Detta är kortversionen av en uppsats Oliver skrev nyss i skolan....

Ett ljus i mörkret.

Jag var åtta år och jag väntade på min pappa som hade lovat att vi skulle träffas. Vi skulle gå ut och spela på Heron City och gå och ta någonting snabbt att äta. Jag satt vid vardagsrumsfönstret och väntade i timmar men han kom aldrig och han ringde aldrig. Det var en av många gånger, jag kommer ihåg det som att det vore igår. Jag släppte aldrig några tårar för som sagt det var en av många gånger.

Dagen efter ringde han och sa att han inte kunde komma jag kände sorg och en klump i halsen, men aldrig tårar! Inte för honom, han förtjänade inte det. Men som sagt detta var inget nytt han hade gjort såhär lå länge jag kan minnas. Även idag gör han såhär. Det var inte länge sedan han ringde och lovade en sak till. Denna gång hoppas jag att han håller till det han lovar så att jag slipper falla längre ner i mörkret.

Jag träffar nästan aldrig honom, och han hör av sig sällan och varenda gång han väl hör av sig så ljuger han bara mer och då stiger ilskan bara mer och mer. Jag känner vrede och besvikelse när han ringer men även sorg, på något sätt får han mig att känna att jag inte duger för honom när det egentligen är tvärtom.

Jag pratar gärna med någon om det. Oftast pratar jag med min mamma för hon vet hur jag mår och hur jag känner och hon lyckas alltid få mig på glada tankar. Hon vet allting om honom (såklart) därför känns det rätt att prata med henne om saken. Och jag delar gärna med mina berättelser med mina kompisar. Men min mor är den som lyckas bäst med att få mig att må bra för jag kan snacka om vad som helst med henne. Hon är mitt ljus i mörkret hon är alltid där för mig, jag kan alltid vända mig till henne, när det känns som värst ger hon mig energi och styrka. Och gör så att jag kommer igenom mörkret.

Av Oliver Kontaris-Fast.

 

sarah

18 februari 2011 08:53

Precis så - jag läste och grät!

Dina

18 februari 2011 10:26

Ja, vad säger man..

 

Sus

18 februari 2011 10:42

Naaaaw! Det är en klok, välformulerad, ung man du har till son! Och vilken hyllning till dig! <3

Något att stoppa i ett kuvert och skicka till "pappan" (jag skriver inom fnuttar då han inte är värd att kallas pappa)?

Dina

18 februari 2011 17:06

O han läser nog...

 

Sarah

18 februari 2011 12:17

Ja man kan ju säga som Totis sa: De e ju sorgligt, stackars barn, att ha en sån nolla till farsa!

Dina

18 februari 2011 17:03

Så milt sagt...

 

Bea

18 februari 2011 20:55

Allt gott, Dina!!!
Du är en underbar mamma och din son är jätteduktig på att skriva!

Å så säger jag: fy f-n!!!! :( Vilka j-a nötter det finns!!! På deras förlust, tycker då jag...

Ha en skön fredagskväll!

Dina

19 februari 2011 11:13

Absolut hans förlust, med tanke på att han bara har ett barn, så kommer han nog ångra sig bittert en dag.. (Och jag kommer att tycka rätt åt honom! ;-) )

 

Alex

20 februari 2011 11:06

Usch, jag vet inte vad jag ska säga. Fy fan! Fy fan för föräldrar som inte tar sitt ansvar och ett gäng vackra blommor till den förälder som drar hela lasset.

http://tantalexandra.se

Dina

20 februari 2011 11:54

Naaw, tack!

 

Laila

24 februari 2011 14:28

Man blir ledsen när man läser vad han skrivit men tyvärr är han inte ensam om att vara ett sviket barn. Det är omöjligt att förstå att man kan behandla sina barn så här, att man inte vill vara delaktig i deras liv!
All heder till dig Dina!

Dina

26 februari 2011 12:59

Nä, jag vet, det är alldeles på tok för vanligt... :-(
Men du vet Laila, jag tror på karma, och den kommer bita han i baken en vacker dag! ;-)

 

David

19 maj 2011 22:08

va fick du efteråt?? fick du G?

Dina

19 maj 2011 22:20

MVG naturligtvis för att jag är en så jäkla bra morsa!

 

Dina

4 december 2011 12:58

David, Oliver fick VG på den! ;-)

http://www.dinasblogg.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sommaren och hösten 2014 har inte riktigt varit mitt år. Av många olika anledningar har jag mest försvunnit från joredens yta, känns det som, utom då jag har varit på jobbet, där jag har varit så mycket jag har kunnat. Kanske mest för att slippa ta...

Igår var jag bjuden till Yvonne på girllmiddag. Meningen var väl att vi skulle laga mat tillsammans, men jag jobbade till kl 18- och jag tror att verken Yvonne eller hennes mamma hade lust att börja med maten så sent.  Så innan jag ens hade lämnat ...

Jag vet inte om det är såhär för alla när man blir äldre eller om det är bara jag. Man vill så gärna träffa och umgås med sina vänner, men tiden räcker inte till... När hamnade jag i den här negativa spiralen och hur tar man sig ur?   Då och då l...

Någonting jag aldrig har klarat under hela mitt liv är underklädesshopping. Jag tittar när jag är i butikerna men jag köper nästan aldrig. Bara när jag absolut måste och då blir det mer praktiskt och bekvämt än nåt annat. Kritiken haglar här hemm...

Jag har många vänner från Iran, Irak, Kurdistan, ja området däromkring och nästan alla frågar mig varför jag inte färgar med Henna. Och jag vet inte varför, jag bara gör inte det. Mitt hår skulle bli så mycket bättre om jag använde Henna.   S...