Sista tiden har allt gått i ett.

Det har varit mycket tidiga mornar och, för mig, tidiga kvällar. Helt slut på kvällen men mentalt så pass stressad att jag vaknar i ottan.

Så när Nasrin sa att hon hade sett reklam att Vikingline hade dansfest hela natten, känndes det inte rent spontant helt lockande. Men tanken att komma ifrån var och när jag sen såg att dom hade Golden Hits party, då var det taget!

Fast det som lockade mest var faktiskt buffén.

Jag hade bara ätit frukost bara för att vara säker på att kunna svulla maximalt.

Och det gjorde jag. Jag var så upptagen av maten att jag inte njöt av den vackra utsikten, vi hade bord precis vid fönstret, men jag knäppte några bilder för att påminna mig om att jag satt bra till.

Och trots att jag var öm i käken efter tandläkarbehandlingen så lyckades jag ändå få i mig.

Två ggr kallrätter

En gång varmrätt, plus plock från Nasrins tallrik (synd att kasta mat, liksom)

Ostbricka och tillsist efterrätt.

Sen var det ner till hytten och göra oss i ordning och gå upp till baren och dricka vodka som är utomordentligt bra för matsmältningen!

Roligt var också att när jag och Anneli och Nasrin satt där och tittade ut över dansgolvet så hittade vi på fler arbetskamrater! Kul!

Lite amatörsmässigt av oss var att boka frukost dan efter.

Vi kom ju inte i säng förrän kl var runt halv fyra på morgonen och satt vid frukostbordet vid 9.

Det blev att vi gick tillbaks till hytten sen och jag och Anneli sov nästan hela tillbakaresan tills Nasrin väckte oss så vi skulle hinna till taxfree:n.

Tack för trevligt sällskap och en trevlig tur!

Min fina scooter blev ju stulen, så jag fick köpa en ny.

Är det nåt jag inte behöver så är det extra utgifter, så sluta ge mig det, tack!

Det räcker med alla inköp jag måste göra iallafall i samband med flytten.

Jag har ingenstans att ställa in moppen här jag bor nu, så jag var tvungen att köpa ett överdrag till den. Det jag ville ha fanns på Jula, som ligger ute på Värmdö.

När jag ska någonstans med moppen där jag inte hittar så har jag alltid tagit rygg på Micke. Men jag måste lära mig att blir mer självständig, så jag bestämde att jag skulle ta mig dig själv. Eller, nja, nästan alldeles för egen maskin, Micke fick ge mig en karta för säkerhetsskull.

Med den i handen kom jag till Jula.

Och jag fick det jag ville ha och jag tog mig hem. Alldeles själv!

I måndags blev livet lite lättare ändå.

Bella och jag tillbringade en liten tid i Slakthusområden med varsin mobil i handen och installerade GPS funktion!

Jag har ju haft karta på min, men jag kan ju inte hålla den och köra därefter eftersom jag behöver båda händerna när jag kör. Nu pratar hon i örat på mig istället. Vad kan gå fel nu?!

Glory, glory hallelujah!   

Så kom dagen då jag officellt flyttade.

Jag måste säga att jag inför den här flytten var helt ofokuserad och totalt oplanerad. Så när dagen kom var allt ganska kaotiskt.

Det var hur mycket saker som helst som jag inte kunde ta med mig. Och hade jag varit mer planerande så hade jag kunnat skänka bort mycket mer. Men nu skedde allt i sista minuten så det blev sååå mycket saker som åkte till tippen.

Fyra såna lass bara släng.

Mycket av min tid gick även åt att vara mina plastburkar och skålars Raoul Wallenberg. Vilket jag märkte senare inte hade någon veran eftersom dom, läs AnnaMaria ,  slängde dom när jag inte såg.

Hade verkligen behövt en och annan, men tyvärr...

Det jag sörjer allra mest är barnens saker som jag hade sparat. Dom var helt onolstalgiska över att slänga gamla teckningar och leksaker, men jag grät inombords.

Lördag kväll, trötta och möra efter att ha kämpat hela dagen tog vi oss till Herrgårn för att äta middag där. Sen hem till kaoset i lägenheten för att sova, för vi var inte helt färdiga med huset, fler saker skulle till tippen.

När jag vaknade på söndag morgon och skulle åka och handla frukost var min moppe borta. Stulen. "Välkommen till ditt nya område"!

Jag har däremot svårt att tro att det är någon i ormådet, 85% av dom som bor här är familjer med små barn. Polisen trodde inte det heller, tydligen figuerar det en liga som åker omkring och stjäl mopeder, min var ingen match då den, där den stod, var bara att lyfta in i någon skåpbil.

Söndagen var nästan värre än lördagen, för alla var vi trötta efter gårdagen och nu hade vi dessutom ingen skåpbil utan bara en kombi.

Men det gick och sakta men säkert blev det tomt i huset och jag kunde lämna det bakom mig.

Hemma i lägenheten var det däremot allt utom ordning. Inga garderober, ingen källare och massa kartonger överallt. Plus att vi plötsligt blev 5 personer i min lilla lägenhet.

AnnaMaria som hade varit ruskigt duktig på att rensa bland mina saker visade sig vara sämre med sina egna, inte en pryl kasserades.

Bara så alla får en liten iblick, hur jag har haft det.

Köket:

Vardagsrummet.

Och mitt sovrum

Då har vi alltså packat upp så mycket det gick.

Det betydde mer rensning.

Och ytterligare en tur till Ikea för att inhandla förvaringsutrymmen.

Jag borde ringa till lönekontoret och be dem skicka min lönecheck direkt till Ikeas huvudkontor.

Innan den här flytten hamnade jag i klimakteriet.

Mentalt och psykiskt det värsta som har hänt mig. Jag hamnade helt nere i avgrunden. Jag vet idag hur det psykotiska helvetet ser ut. Hemskt! Ingen kvinna borde hamna där. Ingen annan heller för den delen.

Men som tur var så finns det hjälp. För min del hormoner.
Stor skillnad!!
Jag är så glad att jag fick dem och att jag inte behövde vänta länge med att få en tid hos gyn och att dom hjälpte mig så bra och så snabbt!

Men du blir ju inte heeelt symtomfri. Och med den här flytten också så blev allt så tungt och rörigt.

Många har nog märkt att jag inte småpratar när folk ringer, jag vill inte, jag blir bara stressad just nu. Kan inte fokusera på mer än en sak. Inte heller hör jag av mig, det av samma anleding.Jag har inte glömt bort någon, jag kan bara inte just nu...

Men jag måste säga att jag trivs i min lägenhet, trots röran.

Jag trivs i mitt nya område också, så många fantastiska människor som bor här. Underbart!

Jo, just det.

Ni såg röran, bortsett från oss människor som bor här, så rör sig även en hund och en katt i det också. Så man måste hela tiden ha koll på att inte trampa på dem där dom ligger.

Nåja, det tar sig trots allt. Det blir bara bättre och bättre... :-)

En sak som jag inte kommer att sakna med huset är kattluckan!

Frasse kommer aldrig mer att kunna släpa in någonting. Ja, han har börjat gå ut här nu.

Det sista han tog in, kvällen innan vi flyttade var detta.

Athos och jag försöker hitta nya promenadstråk, Svartpotten har blivit utbytt mot Myrsjön.

Athos är nöjd bara han får färskt gräs att mumsa på. Annaras tycker jag inte att vi har hittat den perfekta rundan än.

Den här påsken gick mig obemärkt förbi i den bemärkelsen att den skulle vara en helg.

Först för att jag jobbade fram till långfredagskvällen och sen för att dagen för flytten närmar sig med stormsteg och det går ganska trögt för mig.

Enda lediga dagen jag hade påskveckan var tisdagen och då var även AnnaMaria ledig och vi röjde som tusan här hemma. Många "braattha" saker åkte ner i svarta plastsäckar. Även saker jag inte ville skiljas ifrån var jag tvungen att göra mig av med pga den kommande platsbristen.

Samma dag blev jag även av med vardagsrumsbordet, soffborden, sidebordet och hyllan, snacka om att det kändes snopet..

Senare under veckan bekantade jag mig med i stort sett alla mina grannar, det var när vi skulle bära upp reglarna. Dom gick inte in i hissen så det var bara att kånka dem upp fyra trappor och varje gång jag skulle vända mig slog jag i varenda dörr...

Sovrummet ska ju bli två mindre sovrum. Och Max skulle fixa det om det inte vore för att han drog till Prag istället, men han skulle fixa det när han kom hem, tar inte mer än två-tre timmar att slå upp en vägg... Ja, men det ska dit en dörr också.... Och resten av det vi böhöver för att bygga som tex gipsskivor...?

Och här kommer fördelen med att ha varit gift ett par gånger, man har lite folk runt om sig som kan hjälpa till (såna som inte kan säga nej eftersom man är "familj"). Så jag skickade hans pappa på att skaffa det åt mig.

Lördag kom tack och lov Micke och hjälpt mig.

Min bror också, även om han och jag mest var handlangare.

*tjoff* sa det och så var det ett dörrhål.

Och så väggen.

Söndagen spenderades återigen på Ikea.

Efter 5-6 timmars letandes, måttandes och beslutandes kom febern som ett brev på posten. Helt olägligt. Men jag hade ju rekognoserat veckan innan så jag visste ju vad jag skulle ha i det mesta.

Sen var det bara att åka hem och bädda ner sig för trots det otroligt vackra vårvädret så huttrade jag och frös.

Måndag, feber eller inte feber var det bara att ta sig till lägenheten och sopa och våttorka allt byggdamm eftersom möblerna skulle komma idag.

Micke kom och hjälpte mig igen. Fyra gånger skurade vi hela lägenheten, och det är vid såna tillfällen man är tacksam för att den inte är så stor. Det var jobbigt nog.

Det blev en tidig kväll även på måndagen.

Idag har jag tack och lov varit feberfri, men jag bestämde mig för att ta det lugnt idag, för jag vet hur det blir annars, jag ligger utslagen på kvällen igen.

Men imorgon då blir det att jobba effektivt, nu är det inte många dagar kvar. Men väldigt många saker och alla mina nyinköpta möbler ligger oihopskruvade i sina kartonger och väntar...

Om jag genomlever den här flytten utan att få en stroke måste jag nog gå och tända ett ljus och tacka Gud....   

Första veckan i april är nu över, den gick på ett ögonblick.

Första april var jag i Nacka Forum på mäklarbyrån och fick alla nycklar och betalade för min lägenhet.

Efter åkte jag dit och ställde mig i den tomma lägenheten och undrade vad fan jag gjorde där.

Det här var inte ett ställe jag skulle vara på....

Verken jag eller Micke kan ta med oss några av våra nuvarande möbler till våra nya hem, så vi har fått lov att köpa nya.

Jag hade varit på Chili i sickla och beställt nytt köksbord och stolar och nu stod dom i hallen i nya lägenheten och väntade på att bli ihopsatta.

Jag har alltid varit en bra teoretiker men en usel praktiker, så det skulle bli intressant att se hur jag skulle få ihop detta helt själv.

Men när jag tittade på instruktionen fattade jag ingenting. Nada.

Jag kunde nästan gissa hur det skulle vara, men bestämde mig för att lägga ner.

Micke, som hade ringt när jag stod och packade upp, ringde senare igen för att höra hur det hade gått.

Dagen efter var han där och skruvade ihop det...

Till mitt försvar vill jag säga att även Micke tyckte att instruktionen var otydlig.

Resten av veckan har gått åt till att jobba och plocka ner och ihop saker här hemma, beställa och avbeställa osv..

Jag var nere på våran Coop och handlade, som jag brukar, och även om jag inte känner någon av personalen, så känner jag igen dom flesta av dem och dom mig, men när jag gick där i mina egna tankar så kom en kvinna som jobbar där och frågade: "Hur är det?"

Jag ryckte till: "Va?!"

Hon: "Hur står det till? Du har sett lite sammanbiten ut på sista tiden?"

Jag, log instiktivt och svarade snabbt: "Jasså? Jo, det är bra." Tog ett steg och stannade, om t om hon har märkt nåt och har omtanken att fråga så borde jag ha hövligheten att svara ordentligt, så jag vände mig om och förklarade att jag höll på att flytta och det var lite jobbigt just nu, till och från.

Och hon berättade att hon också var mitt uppe i ett "intressant" skede i sitt förhållande. Och det hela slutade med att hon inte tyckte vi hade ältat det här färdigt och att vi absolut måste träffas och dessikera det, sådär som bara vi kvinnor kan. ;-)

Vad ororar jag mig för? Det finns fantastiska människor runt om överallt. Alla som visade mig omtanke på FB när jag var ledsen, alla på jobbet, i grannskapet, ja, t om i affären. :-)

Efter historien med köksbordet, läs förnedringen, så besätmde jag mig för att alla möbler som måste skruvas ihop ska i fortsättningen köpas på Ikea, där dom har förstårliga instruktioner. Så jag och Yvonne, och halva Stockholm, åkte dit i lördags.

Vilken skillnad! När jag sa att jag ville titta på nånting var det ingen som suckade och ifrågasatte om jag verkligen måste titta på det nu, eller väste mellan tänderna att vi inte kom hit för att titta runt utan bara gå till dom avdelningarna som vi hade ett ärende till.

Men Yvonne sa bra "javisst!"  och så gick vi omkring och provsatt, och provlåg, vände och vred på saker och möbler.

Ångesten för flytten börjar avta och jag börjar faktiskt känna att det kommer att bli bra, jag tom ser fram emot det nu. :-)

Efter att ha gått omkring i sju timmar på Ikea sjönk mitt blodsocker så jag fick yrsel, så innan vi lämnade stället fick vi sätta oss och fika. Blodsockerfall är inte att leka med, det krävde två sockerbomber, just in case, ingen vill ju svimma på bussen.

Hela den här veckan har varit väldigt hektisk. Jag har somnat som en stock absolut senast kl 23. Inte likt mig. Jag har heller inte kunnat använda min laptop då den hade fått spunk, men Micke erbjöd sig att fixa den samt att bjuda på middag efter Ikea.

Så jag åkte hem, lämnade det jag hade med mig, tog moppen och åkte för att inta en ganska sen middag.

Medans Micke höll på med min dator, låg jag i soffan och slötittade på tv. Vaknade av att Micke frågade om jag sov.... Nä, jag mediterade?!

Morgonen var mer angenäm då han hade varit och köpt nybakad baugette och jag vaknade till kaffedoft.

Nä, too soon för övernattningar hur trevligt det än var blev det för rörigt i huvudet efteråt. 

Men jag gillar när jag får frukosten serverad, det är det som förstör allt, vore det inte för det hade jag sovit i min egen säng. Nä, det här går inte, jag blev på dåligt humör igen... Men det gjorde å andra sidan att jag blev väldigt effektiv när jag kom hem. :-)

Jag åkte till lägenheten med lite saker, bla mina gardiner som jag har i vardagsrummet och som jag tycker mycket om. Dom har Sarah och jag sytt för länge sen, eller det var mer Sarah som sydde, men vid några tillfällen satt jag bredvid som sällskap. Och det var då som jag kom på att grannen mitt emot, som jag redan har varit hemma hos för dom bjöd in mig den dagen jag försökte skruva ihop bordet, sa att det var bestämt att dom ska byta fönster och ballkong i sommar, det betyder att det inte skulle vara någon idé att sätta upp gardiner... *suck*

Jag gick runt i mitt tomma hem, och började öppna luckorna i köket, jag har inte rört nåt där, och upptäckte att nedersta lådan är inte bara en låda, det är en pall också! Fantastiskt till lilla mig! Det är nog meningen att jag ska bo där endå!

Idag var jag bjuden på lunch hos Perla, det var ett välkommet avbrott.

Jag var sen, som vanligt numera, så jag var tvungen att ta moppen i ösregent.

Ångrade mig att jag inte tog ett kort, jag var helt genomsur när jag kom fram, men den goda maten gjorde att jag inte brydde mig om nåt annat. Och mat med mig hem fick jag också så jag slapp att tänka på middag.

Tack Perla!

Mars är första vårmånaden.

Våren, när allt föds på nytt.

Nya blommor, nya blad osv...

För mig är det också mycket nytt som händer. Så det kändes helt ok att ta sig ner till Kungsträdgården den 18 mars för att fira Nouroz, det persiska nyåret, och det persiska nyåret inleds med Eldfesten.

Hela Kungsan var fylld med vackra glada människor, god mat och vacker musik.

Nyårsönskningar,  typ, man ska hoppa över eldarna och säga en ramsa om en önskning. Tyvärr fann det inte en susning att jag skulle lära mig den. Och inte heller hann jag önska mig nåt annat heller då jag hade fullt upp att koncentrera mig att inte få mina könshår uppbrända eftersom jag och Nasrin hoppade i början och då brann lågorna ganska höga.

Allt avlutades med ett spetakulärt fyrverkeri.

Min vana trogen började jag även ett nytt liv. Som jag gör varje vecka. Nu fick jag sällskap av min bror, hitkommen från en annan del av Sesamestreet....

Jag kan säga att han tog ut sig denna dag och rörde sig inte ur fläcken på flera dagar.

Så då blev det att båda tog en paus i vårat beslut att powerwalka varje dag.

Earth hour gick inte så smärtfritt som jag hade hoppats. Trots att vi har gjort det varje år sen det började så var det högljudda protester iår. Från Oliver då, som satt och spelade över nätet och var inte alls glad att datorn skulle stängas av. Så när vi andra släckte ner och satt och spelade traditionellt familjespel gick Oliver och la sig i protest mot att livet var så orättvist.

Jodå, det är helt nersläckt här, men min kamerablixt kan lysa upp månen. B t w, jag vann.

Sen vill jag säga att säsongen är igång igen. Moppen lagad och nytvättad! Förra sommaren körde jag dryga 400 mil med en. Få se hur långt jag kommer iår.

Hittills har jag inte börjat packa än... Jag jobbar på det men det går trögt...

Grinchen som stal våran vår.

Enda sen förra veckan när hans biljett till Sverige bokades så har han tjatat över att han vill ha snö.

Det var ju 18 år sen som Sakis flyttade tillbaks till Grekland och har sen dess inte fått uppleva snön, stackars han... Så nu är det det enda han tjatar om. Och han blev bönhörd. Sen i fredags eftermiddag så har vädret varit kallt, blåsigt och snöigt.

Våren som var på väg innan fredags är ett minne blott.

I måndags, medans jag väntade in att det värsta snöfallet skulle avta så jag kunde gå till jobbet, ville Sakis att vi skulle gå ut och ta några foton som han kunde skicka ner till sin fru (som inte är imponerad av snö el kyla).

Vid ett tillfälle så hukade sig Sakis för att han ville få med sig Athos på kort. Athos däremot har svårt att stå still i mer än två sekunder så han började röra sig och jag flyttade med.

När vi sen kom in och tittade på korten höll jag på att skratta ihjäl mig, på alla kort är en gren framför ansiktet på Sakis.

Personligen tycker jag att de är dom bästa korten på honom! :-)

Fördelen (om det finns någon)  med att ha en emotionell handikappad man är att du kan vara säker på att denna kommer att sky varje form av situation att hamna i ett läge där han utsätts för känslor han inte kan hantera. Det gäller såväl hans egna som andras. Så när jag gick upp igår så hade Micke redan gett sig av. Utan ett väsen.

Jag gick ett varv i vårt hem och tittade på tomrummet efter honom och sen bestämde jag mig att lägga mitt fokus där det hörde hemmma.

På min förstfödde som fyllde 24 år!

Närmsta familjen slöt upp på restaurang Pong i stan för en födelsedagsmiddag.

Jag och Oliver på bussen på väg in till stan.

Jag och födelsedagsbarnet.

Efter på tok för mycket mat (och för mycket öl för vissa) vill personalen på Pong stänga och gå hem.

Men då var typ alla redan på gåvidare humör och vi gick i regnet genom gamla stan och hamnade på en Irländs klubb som jag just nu inte minns namnet på trots att jag har varit där flera gånger.

Mysigt, bra stämning, bra liveband och mera öl.

Mina älskade killar!

Min finaste AnnaMaria och deras fina kusin Carolin.

Jag funderade länge om jag skulle publicera det här kortet. Jag känner mig lite tvungen, trots otaliga försök att få Uffe att se ok ut åtminstonde på nåt kort så misslyckades vi. Så av alla hemska foton på honom från igår var det här det minst hemska...

Ok, jag blev inte så bra jag heller....

Japp, ni som vet ser rätt!

Det är min lillebror Sakis som är längst till vänster. Dagen till ära hitkommen från Grekland.

Det blev en sen natt och Stockholm visade inte direkt upp sig från sin bästa sida med regn, storm och, som pricken över i, snö under en och samma natt.

Welcome to Sweden! :-)