Jag önskar jag kunde skriva att en middag hos mig var en kulinarisk resa. Det är det inte. Jag är inte duktig på exclusiva maträtter och fina uppläggningar. Det har jag aldrig fått tillfälle att utöva. Vi är alltid så många. Inte bara i famljen, men när det kommer folk hit så kommer oftast många.

För mig har heller aldrig maten varit viktig. Jag bjuder hit folk för jag gillar deras sällskap. Och kan vi äta tillsammans är det bara ännu trevligare.

Maten är bara ett trevligt inslag i gemenskapen. Vill jag äta "trevligt", fint upplagt och få nåt "annat", då går jag på restaurang. Är det inte det dom är till för, förresten?

Hemma hos mig bjuds det på sånt det går att göra mycket av, grillspett, potatisgratäng, smörgåstårta, moussaka, pastasallad osv osv. Allt beroende på.

Japp, det här inlägget gick lätt. :-)

Undrar hur många gånger man som förälder till barn i övre tonåren tänkt tanken "Gud vad skönt när dom flyttar hemifrån".

Och plötsligt så blir det verklighet.

Och när det händer så blir det som med döden, fast den är väntad det blir en överraskning när den väl gör det.

Max har under hela juli fixat med sin lägenhet. Målat om och haft sig. Så jag visste att det snart var på väg. Och jag var glad för hans skull. Det är jag naturligtvis fortfarande, men igår eftermiddag när han ringde och frågade om jag kunde plocka ihop lite saker han kan tänkas ta med sig i första flytten, då brast det.

Jag stod och storbölade.

Skärpte till mig när Max kom hem, och hade sån tur att Oliver kom hem från Öland så jag följde med och hämtade honom så jag slapp vara hemma när flyttbilen gick. För då hade jag garanterat storbölat, och det vore inte rätt av mig att lägga min ångest på Max. Detta ska ju vara ett nytt och spännande kapitel i hans liv.

Idag försöker jag gaska upp mig. Jag ska ringa honom sen och fråga om han vill att jag ska komma och hjälpa honom med nåt.

Vi kanske kan åka till Ikea och handla. Det är kul! :-)

  Mammas!