Jag masade mig ur sängen i lördags förmiddag bara för att mötas av en uppsjö flyttkartoner.

Micke hade börjat packa.

Trots att den här dagen var väntad och på nåt sett hade jag sett fram emot den, så var det inte så jag reagerade.

En våg av vemod och sorg sköljde över mig och mina tårar rann typ hela tiden.

Och trots att jag stod mitt i rummet så gick Micke förbi mig flera gånger "utan att se mig".

Tillslut var jag tvungen att ta mig ut ur huset för att överhuvudtaget kunna andas.

Två varv runt i booskogen blev det.

Kom hem igen, nä tårarna hade inte sinat.

Lagade mat och snyftade samtidigt i min ensamhet.

Kände att min ork sinat så jag la mig på sängen och då var det plötsligt någon som såg mig och kom till mig med en massa kärlek, Frasse!

Det fanns fler som ville göra mig på bra humör, ett helt gäng faktiskt som insisterade på att jag skulle komma in till stan och bowla med dem.

Jag kände inte som om jag skulle tillföra något possitivt till umgänget men samtidigt var allt bättre än att vara hemma.

AnnaMaria kom hem och vi pratade lite, plötsligt säger hon att hon ska med. Jag antar att det var som ett slags stöd, och kanske för att finnas där om jag behövde... Hon sa inget bara följde med.

En kväll med gänget, precis vad jag behövde! :-)

Efter att vi lämnat bowlingen, vet jag att vi gick vidare till ett annat ställe, men jag vet inte var...

Och efter att se på korten så verkade det som om jag hade kul i alla fall. Vemod och alkohol är kanske inte den smartaste kombon om man vill dricka "lagom" märkte jag...

Vackra Lovette.

AnnaMaria och Per.

Yvonne och Tomas.

Jag med en cigg i högsta hugg...   

Fy tusan!

Jag kraschade på Yvonnes soffa.

Dagen efter när vi hade vaknat till, jag och Yvonne, och satt i soffan med en kopp kaffe och funderade på vad vi vill äta och vart vi skulle inta vår brunch kom vi på att vi var lite sugna på hotellfrukost. Ett stort härligt buffébord med olika saker att bara ta för sig.

Så i det varckra vårvädret som var förra söndagen promenerade vi ner till Norrabarntorget och Clarion Hotell.

Jag kan inte påstå att jag var så imponerad av deras frukost och brunchbuffé men det fick duga.

När vi var mätta och belåtna och kände oss färdiga att gå gick jag mot kassan för att betala....

610 kr!!!! för två frukostar!!!

Det betyder för en kopp kaffe, tre croissanter och lite ost, som jag åt betalade jag 305 fucking kronor för!!!!

Min baksmälla försvann för att ersättas med annan huvudvärk...

Vårt vardagsrum hemma har under en tid varit belamrat med Mickes nya parkett, hans nya säng och andra diverse saker man behöver i ett hushåll.

I onsdags kom han och Max med en hyrbil och packade in allt.

Jag drog som en avlöning, ville inte vara hemma och se. Orkade inte. Och för första gången på flera veckor så jag någon form av livstecken hos Micke. Han såg väldigt sammanbiten ut.

Jag störtade hem till Giovanni och satt där tills det var dags att gå till jobbet.

Och när jag kom hem sov Micke.

Jag la mig bredvid och grät. Och ingen såg....

Jag har ta mig sjutton gråtit så mycket den här veckan så hela mitt huvud känns som om jag hade tuggumi i det.

Det sista Micke gjorde innan han flyttade ut, som han gjorde i går fredags, var att laga min scooter som dog här i höstas.

Nämnde jag att jag gråter?

 

Lovette

16 mars 2014 05:16

Love you dina! the best is yet to come for you. Xx

Dina

16 mars 2014 18:00

Love you too, underbara du!

 

Miretta

16 mars 2014 10:45

Önskar jag fick ge dig kramen i denna stund, men hoppas du känner värmen genom skärmen också. :)
Kommer till ektorp någon dag här och våldgästar er!

Dina

16 mars 2014 18:00

Ja, Miretta, jag känner den! Kom, det vore trevligt att ses! :-)

 

Viktoria

16 mars 2014 15:09

Nu vet jag ju att nu kommer förbli gifta och det är ju superbra, men ja känner igen känslan. Man beslutar sig för en sak som känns så rätt, tills det blir verklighet.. Då kommer alla tårar, trots att man vet att det som händer är rätt, det är det man vill.. Men ändå blir det sjukt jobbigt när det blir verklighet. Att gråta jämt, ständigt, aldrig få vila! Usch.. Men de kommer ju bli bra :) det vet du ju redan :) de visste ja me på nå vis, å så blev de så :)
Kramar i massor!

http://www.biktopia.blogg.se

Dina

16 mars 2014 17:59

Tack! Ja, jag vet... :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sommaren och hösten 2014 har inte riktigt varit mitt år. Av många olika anledningar har jag mest försvunnit från joredens yta, känns det som, utom då jag har varit på jobbet, där jag har varit så mycket jag har kunnat. Kanske mest för att slippa ta...

Igår var jag bjuden till Yvonne på girllmiddag. Meningen var väl att vi skulle laga mat tillsammans, men jag jobbade till kl 18- och jag tror att verken Yvonne eller hennes mamma hade lust att börja med maten så sent.  Så innan jag ens hade lämnat ...

Jag vet inte om det är såhär för alla när man blir äldre eller om det är bara jag. Man vill så gärna träffa och umgås med sina vänner, men tiden räcker inte till... När hamnade jag i den här negativa spiralen och hur tar man sig ur?   Då och då l...

Någonting jag aldrig har klarat under hela mitt liv är underklädesshopping. Jag tittar när jag är i butikerna men jag köper nästan aldrig. Bara när jag absolut måste och då blir det mer praktiskt och bekvämt än nåt annat. Kritiken haglar här hemm...

Jag har många vänner från Iran, Irak, Kurdistan, ja området däromkring och nästan alla frågar mig varför jag inte färgar med Henna. Och jag vet inte varför, jag bara gör inte det. Mitt hår skulle bli så mycket bättre om jag använde Henna.   S...