Jag tog en lång och uppfriskande promenad med Athos i skogen.

Det är så himla vackert!

Jag blir så glad när jag går och ser allt den vackra naturen.

Och tacksam att man får uppleva detta.

Tyvärr hade jag inte någon bra kamera med mig, bara mobilen.

Men se hur frosten sitter.

Någonting jag har lärt mig som hundägare själv är att alltid bajspåsar i fickan.

Jag tror det ligger påsar i stort sett i alla mina jackor, väskor, västar.

När jag går i skogen brukar jag inte ta upp efter min hund då han springer in en bit för att sköta sin mage. Och där tycker inte jag man behöver plocka bort det.

Men när det ligger mitt i eller där någon riskerar att kliva i skiten, tycker jag det är hundägarens plikt att se till att det undviks!

Så jag blev skitsur, när jag kom gående med Athos och gick förbi barnens pulkabacke.

Vid slutet av backen hade de byggt ett gupp och mitt på guppet hade någon idiot låtit sin jäkla hund skita. Och inte nog med det, man låter det ligga kvar?!

Där barnen ska leka?!

Så jäkla äckligt! Synd att jag inte såg vem det var, den hade blivit mulad just där...

Telefonen ringde nyss. Det var från försäkringskassan, eller förlåt, Nya försäkringskassan. Kvinnan i andra änden av telefonen presenterar sig som min handläggare. Kul!

Hon:

-"Jag ser att du har opererat dig och att du är gipsad."

Jag:

- "Ja, jag tog bort blev av med gipset för två veckor sen och skenan igår."

Hon:

-"Din nuvarande sjukskrivning går ut den 17:e men tror att du kommer tillbaks redan den 18:e-

Jag:

-"Nej, jag vet att jag inte gör det, för både läkaren och arbetsterapeuten sa bestämt ifrån igår. Nytt läkarintyg är på väg.

Hon:

-"Ja, det var det vi trodde. Och som din handläggare är det min skylldighet att informera dig om dom nya reglerna. Och jag vill be om ursäkt och ta inget personligt, jag gör bara mitt jobb..."

Jag:

-"Ok, shoot!"

Hon:

-"Du får bara sjukpenning i 90 dagar, sen kan vi inte bevilja mer eftersom du inte är sjuk och skulle kunna arbeta.

Jag:

-"Nej, jag är inte sjuk, jag är temporärt hadikappad.."

Hon:

-"Ja, jag vet. Men jag gör bara mitt jobb och jag måste informera dig om vad som gäller. Och du får alltså vara sjuk fram till den 25 januari. Därefter kommer vi att kalla till ett möte med din chef och säga åt dem att dom måste ge dig andra arbetsuppgifter där du inte belastar din arm och hand."

Jag:

-"Visst! Men jag vet inte vad inom vårdyrket, alla kategorier, som man inte behöver två händer till?"

Hon:

-"Jag vet. Men då om det inte går att omplacera dig temporärt på din nuvarande arbetsplats, så måste vi titta på heeela arbetsmarknaden."

Jag tyckte att hennes betoning på "hela arbetsmarknaden" lät lite oroväckande så jag svarar:

"-Du menar hela arbetsmarknaden här i Stockholm...?"

Hon:

-"Vi måste titta på hela arbetsmarknaden."

Jag:

-"Ja, jag förstår, och jag är inte alls främmande för det. Men med heeela arbetsmarknaden så måste du väl ändå mena Stockholmsområdet, jag bor faktiskt i Nacka.."

Hon, lite undvikande:

-"Vi måste titta på heeela arbetsmarknaden...Jag är ledsen, det här är mitt jobb, och jag måste informera om dom nya reglerna, ta det inte personligt. Som sagt, det är bara mitt jobb...

Jag är irriterad! Inte på henne, absolut inte. Men hur har man tänkt här? Har man täkt överhuvud taget?

I dessa arbetslöshetetens tider hur många andra jobb, förutom mitt eget, står och väntar på mig? Som är lite funktionshindrad dessutom.

Och säg att det blir så, att jag måste åka till annan ort för att få jobb, så hur blir det då med resten av min familj?

Vårat hus? Inte kommer jag att få så mkt betalt att jag kommer att ha råd att dra runt två hem?

För det handlar ju bara om veckor...

Det som stör mig mest är att jag har betalat skatt sen jag var 16 år.

Och det har aldrig stört mig, för jag trodde att den dagen jag blir sjuk och behöver vård/rehab så kan jag känna mig trygg. Jag kan vara sjuk i lugn och ro.

Dom "jagar" mig och säkert många andra som mig som har oturen att behöva sjukpenning temporärt.

När det finns folk, och detta vet jag personligen, som bröt benet för 17 år sedan och fortfarande går hemma sjukskrivna. Varför "jagar" man inte dom? Jag frågade om hon hade hört något från försäkringskassan så sen som i förrigår och hon sa glatt "Nej".

Det här är skrattredande! Och jag hade kanske skrattat om inte min hand just nu krampar och värker för att jag skrivit så här mkt text...

Sjukt!