Jag letade i bloggen efter en bild och ramlade över ett inlägg: 30 dagar - 30 inlägg. Det var Alexandra som hade börjat med det och i det inlägget antog jag utmaningen. Jag skrev också i det att "jag börjar imorgon". Det var i januari... Oj då!

Men nu verkar det som jag kommer att ha tid, så jag tänkte köra igån. Alltså, 30 dagar - 30 inlägg...

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Vad bjuder jag på för mat?
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Om det här vore min sista dag
Dag 07 – Vänner
Dag 08 – Favoritsaker
Dag 09 – Min tro eller livsfilosofi
Dag 10 – Bloggfavoriter
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – 10 saker du inte vet om mig
Dag 13 – En vanlig dag hemma hos mig
Dag 14 – Dåliga vanor och laster
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Första kyssen
Dag 17 – Barndomsminne
Dag 18 – Ett pinsamt ögonblick
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Mina förebilder
Dag 21 – Mina dåliga sidor
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Mitt hem
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – Det här är jag bra på
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Saker jag saknar
Dag 29 – Det här ska jag bli när jag blir stor
Dag 30 – 10 dödssynder

På söndagen efter det att vi kommit hem, ringde Vickan och sa att hon kommer och hälsar på. Hon fick dock inte sitta här länge innan Micke ville till båten. Mest för att se att den var ok efter två veckor.

Etersom vi landade vid 23-tiden i Aten och Sakis, min bror, hämtade oss vid flygplatsen och körde oss raka vägen till Eratini, så kunde vi vakna upp till en strålande baddag. Vi gick raka vägen ner till stranden på måndag förmiddag.

På tisdagen när vi kom hem från stranden vid 14-tiden och då hade några gamla bekanta kommit på besök. Fler tallrikar dukades fram och vi satte oss alla till bords.

      Det var en väl vald dag att komma på besök eftersom det till efterrätt bjöds på en väldigt god tårta. Lilla Margarita fyllde 6 år.

På kvällen gick jag och Micke en sväng längst Eratini. Det finns ett promenadstråk längst med hela byn och den går nästan alla ett par varv upp och ner innan de sätter sig någonstans. Så gjorde även vi.

    Det blåste en hel del där nere. Inte kallt, men nog för att håret skulle stå åt alla håll. Och badvattnet drog upp från botten och blev kallt. Jag doppade mig bara och gick upp igen, inget vatten jag kände att jag ville ligga i.

Micke tyckte å andra sidan att det var jätteskönt.

För mig försvann ganska många baddagar första veckan. Bortsett från att det var den tiden i månaden, så var jag några turer med mamma först till en grannstad som heter Itea. Jag mindes att när Max var liten så brukade vi åka till utanten av staden, där fanns en fin strand och vattnet där var långgrunt. Så då tänkte jag att det också måste vara varmare i det.

När vi hade lämnat mamma hos tandläkaren så åkte jag och Micke till stranden.

Tyvärr blev det en stor besvikelse.

Stranden hade förvandlats till en soptipp, mer eller mindre. Det var riktigt snuskit på sina ställen och ingen strand jag skulle vilja bada vid. Men under tiden vi väntade så gick jag och letade snäckor, för jag minns att man kunde hitta ganska många där. Vi hittade också många små krabbor, men dom enda av dem som var på bra humör och lät sig fotas i lugn och ro var dom som hade lagt sig på rygg med benen uppåt...

Vid nästan alla husväggar finns det små ödlor. I don´t like them men under åren har jag vant mig och står nu ut med att dom finns där. Men jag håller alltid ett öga på vart dom är, och då och då dyker dom upp och jag hoppar inte runt och skriker längre.

  Dom är inte så stora, ca 10 cm ungefär.

Micke hade hört talas om dom grekiska kackerlackorna men enligt han inte sett nån. Hur han nu har kunnat ungå det efter många Greklandsresor. Men så en kväll var "turen" med honom och en kackerlacka kom in på mammas veranda.

  Behöver jag säga att minuten efter det här fotot var han, efter en vild jakt död..

Jag tror inte Micke kommer att tjata efter kakerlackor mer...

Min mamma kommer ursprungligen ifrån den Grekiska halvön Peloponisos. Från en by som heter Riolo. Mormor flyttade därifrån när mamma var 11-12 år, och i samma veva även alla mormors syskon med familj, så då har Riolo inte varit någon by vi har besökt sådär flitigt. Vi åkte plikttroget dit så länge min morfar levde, men det var över dan bara. Riolo var en mycket omodern by, dom som var yngre hade i stort sett flyttat därifrån. Kvar var den äldre generationen och tiden stod därför still där. Husen såg ut som dom hade gjort från början av 1930-talet.

Jag minns att jag inte gillade att vara där. Jag var rädd, det var en liten spökstadskänsla över hela byn. Jag tror jag var 15 år när jag var där sist.

Min mamma tog nu tillfället i akt när hennes älskade svärson som aldrig säger nej till henne var där och ville att vi skulle tillbringa lördagen där. Så vi  packade in oss i bilen och åkte mot Peloponisos.

Jag vill bara säga att Riolo ligger nästan mitt i Peloponisos, uppe på en höjd. Ingen hög höjd, men ändå. Det var väldigt varmt den dagen...

Det som var kul med den resan, förutom att träffa släkten, var att vi nu fick tillfälle att köra över Rio-Adirion bron. Vi har sett flera reportage om den på tv och vi har sett den på håll när vi har varit i Nafpaktos, men nu skulle vi få köra över den. 12,90 Euro per resa...

      När vi hade kommit till Riolo så berättade en man att om vi hade åkt dagen innan så var bron gratis eftersom alla taxichaufförer, som strejkade, hade ställt sig i vägen.

Nåja. Min mamma flyttade från Riolo när hon var i 12-årsåldern, och detsamma gjorde större delen av hennes släkt, dom enda som var kvar förutom min morfar var några gamlingar. Men efter morfars bortgång för nästan 30 år sen så har besöken bara varit sporadiska och inte varat mer ett några timmar.

Riolo har varit en by som folk flyttade ifrån. Dom flesta som har bott där har mest varit äldre. Idag kommer jag ihåg byn som pittoresk, med sina gamla stenhus. Då, för 25-30 år sen, såg jag den mer som en spökby. Jag var rädd även på dagtid. Mest för att när jag var liten så berättade man gärna "spökhistorier"/skrönor för barnen. Det var väl så man såg till att ungarna höll sig på behändigt avstånd.. :-)

Idag är dom enda som bor kavar där min mammas två kusiner, Argiris och Fotis, och så någon gammal avlägsen släktning som jag kommer ihåg endast till namnet. Argiris och Fotis har jag inte sett på över 20 år så det var kul att se dem igen. Och inte nog för Oliver som för första gången fick se vart hans bruna pigment kommer ifrån.

    Det bästa med Grekland är att allt du äter är "hemmagjort". Jag menar att två höns från deras egna fick sätta livet till för den här lunchen. Tomaterna och gurkan från egen skörd, osten hade någon släktning till Fotis fru gjort. Och det smakar faktiskt helt annorlunda.

Det värsta med Grekland är att vart du än kommer ska du äta. Efter lunchen var vi proppmätta, så för att undvika efterrätt så tackade jag för mig och sa att jag ville gå ner till mormors grav. Trots att det var som varmast på dagen, men ord som "nej tack" eller "jag orkar inget mer" finns inte i deras vokabulär. Snabbt var både Micke och Oliver efter mig.

Förutom att bara besöka graven så gick vi runt i byn. Det har ändrats en  hel del. Dom gamla fina stenhusen har fått ge vika för tråkiga putshus.

        Huset högst upp vet jag inte vem den tillhör jag ville bara fota medans nåt av det gamla står kvar, men på dom två bilderna här precis över det är min mormors barndomshem. Ingen bor här, så någon passar på att utnyttja den tomma ytan att hänga sin tvätt. Jag var aldrig in i det, men jag har varit där som barn, eftersom det är övergivet och har varit det ett tag så jag var rädd att någon orm skulle ha flyttat in i skrymmslerna.

Sen kom mamma ifatt oss och propsade på att vi skulle följa med och hälsa på hennes bästaste barndomsvän. Det gjorde vi, och ut kom bakelse trots våra protester.

  Efter den här vännen så fanns det en annan. Frukt ställdes fram. Sen var det en annan men då hälsade vi bara och sen smet både jag, Oliver och Micke. Med svetten rinnande längst ryggen hittade vi tillbaks till torget och till vår stora tur satt Argiris där med en kaffekopp. Så vi parkerade oss där vi med och kom överrens om att där skulle vi sitta tills mamma bestämde att vi kunde åka hem.

Någonting min bror hade tjatat om enda sen vi kom var pannkakor. Svenska pannkakor, som han uttryckte det. Så Micke, som är pannakaksexperten här hemma, fick ställa sig vid stekpannan en kväll.

Utan att överdriva så åt han 20 st (!) den här kvällen.

Iår blev det någora turer till Nafpaktos, det är en stad som ligger ca 6 mil från Eratini, en mycket trevlig och sevärd stad. Det är en av Greklands älsta städer med en historia som sträcker sig 3500 år tillbaks i tiden. Det var här båtarna byggdes av den joniska befolkningen bla. Nafpaktos har haft en mkt betydande roll i det antika Greklands historia. Men tror ni jag fick Micke, kulturens stolpskott?! Nej, han ville bara göra det vi kom för att göra, ev ta en fika och sen åka tillbaks till Eratini. Det är sånthär som gör att jag känner att jag måste ta körkort, så jag kan åka och strosa själv! Själv tycker jag att sevärdigheter väger mkt mer än sol och bad.

        Om man tittar noga på fotot så ser man Rio-Andirion-bron.

  Micke och Panagiotis, min brorsson. Dom fick gå genom Nafpaktos en bit, och efter mkt tjat så satte vi oss på en parkbänk.

Andra veckan hade jag tröttnat på det kalla vattnet i Eratini. Det var i mitt tycke för kallt. Så vi åkte till Galaxidi som ligger ett stenkast från Eratini. Bakom Galaxidi, själva staden, hittade vi världens mysigaste strand. Eller mysig för den delen, den var mer perfekt än mysig. Och vattnet var 1000 ggr bättre än i Eratini. Detta ska bli våran strand i fortsättningen bestämde vi. Det dummaste med den här stranden var att det inte fanns nåt i närheten, den låg lite "off", så man måste ha med sig matsäck. Micke och Oliver gjorde mackor som om det var den sista måltiden.

      I +40 grader åt dom smörgåsar med: smör, ost, salami, bacon, ägg, majonäs, gurka och tomat.   

                Det var perfekt snorkelvatten där, för den som gillar sånt, dvs Oliver, man kunde även hitta fina snäckor.

Andra veckan tog jag mig i kragen och besökte pappas grav. Drog på det så länge som möjligt eftersom jag bara blir ledsen.

Vi hann också gå på lägenhetsspaning. För två år sedan när vi var i Eratini så höll dom på att bygga typ radhus. Nu stod dom klara och tre av dem fyra husen var redan sålda, så vi bad att få titta på den tomma. Och vi blev väldigt intresserade. Den enda haken var att vi skulle vilja ha haft ett sovrum till, och den andra haken var att det saknades en sisådär 1 000 000 kr.

  Framsidan. Tredje huset från vänster är det.

  Baksidan.

Så såg i stort sett våran vistelse i Grekland ut. Bada, sola äta.

Torsdag kväll hade jag bestämt att vi skulle åka till Aten. Då skulle jag åtminstonde få en dag på mig att gå i affärer. Natten i lägenheten var ingen hit. Den hade stått sängd i hur länge som helst, ingen AC och fläkten vi hade där brann... Så på fredagsmorgonen när vi vaknade var våra sänglakan alldeles blöta.

Taxistrejken höll i sig fortfarande, så att försöka gå på någon buss eller spårvagn och trängas med resten av atenarna var inte att tänka på, det var över 40 grader, så vi gick. Tack och lov att vi bor mitt i Aten, så det går att gå överallt även om det är en bit. Vi var mitt i Omonia redan kl 10 på morgonen. På vägen dit passerade vi glasstatyn.

    Det syns inte med blotta ögat, men den här statyn rör sig efter solen, så nästa gång, om det är några timmar senare, så är den vänd åt ett annat håll när du passerar.

När vi nästan var framme vid Omonia var det dags för vaktbyte. Och jag hamnade i rät linje efter dom marcherande soldaterna, Micke flimade, självklart, andra tittade och log, men vid torget kunde jag vika undan, tack och lov.

Vid lunchtid orkade inte mamma vara i stan längre utan åkte tillbaks till lägenheten. Micke vägrade  och vi andra tyckte väl inte heller det var så kul att sitta där. Så vi vandrade runt i Plaka, greklands motsvarighet till gamla stan.

        Sen ville Micke gå till the meat district. Men när vi skulle gå in i gången så slog köttlukten så starkt emot oss så vi vände, annars hade våra magar vänt sig.

  Efter ett par timmars vandrande så hittade vi ett mysigt café nedanför Akropolis. Precis vid caféet var en antik pelare, forna ingången till Aten, och jag tänkte när vi satt där att "undra om vi får betala antikvärde". Och det fick vi...

Vid 21-tiden, efter att ha gått omkring hela dagen, packade vi in oss i en buss och åkte hem till lägenheten. Packade våra saker, flydde ner till en bar som låg nedanför på gatan och satt där tills kl blev halv två, då gick vi hem och hämtade våra väskor, sa adjö till mamma och tog flygbussen till flygplatsen.