Jag är en förtappad själ...

Den orthodoxa påskveckan börjar och därmed fastan.

Med det menas inget kött, ja, egentligen inget animaliskt, men jag tycker inte man behöver överdriva heela veckan..

Det räcker med långfredagen.

Allt flöt väldigt bra tills det var dags att hämta älskade AnnaMaria på Arlanda.

Två månader i Thiland var till ända och hon skulle äntligen komma hem nu!

En avstickare till Globen och hämta upp lillasyster Otilia och sen mot flygplatsen.

På vägen började jag känna mig lite småsugen, men inte värre än jag skulle kunna hålla mig. Närmare flygplatsen frågar Micke om någon var hungrig. Och jag undrade vad han menade eftersom han visste att det var fastan den här veckan. McDonalds..

Fan! Jag föll för frestelsen.

Två cheesburgare slank ner hur fint som helst!

Och inte blev det bättre när jag kom till jobbet på kvällen och det stod fullt med chokladaskar där... :-/

Men från och med idag ska jag vara en bättre människa!

Efter två månader här dom här! AnnaMaria och Amanda.

Två månaders backpacking i Thiland.

Vilken erfarenhet och en resa att minnas resten av livet.

Dom hade haft det jättebra! Och när jag fick höra berättelser i bilen önskade jag att jag själv var 20 år och kunde uppleva samma saker!

Thiland har aldrig varit ett prioresemål, men jag har ändrat mig i den frågan och sitter i mitt stilla sinne och planerar...

Från att ha haft över +30 grader varje dag så länge glömde dom hur det var att bo i Sverige.

Som tur var hade vi jackor med oss i bilen till dom, så dom såg lite roliga ut med vinterjacka och flipflops..

Jag trodde ju att dom skulle bytt om till andra skor på planet.

AnnaMaria älskar sin mamma!

När jag kom hem från jobbet hittade jag en väska på bänken i hallen och en muttrandes Micke.

Jag fick en klänning också.

Nu vet inte jag om just Thiland är rätt land att köpa kläder som är onesize på till mig...

Men snygg var det.

Påskdagen firades ute i Norrtälje, på landet hos Mickes föräldrar.

Det blev verkligen en heldag då vi inte kom därifrån förän vid 23-tiden.

Det blev en sånhär mysig dag som bara svischade förbi med väldigt mycket skratt då ingen av oss fyra var synkroniserade med varandra utan i en konversation var det alltid någon som var ute och svävade...

God mat fick vi också, fast Kerstin visade sin protest genom att gömma äppelbitar i steken. Säkert för att jag hade vunnit dom två  sista gångerna över henne i WF...