Förra veckan, när temperaturen var mellan 25-30 grader varmt, så hade jag arbetshelg.

Jag jobbade torsdag, fredag, lördag och söndag kväll.

Så på torsadagen bestämde sig Micke för att stanna på båten fram till på söndagen dels för att det fanns lite saker att göra på båten och dels för att Micke älskar att vara på sjön.

På fredagen när han ringde och berättade att han låg och guppade på båten, solen sken och vågorna kluckade och livet bara var härligt medans jag gick i en lufttät korridor hela kvällen så bestämde vi att nästa helg (läs den här helgen) skulle vi tillbringa på båten tillsammans.

Inte visste vi då att det skulle bli rekordkallt just den här helgen. Kyligaste helgen på över 80 år!

Men vi hade bestämt och hade sett fram emot att bara tillbringa helgen med varandra och på båten så vi packade våra saker på lördagen och åkte iväg.

Ofta brukar vi grilla men det förstod vi ganska snabbt att det var uteslutet, så vi köpte färdigt. Rostbiff och potatissallad bland annat, fick det bli.

Och vi hittade Sverigepotatissalladen, med beasås, kan det bli bättre för någon som älskar bea?

Helt godkänd potatissallad.

Beasmaken tog inte alls över utan gav smak endast. 

Pga kulingvarningen vågade vi oss inte ut så lågnt. Inte utanför "hemområdet" alls. Och att sitta någon annanstans än i ruffen var för kallt. Så vi kurrade ner oss i ruffen och tittade på film efter maten.

Och åt chips och tittade på lite mer film och låg och kännde hur båten guppade.

Micke kom in med kaffe på morgonen, som han alltid gör på helgmornarna.

Och det var jättemysigt att sitta i ruffen och dricka kaffe och bara umgås. Det är verkligen en lyx eftersom vi alltid har folk runt omkring oss.

Det är sällan vi får umgås bara vi, jag och Micke.

Sen klev vi ut och satte oss och åt frukost på riktigt.

Packade ihop och åkte hem.

Hade det varit väder så hade vi stannat till på kvällen, men att bara sitta still och inte ha nåt att göra och glo på film är inte riktigt min grej. En dag går bra, men redan på morognen kännde jag hur det började krypa i kroppen. Och jag kunde höra Oliver när han var liten och hade suttit för länge, då brukade han komma till mig och säga att han ville gå ut: "..för nu har jag spring i benen, mamma". Precis så var det för mig också.

Hela den här dagen har f ö gungat... :-)