Detta är kortversionen av en uppsats Oliver skrev nyss i skolan....

Ett ljus i mörkret.

Jag var åtta år och jag väntade på min pappa som hade lovat att vi skulle träffas. Vi skulle gå ut och spela på Heron City och gå och ta någonting snabbt att äta. Jag satt vid vardagsrumsfönstret och väntade i timmar men han kom aldrig och han ringde aldrig. Det var en av många gånger, jag kommer ihåg det som att det vore igår. Jag släppte aldrig några tårar för som sagt det var en av många gånger.

Dagen efter ringde han och sa att han inte kunde komma jag kände sorg och en klump i halsen, men aldrig tårar! Inte för honom, han förtjänade inte det. Men som sagt detta var inget nytt han hade gjort såhär lå länge jag kan minnas. Även idag gör han såhär. Det var inte länge sedan han ringde och lovade en sak till. Denna gång hoppas jag att han håller till det han lovar så att jag slipper falla längre ner i mörkret.

Jag träffar nästan aldrig honom, och han hör av sig sällan och varenda gång han väl hör av sig så ljuger han bara mer och då stiger ilskan bara mer och mer. Jag känner vrede och besvikelse när han ringer men även sorg, på något sätt får han mig att känna att jag inte duger för honom när det egentligen är tvärtom.

Jag pratar gärna med någon om det. Oftast pratar jag med min mamma för hon vet hur jag mår och hur jag känner och hon lyckas alltid få mig på glada tankar. Hon vet allting om honom (såklart) därför känns det rätt att prata med henne om saken. Och jag delar gärna med mina berättelser med mina kompisar. Men min mor är den som lyckas bäst med att få mig att må bra för jag kan snacka om vad som helst med henne. Hon är mitt ljus i mörkret hon är alltid där för mig, jag kan alltid vända mig till henne, när det känns som värst ger hon mig energi och styrka. Och gör så att jag kommer igenom mörkret.

Av Oliver Kontaris-Fast.