För kanske åtta år sen skulle jag skämmas över mig själv för att jag säger detta; men en av mina favoritsaker är min laptop. Japp, nu är det sagt. Jag älskar den, jag kan inte leva utan den.

Det märktes en gång för några år sedan när det blev nåt fel på ledningarna och vi var utan hemtelefon och dator.

Två veckor utan dator kändes som en livstid. Och det var inte för´ns då jag märkte hur stor del av mitt liv datorn egentligen är. Sorgligt men sant.

Andra favoritsaker är min mobil och min hemtelefon.

Jag är oftast med en lur i örat.

Jag städar med någon i örat, jag lagar mat med någon i örat, jag sitter och stickar med någon i örat. Ja, nästan jämt pratar jag med någon. Inte undra på att man har ont i nacken...

Japp, så jag måste nog säga att dessa är mina favoritsaker.

Jag önskade jag kunde säga att det var en fin sten som jag hittat någonstans eller eller en gammal vas som jag ärvd och tyckte mycket om att titta på. Men, nej. Telefon, mobil och dator.

Det var inte länge sen jag tänkte på min bekanskapskrets och jag kom fram till att det är lättare för mig att nämna länder i världen som jag inte har vänner ifrån än tvärt om.

Jag gillar olika! Verkligen!

Det finns inget som är så roligt och intressant som olika kulturer.

Jag har vänner från flera länder i Afrika; Etiopien, Somalia, Senigal, Gambia, Negeria, Sydafrika, osv, osv... Vänner från Afghanistan, Bangladesh, Pakistan, Iran, Irak, Turkiet, Kurdistan. Thailand, Filipinerna, Kina. Italien, Grekland, CYPERN, republiker från forna Jugoslavien, Tjekien,  Tyskland, Finland, Zigenare, Sverige, USA, Bahamas, Dominicanska republiken, Cuba. Chile, Peru, Argentina,ja, flera länder i sydamerika etc, etc.. Säkert flera.

Och jag gillar dem alla! Jag blir glad när jag träffar dem och jag älskar deras olikheter. Och när vi är många olika som träffas, då är det som roligast. Alla driver med allas "fördommar" och olikheter/egenheter.

Och sist men inte minst, all god mat man får äta!

Igår kväll spenderade jag hela kvällen med Max. Jag tror inte vi har tillbringat så mycket tid tillsammans sen Max var så liten att mamma var det bästa som fanns.

Först gick vi ut och åt middag.

Sen gick vi och handlade och gick hem och gjorde storkok.

Vi pratade och tittade på bilder.

Och tiden gick så fort och plötsligt var kl över 22 och det var dags för mig att åka hem.

Han bor så mysigt, Max, vi gick bara ut och runt hörnet så var vi på Hornsgatan. Och där fanns allt, det var bara att välja och vraka vart man ville äta och vad.

På onsdag ska vi till Ikea. Det behövs fortfarande massa saker till hans lägenhet.

Men när den är färdig kommer den att bli sååå mysig.

Jag drog på det i det längsta för att fota. Max är inte så förtjust i det, men till slut gav han med sig. :-)

Det här var inte svårt att svara på.

Om det här var min sista dag så skulle jag samla alla mina vänner och bekanta runt mig och krama dem alla "hej då".

Jag skulle gråta floder.

Så skulle jag ligga i min säng med alla samlade runt om mig. Tills jag tillslut lämnade in.

Det skulle vara en dag full av ångest av alla dess slag.

En dag när jag kom hem från jobbet var mitt kök grönt.

Väldigt grönt. En färg alla i Mickes familj har en stark fallenhet för. Jag gillar också grönt, fast med måtta.

Dessutom, det viktigaste av allt, det var inte  den färgen vi hade kommit överrens om. Detta var 5-6 år sedan. Sen dess har det stått grönt. Vi har varit på väg. Eller, jag har sagt att jag målar om och Micke vågar inte släppa taget. (läs kontrollen)

Men så igår plötsligt så sa Micke att vi skulle åka och köpa färg till köket (???!!).

Bara sådär? Utan att jag har tjatat?

Men jag kom på att det var nog det här han sparade det för. Att jag ska ha nåt annat att tänka på, nu när Max inte är här längre...

  Idag ska jag göra grundmålning nr 2.

En komplex fråga...

Kärlek för mig är att bry sig om någon så pass mycket att man ser genom fingrarna med dennes små irriterande egenskaper.

Mamma är en typ personifiering av kärlek. Vilken person kan irritera dig till vansinne? Gå dig på nerverna. Komma med "idiotiska" förslag. Och ändå är kärleken till mamma näst intill allsmäktig.

Ens barn samma sak. Det finns dagar då man skulle kunna ge dem till "bättre behövande" och ändå är man redo att gå genom skärselden för dem, när som helst!

Sen är det kärleken till mina vänner. Vänner som fyller dig med innehåll. Som balsamerar din själ. (Gud, så poetisk jag blev nu) :-) Vissa av mina vänner har följt mig genom livet. Och även om man inte har kontakt på daglig basis, så finns dom alltid där. Och bara det skapar en trygghet att veta. Jag är väldigt tacksam över dom och för dom känner jag kärlek.

Och så är det kärleken till din partner. Den kärleken är mer skör. Den måste tas om hand för att den hålla. Den ska man aldrig ta för givet. Den är heller inte villkorslös. Den tror jag mer handlar om trygghet. Din partner blir en substitut för din förälder, ditt barn och dina vänner. Han/hon ska vara där och ge dig den vilkorslösa kärleken dina föräldrar gav dig och samtidigt måste han/hon ge dig uppmärkasamheten du kunde ha fått "ute", och så måste han/hon vara en vän.

Alltså, kärlek är så stort. Svårt att svara på, men det är väl ungefär såhär som jag ser på det.

För mig är kärleken inte förärad endast en person. Utan man kan vara kär i många. Lika mycket, på olika sätt.

Jag önskar jag kunde skriva att en middag hos mig var en kulinarisk resa. Det är det inte. Jag är inte duktig på exclusiva maträtter och fina uppläggningar. Det har jag aldrig fått tillfälle att utöva. Vi är alltid så många. Inte bara i famljen, men när det kommer folk hit så kommer oftast många.

För mig har heller aldrig maten varit viktig. Jag bjuder hit folk för jag gillar deras sällskap. Och kan vi äta tillsammans är det bara ännu trevligare.

Maten är bara ett trevligt inslag i gemenskapen. Vill jag äta "trevligt", fint upplagt och få nåt "annat", då går jag på restaurang. Är det inte det dom är till för, förresten?

Hemma hos mig bjuds det på sånt det går att göra mycket av, grillspett, potatisgratäng, smörgåstårta, moussaka, pastasallad osv osv. Allt beroende på.

Japp, det här inlägget gick lätt. :-)

Undrar hur många gånger man som förälder till barn i övre tonåren tänkt tanken "Gud vad skönt när dom flyttar hemifrån".

Och plötsligt så blir det verklighet.

Och när det händer så blir det som med döden, fast den är väntad det blir en överraskning när den väl gör det.

Max har under hela juli fixat med sin lägenhet. Målat om och haft sig. Så jag visste att det snart var på väg. Och jag var glad för hans skull. Det är jag naturligtvis fortfarande, men igår eftermiddag när han ringde och frågade om jag kunde plocka ihop lite saker han kan tänkas ta med sig i första flytten, då brast det.

Jag stod och storbölade.

Skärpte till mig när Max kom hem, och hade sån tur att Oliver kom hem från Öland så jag följde med och hämtade honom så jag slapp vara hemma när flyttbilen gick. För då hade jag garanterat storbölat, och det vore inte rätt av mig att lägga min ångest på Max. Detta ska ju vara ett nytt och spännande kapitel i hans liv.

Idag försöker jag gaska upp mig. Jag ska ringa honom sen och fråga om han vill att jag ska komma och hjälpa honom med nåt.

Vi kanske kan åka till Ikea och handla. Det är kul! :-)

  Mammas!