Det är inte första gången jag går vilse i skogen.

Det är typ nästan varje gång jag går ifrån stigen, men det här var nog det värsta vilse jag någonsin har varit!

Jag hade inte tänkt förvilla bort mig så länge heller eftersom jag hade Athos med mig och han är ju inte så ung längre, jag skulle gå till dom markerna som jag var i höstas.

Jag skulle plocka kantareller för jag ville göra såndär pastasås som Lisa hade gjort dagen innan och så skulle jag plocka blåbär och göra en paj eftersom solen sken och jag var på gott humör.

Efter en timme hade jag en burk full med blåbär men inte hittat en endaste liten kantarell.

Jag var precis på väg att ge upp när jag i vändningen skymtade nåt gult. Massor med stora fina kantareller!

Och jag blev som vanligt alldeles till mig att jag bara sprang runt och plockade utan att ens notera åt vilket håll jag gick.

Om ni tittar i bakgrunden på bilden så skymtar man fler svampar och så där var det hela vägen.

Tillslut viste jag inte åt vilket håll jag skulle gå.

Jag kände mig ganska säker för jag trodde jag visste på en ungefär vart jag var, men det skulle visa sig vara helt åt skogen... (där fick jag till det).

Vi hanade så högt upp och där irrade vi omkring ett bra tag tills vi kunde hitta ett sätt att ta oss ner, för att upptäcka att vi var uppe på ett annat berg...

Men jag hittade fina blommor däruppe som jag inte sett nere på marken.

Hela bergstoppen var full av dessa vackra blommor.

Efter det andra berget trodde jag att jag var nere på marken, men det var jag inte och där jag gick tog det stopp då det kom träskmark, så jag fick klättra upp igen på ett tredje berg...

Vid det här laget började jag bli orolig för Athos, det var varmt ute och torrt uppe på bergen så fort jag stannade så passade han på att vila, stackish!

Här var en av stigarna som jag trodde skulle leda mig till huvudstigen, men det visade sig var deadend...

Fem timmar tog det oss att komma ut ur skogen, vid det laget drog både jag och Athos benen efter oss.

Gullisen! Han gick tappert med mig hela tiden, klättrade och balanserade och hade sig. Det är inte för intet han kallas kamphund! :-)

Uppe vid tredje toppen började jag känna igen mig när jag tittade ner och jag visste plötsligt vart jag var men inte hur jag skulle komma ner.

Det känndes ganska hopplöst när jag upptäckte att jag igen måste gå uppåt för att så småningom ta mig nedåt.

Tillslut blev det så desperat att jag, som i vanliga fall är väldigt ormrädd och passar mig för vart jag går, sket fullständigt i hur det såg ut.

Jag skulle ner/ut/hem och hunden skulle inte behöva lida för att jag är nojig..

Såhär såg min terräng ut i stort sett hela vägen..

Men nu är jag hemma, min stackars hund sov i flera timmar, reste sig och åt och drack och gick raka vägen och la sig igen.

Pastasåsen är tillagad, och den blev god!

Och den här ekade i mitt huvud när jag irrade runt:

Jag har börjat mitt nya liv igen.

Sen i tisdags har jag gått ut och gått varenda morgon.

Så även i torsdags, bara det att jag började med att möta rådjursmamman med sina två små söta bebisar.

Natrurligtvis tycker jag dem bara är söta på håll, jag vill inte gärna ha dem inpå mig eftersom jag inte litar på mamman...

Hon har horn.

När jag märkte att dom inte hade bråttom och jag ville klocka min runda började jag stampa och schasa bort dem och motvilligt lämnade dem stigen så jag kunde gå förbi.

Efter min runda flöt dagen på i riktig semesterlunk, det enda jag hade att passa var Olivers tandläkartid. Men när dagen gick märkte vi att det blev ju riktigt fint väder. Båtväder, enligt Micke. 

Så efter en snabb uppgörelse med Susanne och Staffan bestämde vi att vi skulle ha en båtdate till havs.

Medans vi väntade på att åka till tandläkaren hann jag slänga ihop en pastasallad, kycklingen köpte vi på vägen.

Och så åkte vi ut och mötes någostans mellan Dover - Calais.. ;-)

Efter en trevlig kväll där många världsproblem löstes så var Susanne och Staffan tyvärr tvugna att åka hem eftersom dom skulle upp tidigt dagen därpå.

Micke och jag blev kvar och låg över.

Dagen efter puttrade vi i hamn och Micke körde hem mig eftersom jag hade en fikadate och en kvällsdate.

På väg hem ringde Erik från Atelje J&E där vi har gjort min vigselring och nu håller han på med Mickes och sa att han ville att Micke skulle komma in och prova den.

Tur för mig för då kunde han släppa av mig i Årsta hemma hos Anneli och hennes söta döttrar Mathilda och Alva som bjöd på fika med flera sorters kakor.

Efter att jag tryckt i mig 2-3 bullar, en kaka och flera chokladbollar bestämde jag att det här skulle jag få betala med en skogsrunda när jag kom hem.

På bussen hem öppnade sig himmlen och ner kom världens störtskur.

Bussen kröp fram på motorvägen för det var nästan omöjligt att se, för att inte tala om alla vattenpölar som var livsfarliga.

Runt oss dundrade åskan och det blixtrade med jämna mellanrum.

Oliver ringde och sa att vi hade fått strömavbrott... Typiskt!

Jag var så glad att jag, trots att solen sken när jag klev ur bilen, sträckte mig efter paraplyt.

Väl hemma var strömmen tillbaks och jag fick den stora äran att laga middag till min  son.

Sen bytte jag om till lite mer långärmade kläder och tog mitt paraply och gick iväg till Lisa som väntade med god mat och gott vin.

Där spenderade jag resten av kvällen tills jag tog den vinglande vägen hem.

För många år sen sa min kompis Lokman till mig:

- Dina, jag har bott i Sverige i 15 år, och en sak har jag lärt mig om svenskarna.

Jag:

-Vaddå?

Lokman:

- Man kan aldrig lita på deras väder!

Och det är faktiskt sant. Det är bara här (och möjligen i andra skandinaviska alt länder i norr) som du kan få så omväxlande vänder. Ibland på en och samma dag.

Som igår. Fint väder på morgonen. Lagomt till lunch var vi i närheten av Norrtälje för att hälsa på Mickes pappa och Kerstin. Då kom duggregnet.

Och sen duggade det på nån timme tills det började tillta och plötsligt slog blixten ner bara några meter från huset och åskan fick hela kåken att vibrera.

Och så gick vi från regn till hagel. Massor med hagel...

Och efter hagel så ösregnade det.

Våra planer att plocka svamp gick om intet så vi hoppade alla in i bilen istället och åkte ner till det nyöppnade köpcentret i Norrtälje.

Vid det här laget så hade ösregnet övergått till sommarregn, dvs stora regelbundna droppar och sol.

När middagen var klar hade det slutat regna och det var så pass behagligt så vi kunde sitta utomhus och äta.

När kaffet serverades så började solen titta fram.

På väg ut till Mickes föräldrars landsstället åker man förbi ett stenbrott. För några är sen när man höll på att bryta sten där råkade man gräva fram en källa och sen dess så har det blivit en omtyckt badplats för folk som gillar att bada varmt. Vattnet är inte så djupt, på dom ställerna jag har sett, så jag kan tänka mig att klipporna runtomkring och solen värmer upp det ganska bra.

Micke ville stanna och inspektera på nära håll, vi har åkt förbi den flera ggr men aldrig stannat där. Och faktiskt vid halvåttatiden på kvällen hade det blivit tillräckligt soligt och varmt för att flera personer skulle ha letat sig ut bland klipporna..

Athos hittade på en ny lek, svälja grodbarn, vi fick säga till honom flera gånger att låta bli grodorna... Dom var ju så små och söta..

Vi vaknade upp i vår vik med strålande sol, vilket passade oss väligt bra för vi hade bestämt att träffa Pernilla och Oskar idag ute på deras ö.

Meningen var att vi skulle tillbringa dagen där och framåt kvällen köra ifatt Mickes son Lukas och hans flickvän Siri.

Men nästan framme vid Orrön ändrades planerna när Lukas ringde och sa att dom kommer till oss...

Orrön har jag hört talas om i många år, Pernilla brukade som barn vara där ute men jag har aldrig varit där.

Jag blev helt betagen av den vackra ön!

Och Pernilla och Oscars hus som låg så vackert uppe på en höjd!

Allt var drömlikt!

Sagodrömlikt.

Pernilla och Oscar hade kommit i semesterlunket och bara njöt.

Nä, nästa sommar, om det inte blir så att Pernilla och Oscar åker tillbaks dit, så kommer jag att befinna mig där åtminstonne två dagar. Ostört! :-)

Vi styrde iallafall kosan ut mot Stockholmsyttre skärgård och jag vet inte riktigt vart vi hamnade, men vi tog en prommenad runt ön och den var trevlig, tills Micke skulle gå och "kasta vatten" och höll på att trampa på en orm...

Det var väl då det bestämdes att middag skulle intas i båten och inte på någon klippa.

Dagen efter, dvs lördag, började bra men alla prognoser pekade på nåt annat så vi, jag och Micke, bestämde oss för att åka hem i god tid så vi sa hejdå till ungdomarna som skulle vidare och vi riktade in oss på Ingarö.

Lagom tills vi var mitt på Nämdöfjärden började vinden tillta och molnen hopa sig och vattnet bli smått obehagligt vågigt, men vi hann till bryggan i tid iallafall och hem också innan regnet uppenbarade sig.

Hela kvällen igår gick åt till att försöka få soffor och golv att sluta gunga.

Min äldsta son överraskade med att uppenbara sig.

Men att vara med på en fint foto med sin mamma var inte lika lockande.

Vi fick besök också av ett annat nygift par.

Maria och Björn kom på en snabbvisit. Själv var jag slut och efter att ha slöglott på tv:n en stund gick jag och la mig ganska tidigt.

I flera år, typ åtta, har Micke och jag sagt att vi ska gifta oss men varje år har alltid nåt annat dykt upp.Det har alltid varit möten, eller kurser, eller semester, eller.., eller..

Så iår när vi undrade om vi skulle kunna klämma in ett bröllop det här året så sa jag till Micke att han bara skulle välja en dag.

Och han valde den 12 juli, min födelsedag.

För mig kunde han inte valt en bättre dag, nu behöver jag aldrig mer fylla år! ;-)

Och sen blev det bråttom!

För det var inte så att vi pratade om det i vintras och vi hade tid, nej, det blev lite mer att "nu kör vi!"

Jag skulle inte ha tid att leta efter klänning, så den beställdes på nätet.

Skor däremot behövde jag så jag kontaktade min väninna Susanne och det blev en dag på Forum.

Jag kom hem med ett läppstift, ett halsband och ett par skor efter mycket om och men.

Hon däremot lyckades hitta nåt i princip varje butik...

Sen var det lugnt några dagar tills jag det nästan var dags och jag hade en fråga ang namnändringsblanketten från skattemyndigheterna.

Tjejen på skm:

- Ja, blanketten måste in innan vigseln och sen tar det 2-3 veckor...

Jag:

- Say what??!!

Hon upprepade sig.

Jag:

- Jag har inte två till tre veckor, jag gifter mig om två dar!!

Kvinnan på skattemyndigheten skrattade:

- Det är fint att du är ute i god tid!

Jag:

- Alltid!

När vi hade skrattat klart åt panik och eländet så tipsade hon mig om att direkt åka in med pappret till närmsta skattekontor, lämna det över disk och be att få en stämplad kopia.. Det var viktigt med den stämplade kopian, för det var det som  var beviset på att jag hade handlat innan vigseln.

Det här var inte det enda pappret som inte kom in i tid, vigselbevis och hindersprövning fick jag också åka in med, dom handlingarna vill kommunen ha minst två veckor innan... Men dom löste det ändå.

Det har jag märkt, att det löster sig alltid.

Folk är faktiskt väldigt hjälpsamma! :-)

Jag tittade på väderleksrapporten för veckan och torsdagen såg inte lovande ut.

Eftersom jag har ett hår som inte tål fuktigt väder utan börjar vrida och vända sig vid minsta fukt så förstod jag att min frisyr skulle vara körd.

Men så kom jag på att jag någonstans hade permanentvätska som jag köpt för läääänge sen när jag fick ett infall att bli lockig. Men sen klippte jag mig och den kom aldrig till användning, undrar om inte jag hade den kvar? För jag tänkte som så; om man använder den vätskan med spolar så blir håret lockigt. Men om man struntar i spolarna och bara kammar in vätskan så måste håret bli rakt...?

Började rota i badrummet och visst var vätskan kvar!

Dammade av den och satte igång.

Ok, så här i efterhand så kan jag erkänna att det här var kanske inte en av mina brightaste ideer, men visst blev håret rakt. Spikrakt!!

Det var ett helvete rent ut sagt att föna till håret sen, det ville bara hänga ner!!

Ett tips till blivande brudar. När Susanne och jag skulle till forum så gjorde vi ett stopp vid orminge blomsterbutik och jag klev in först och sa att jag ville beställa en brudbukett.

- Självklart, sa dem, vi har buketter från 800-1200 kr för dom vanligaste.

Men som tur var så kan jag inga blommor, mer än ros, typ, och kunde inte lämna någon beställning så när vi kom ut så tipsade Susanne mig om att inte säga brudbukett för då blir priset så mycket dyrare.

Jag hittade inte dom blommorna som jag fastnade för på en bild på internet, och började fundera om jag överhuvudtaget behövde blommor?

Men så kom jag på att jag inte kommer veta vad jag ska göra med händerna när jag stod där så på bröllopsdagen körde jag och Micke ner och köpte en bukett. Bara en bukett. Och jag var jättenöjd med den!

Knappt en timme innan vi skulle åka iväg kom ett blombud.

Det var från min mamma.. Gullisen! Jag blev så rörd så tårarna kom och AnnaMaria fick säga åt mig att sluta för dom ville inte vänta på att jag skulle smina om mig...

Så hoppade vi in i bilen och körde mot Nacka Stadshus.

Mötte upp våra vittnen, Susanne och Staffan, och så citerar jag Bruce Springsteen: ... and the judge put it all to rest...

Sen åkte vi in till Söder och restaurang Faros.

Där vi möte upp Mickes dotter med sambo och avnjöt en mycket god middag, och med mycket trevlig service!

Jag har tyvärr inte så många bilder och ingen därifrån då Susanne och Staffan stod för kameran.

Efter middgen så gjorde vi ett sabbt stopp hemma och hämtade det vi behövde och åkte iväg ut till Ingarö där vi hade båten.

Susanne och Staffan kom dit före oss och överraskade oss.

Vi tog dom faktiskt på bar gärning när dom höll på... :-)

Så åkte vi iväg till ett litet favvoställe som vi har och la till där över natten.

Och få inga fantasier nu, för bruden hade druckit för mycket vin under kvällen och stöp i säng med kläderna på.. :-/

Och som avslutning vill jag säga till Susanne: Jag är så glad och tacksam att just Du var med mig den här dagen. Ingen annan kunde fylla den platsen!   

Sen vi köpte våran båt förra året har jag hela tiden tänkt att den inte ska bli så långvarig.

Detta är inte riktigt min typ av båt.

Den går för snabbt!

*tjoff* Säger det och så är vi där.

När vi hade snipan, som puttrade fram, så var även färden dit vi skulle också en upplevelse.

Så vi pratade om att sälja den här båten och vi hade väl i princip bestämt oss när Micke ringde och sa att motorn låter konstigt...

Upp med båten igen och för att göra en lång historia kort så gick det här motorkalaset på över 60 000 kr. Precis vad man vill ha i början på semestern.

Men så i torsdags var båten klar och nere i vattnet igen och Micke var överlycklig.

Så i går, lördag, när Micke firade sin första semesterdag, så tog vi med oss matsäck och begav oss ut på sjön för en testtur.

Båten går som en klocka till Mickes stora förtjusning.

Hela dagen åkte vi runt och trots att det på land var kvavt så var det inte man kände av ute till sjöss. Där var det strålande väder.

Jag håller bara i ratten när båten puffar fram och när jag vill glänsa med mina sjö(o)kunskaper på FB annars så är det inte jag som kör.

Jag brukar sitta och hålla i mig...

Här är vi vid Nämdöfjärden.

Vi åkte över den.

Och någonstans där ska det finnas ett par Geocaschings...

Någonstans här alltså, jag blev dessorienterad av allt vatten och alla kobbar...

Picknick med Svullo.

Det värsta/bästa med att vara ute på havet är att solen tar som 17 utan att du märker av det. Så just nu ser jag ut som Rudolf.. Mindre lyckat d vs.

Annars var det en kanondag och ingen av oss hade lust att åka hem..

Är det nåt som har saknats mig sista tiden så är det tid. Och dom få luckorna jag har haft där jag inte haft nåt att göra har jag varit slut. Klockan har varit över 23 på kvällanrna och jag har mest sjunkit ner i soffan och slöglott på tv.

Jag har tänkt att uppdatera, och har flera foton, men det blev tillslut för mycket så jag gör ett kliv och hoppar över juni månad helt enkelt tv och börjar för en vecka sen.

Förra söndagen började jag min sommarledighet.

Och som jag hade hoppats på så kom det vackra vädret också.

Så jag tog min Nacka-Värmdöposten och min kaffe kopp och satte mig på framsidan för att lösa sommarkrysset som dom numera har i tidningen. Väldigt braiga kryss faktiskt!

En som också njuter av sol och värme är Athos. Han följer solen hela vägen.

På morgonen när jag stiger upp springer han in i vadagsrummet för då ska jag öppna dörren ut till altanen. Solen går upp på vår baksida.

Mitt på dagen kommer solen fram på framsidan och då är inte baksidan aktuell längre.

Jag fick också en trevlig visit av Sarah, Alex och sötaste Malte i tisdags.

Och dagen därpå (tror jag det var) kom den yngsta av tjejerna P, Vickan, som i vanliga fall bor i Sollefteå.

Annars har veckan mest flytit på lugnt i ett välbehövt taigensig-lunk.

På lördagen var jag bjuden på "dopfest".

Våran vän har av olika anledningar och mycket om och men döpt om sig till Peter och det skulle vi fira. Ja, att han hoppas få en nystart också.

Så vi samlades på Yvonnes bakgård med champange och grillkol och diverse saker att lägga på grillen.

Grillmästare för kvällen var allas våran underbara Per. Och det gjorde han bra!

Peter och Per.

Yvonne gör det hon är bäst på: Skålar in alla inkomna gäster.

Men som vanligt en junikväll i Sverige så kan man aldrig lita på vädret och det som såg så lovande ut på eftermiddagen ändrades till kalla vindar framåt kvällen så vi gick upp till Yvonnes lägenhet istället.

Förutom det "gamla vanliga gänget" så kom det in fler folk och ville gratta och lyckönska Peter. Han är faktiskt en ytterst underbar människa och jag kan inte tänka mig att ingen skulle komma och lyckönska honom om man kunde!

Kirill, som när han lägger manken till, är en förträfflig bagare kom med en himmelsk god chokladtårta.

   Och här är Kirill.

     Middagen var god, sällskapet mycket trevligt och kvällen var underbar!

Fotograferna var däremot helt kassa!

Problemet (för mig) med unga mörkhyade tjejer är att dom har en sån jäkla rytm i korppen! Och sen ska jag som förutom att jag var 20 år äldre lära mig göra samma sak..

Jean ryckte ut som undsättning.

Senare på kvällen kom lite fler människor.

Bl a kompisar till dom två unga tjejerna som var där. Och den ena killen såg ut som Seal, fast mycket charmigare.

Oh, yes! I still got it! ;-)

Kvällen slutatde med att dom unga tjejerna och alla killarna drog vidare.

Jag och Yvonne gick och la oss, klockan var iallafall närmare två på natten...

Måste bara lägga ut en tragisk bild. Men ingen ovanlig syn numera... :-/

Per och Jean.

Yvonne bor mitt i stan. Går inte kommer så mycket mer centralt än hur hon bor. Så jag ville att vi skulle släpa oss ner och äta nåt gott och kladdigt.

Men Yvonne satte ner foten och det blev omelett istället..

Senare på dagen ville vi ha lite frisk luft så vi tog en prommenad.

Först sken solen, men sen böjrade det droppa på oss och vi flydde in i gallerian Mood och köpte varisn kaffe men så hade dem jättebullar som bara ropade på mig. Så vi köpte en och delade på och gick ut och satte oss på terassen..

Efter fikat var det tid för mig att masa mig iväg till jobbet, vissa av oss måste ju jobba fast det är helg..