnaMarias säng.

På väg mot min egen säng säger jag strängt åt Oliver att stänga av spelen i hans rum och gå och lägga sig! Klockan var nu närmare 02.00

02:30 ca, vaknar jag till av kanoneld och k-pistar.

Min yngsta son, Oliver 14 år, tror att nu sover dom så han kan smyga sig upp igen och fortsätta spela.

Upp ur sängen igen, bulta på Olivers dörr och halvskrikandes berätta för honom vad som kommer att hända om han inte stänger av och går och lägger sig nu med detsamma!!!

Tillbaks till min säng. Lägger mig till rätta och somnar.

03:02 (för att vara exakt) vaknar jag av att min mobil, som ligger kvar i vardagsrummet, piper att jag har fått sms...

Jag behöver inte undra vem det är, jag vet vem det är. AnnaMaria.

Hon kommer inte hem och sover då kl är förmycket och hon inte vill åka ensam mitt i natten. Visst, jag uppskattar att hon hör av sig, men just då, när man återigen masar sig ur sängen för att stänga av mobilens pipande, är dom uppskattande känslorna inte dom överväldigande..

Tillbaks till sängen.

Vet inte om jag hinner somna, men ca 03:45 vaknar jag av att Mia har kommit hem, hittat Max i hennes säng och försöker återuppliva honom för att få ut honom därifrån.

Hör hur Max vinglar runt, går ut i köket och dricker vatten, Mia är också ute i köket eftersom hon är hungrig och vill ha något att äta.

Jag går upp och säger tjurigt att hon ska stänga dörren som går från köket till den lilla hallen som leder till våra sovrum.

Går och lägger mig igen.

05:30 Vaknar med ett ryck. Mia har bestämt sig för att gå och lägga sig men inte i dom lakanen som "FylleMax" legat i så hon renbäddar. Med musik på, inte alls högt, men tillräckligt högt för att när hon är på väg med sina lakan till tvättstugan så stänger hon inte dörren till sitt rum och på så sätt väcker hon oss, ja, vid det här tillfället vaknar även Micke, och han ropar på henne att stänga dörren.

Jag ligger nu och undrar om jag ska gå upp. Men jag var trött och snart somnar jag iallafall om.

07:30, även här exakt, jag vaknar av min mobil igen, jag har fått sms. Den piper.

Min vännina skriver: "Hej, ring mig när du vakar. Kram"

Micke kommer med upp, han sätter på kaffet och jag ringer Sara...

Jag tyckte att jag var rolig när jag köpte en t-shirt åt Malte, 5 mån, med texten "Sover inte jag sover ingen!"

Så ironiskt, jag borde ha skaffat en varsin till mina barn...

"Mamma, kommer du att dö..?"

Den oundvikliga frågan, den brukar komma förr eller senare.

Max var väl i 5 års åldern när den frågan kom.

- Ja, det kommer jag, såsmåningom, sa jag.

- Kommer Papous (morfar) att dö? Och så fortsatte han med dom närmast anhöriga över 20 år.

Jag satte mig ner och pratade med honom om att komma till himmelen, och om Nagiala, faktum är att vi lånade även den boken och läste. Men när vi hade diskuterat klart var han inte så orolig. Mer på det klara, så gott det nu går, med döden. Den kommer drabba oss alla, men man behöver inte bli så ledsen för vi ses igen...

Två år senare var det AnnaMarias tur.

- Mamma, kommer du att dö?

- Jaa... började jag och förberedde mig för ännu ett pedagogiskt samtal.

Mia:

- När du gör det, kan jag få din klocka då?

Anledningen till att jag kom på det här var att jag pratade med mamma i telefonen nyss och hon hade stökat runt där hemma hos henne och hittat min guldklocka som jag fått av pappa i 18-årspresent, den har varit borta ett tag.

Behåll den där, för all del!