Jag har under många år, typ över 20, pratat om att ev göra en tattuering. Men åren gick det blev ingen och jag tyckte dessutom att jag började bli för gammal.

Så dom sista 15 åren har det låtit : "Om jag var 20 år yngre..."

Micke som hatar tjat och upprepningar (och ändå får han mig till det dagligen?!) har det sista året sagt att jag ska gå och boka tid så ska han betala.

Det har inte hänt, jag har nämligen inte rikgit bestämt om om jag vill ha en tattuering trots allt.

Nåja, för att göra en lååång historia kort så var jag och Micke i ga stan idag och han tyckte att vi skulle gå in och prata med dom på tattueringsstället iallafall. ANT heter den, Mias rekomendationer, så vi gjorde det. Plötsligt fann jag mig sittandes i stolen, kallsvettig, skakig, hållandes i killens byxben och ville bara till min mamma..

Jag säger såhär: Jag går hellre till tandläkaren för en rotfyllning...

Han: Ska jag skugga den?

Jag, stammandes: Nejtack, det räcker såhär!

Han: Nu har du din första tattuering!

Jag: Min första och sista!

Han: Nä! Det var ju inte så farligt, nu är det bara å köra!

Jag bara stirrade. Han sa massa saker till, men jag var fortfarande i sånt chocktillstånd att jag kunde inte uppfatta det han sa. Jag fick det nedskrivet på papper med mig hem, tack och lov!

Till mina barn:

Nu finns ni alltid med mig. Ni är min tro, mitt hopp, min kärlek!

Efter att ha svullat från Jul till nyår fick det vara nog.

Efter linssoppa som jag åt i två dagar med lite spaghetti och köttfärssås som side disch :-/, så tänkte jag fortsätta min nyttiga bana genom att laga bönbiffar.

Hittade ett recept på Arla som lät jättegott, men som visade sig bli värsta katastrofen! Smaken var det inget fel på, men dom måste ha skrivit fel på måtten, för jag gjorde precis som det stod.

Det började bra..

Tre biffar i stekpannan.

Men jag tyckte att när jag formade dem att det inte kändes bra, och så rätt jag hade! När jag skulle vända eländerna så blev det bara hullerombuller av det hela..

Smaken var det fortfarande inget fel på, men utseendet...  

Micke och Oliver hade redan när dom såg matlistan sagt att dom inte ville ha bönbiffar, så snäll som jag är hade jag gjort kyckling i röd curry till dem. Så när jag stod och lagade Mias och min mat var jag så hungrig så jag brydde mig inte att min tallrik såg ut som "en fredagskväll på Slussen", jag åt ändå!

Jag lägger inte ut nåt recept eftersom det blev som det blev.

Jag får exprimentera lite först till rätt konsistans.

Det är inte första gången ett recept från Arla har blivit såhär, provlagar dom inte själva först?