En komplex fråga...

Kärlek för mig är att bry sig om någon så pass mycket att man ser genom fingrarna med dennes små irriterande egenskaper.

Mamma är en typ personifiering av kärlek. Vilken person kan irritera dig till vansinne? Gå dig på nerverna. Komma med "idiotiska" förslag. Och ändå är kärleken till mamma näst intill allsmäktig.

Ens barn samma sak. Det finns dagar då man skulle kunna ge dem till "bättre behövande" och ändå är man redo att gå genom skärselden för dem, när som helst!

Sen är det kärleken till mina vänner. Vänner som fyller dig med innehåll. Som balsamerar din själ. (Gud, så poetisk jag blev nu) :-) Vissa av mina vänner har följt mig genom livet. Och även om man inte har kontakt på daglig basis, så finns dom alltid där. Och bara det skapar en trygghet att veta. Jag är väldigt tacksam över dom och för dom känner jag kärlek.

Och så är det kärleken till din partner. Den kärleken är mer skör. Den måste tas om hand för att den hålla. Den ska man aldrig ta för givet. Den är heller inte villkorslös. Den tror jag mer handlar om trygghet. Din partner blir en substitut för din förälder, ditt barn och dina vänner. Han/hon ska vara där och ge dig den vilkorslösa kärleken dina föräldrar gav dig och samtidigt måste han/hon ge dig uppmärkasamheten du kunde ha fått "ute", och så måste han/hon vara en vän.

Alltså, kärlek är så stort. Svårt att svara på, men det är väl ungefär såhär som jag ser på det.

För mig är kärleken inte förärad endast en person. Utan man kan vara kär i många. Lika mycket, på olika sätt.